söndag 21 december 2014

Samtidigt i Italien...

Silvio Berlusconi är borta, men Italien är sig likt. Lega Nords partiledare Matteo Salvini "viker ut sig". Hans parti går tydligen bra i opinionen...


lördag 20 december 2014

PTS agerande en präktig skandal


Kammarrätten slår i en dom (PDF) fast att den utredning vars innehåll hemlighölls av Post- och Telestyrelsen är en allmän handling. Därmed har operatören Bahnhof vunnit en seger mot PTS, just den myndighet som hotat dem med miljoner i vite för utebliven datalagring.

Bakgrunden är kortfattat följande:
Efter att EU-domstolen i april i år ogiltigförklarade datalagringsdirektivet, som tvingar operatörer i alla EU-länder att lagra all vår elektroniska kommunikation utan misstanke om brott, tillsatte PTS en utredning för att få svar på vad detta skulle betyda för den svenska lagen. Myndigheten har emellertid inte velat lämna ut den. Nu vet vi varför.

Alliansregeringen fick bråttom. Den tillsatte en utredning ledd av Sten Heckscher. Denne ansåg att svensk trafikdatalagring kan bestå i sin helhet. Eventuellt behövs några smärre integritetsskyddande tillägg, men inte mer.

Plötsligt och olustigt gav PTS beskedet att svensk lag inte påverkas av EU-domstolens utslag. Alla operatörer skulle återuppta datalagringen. Nu framkommer dock att myndigheten i den ursprungliga promemorian gjorde en helt annan bedömning. Vilket förklarar varför PTS inte ville offentliggöra den.

Då konstaterades att de svenska reglerna om lagring av trafikdata inte motsvarar de krav som EU-domstolen ställer:
Den ursprungliga bedömningen följde alltså EU-domstolens utslag. Men något hände mellan tiden då denna promemoria skrevs och PTS blev varse att regeringens utredare gått sin uppdragsgivare till mötes och gett datalagringen grönt ljus - trots EU-domstolens utslag som snarare innebar rött kort.

En minister utövar via en utredare påtryckningar på en myndighet som helt byter fot och försöker dölja sin ursprungliga bedömning.

Det som har hänt är oerhört allvarligt, och det går bara att dra en slutsats: en självständig myndighet har utsatts för och böjt sig för politisk press och försökt undanhålla allmänheten detta.

PTS agerande måste upp på bordet. Nu! Detta är en präktig demokratisk skandal och inget annat. 

Läs hela rapporten från PTS här.

Läs även:
HAX, IDG

Autistiskt förälskad i ens egen godhet


Det blir väldigt mycket migrationspolitik här just nu. Förklaringen är enkel: det är den hetaste frågan i Sverige, och även en av de viktigaste. Nyvalet kommer sannolikt i hög grad handla om flyktingpolitiken. Därför skriver jag en del i ämnet.

Reaktionerna på Kristdemokraternas utspel som sänkta kostnader för flyktingmottagandet har varit de väntade. Rödgröna politiker och skribenter tog genast avstånd, hävdade att KD krattade manegen för SD och att högre krav på nyanlända "sänder fel signaler". Somliga upprepar Danmark och Dansk Folkeparti som ett avskräckande exempel. Etikettverkstaden har haft fullt upp, som vanligt.

Andra har varit försiktigt positiva. Hanif Bali (M) tycker att Hägglunds förslag har en god ansats men att de behöver utvecklas. SvD:s ledarredaktion, som länge förfäktat en tillnyktring i integrations- och migrationsdebatten, hejar på och till och med DN har en del positivt att säga.

Allt tyder nu på att nästa års extraval verkligen blir ett val om flyktingpolitiken. Även om partierna kommer driva frågor om jobb, ekonomi och välfärd kommer migrationspolitiken överskugga det mesta. Det är också i denna fråga vi kommer få se de hetaste debatterna.

Richard Swartz har en väldigt intressant kolumn i dagens DN som berör hur förpestat debattklimatet har blivit. Den visar på precis hur tossig svensk migrationspolitik och -debatt måste te sig från utlandet. Swartz exemplifierar:
Detta är fullkomligt omöjligt, säger man till mig. Tror ni att ni lever i er egen värld med egna regler och lagar? Jämför ni er aldrig med vad som gäller för resten av Europa? Alla behöver vi ju en måttstock. Nej, säger jag. Vi jämför oss med er bara när det ibland sägs att ni måste göra mer än ni gör i dag. 
Här brukar mina samtalspartner förläget skruva på sig och låtsas som om de inget hört. Fast de finner sig snabbt: ni svenskar tror alltså att ni är bättre än vi. Men varför skulle ni klara av vad vi redan på långt lägre nivåer har stora problem med? Ni verkar autistiskt förälskade i er egen godhet. Men sådant slutar i hyckleri och självbedrägeri. Och SD är det politiska pris ni betalar för att få uppträda som humanitär stormakt. Det är er egen orealistiska invandringspolitik som skapat detta monster.
Tyvärr är detta en skrämmande träffsäker beskrivning av läget i Sverige. Det innebär att partier inte får utforma sin egen migrationspolitik längre. Inte utan att få ett officiellt godkännande från Miljöpartiet. Allt måste gå igenom ett anti-SD-filter och godkännas innan förslagen kan läggas fram. Rätt ord måste användas. Debattklimatet har blivit helt förpestat, och det har skapat en väldigt skadlig låsning. Det kan varken tänkas eller diskuteras konstruktivt så länge dessa tankar och diskussioner inte faller MP i smaken.

Så här kan vi inte ha det. Låsningen måste brytas. Om KD:s inspel, alla dess brister till trots, bidrar till detta är det mycket välkommet.

Ett utvecklingsarbete inom Alliansen har nu påbörjats. Efter Kristdemokraterna kom Folkpartiet som med den förre integrationsministern Erik Ullenhag i spetsen listade en rad förslag på hur den så kallade migrationsutmaningen ska mötas. Överlag kan ansatsen från Ullenhag & c/o beskrivas som den gamla socialdemokratiska parollen "stolt men inte nöjd". Överlag fungerar allt bra, det behövs bara lite mer av allt.

FP förmår tyvärr inte tänka nytt. Bättre SFI har det ropats på i åratal. Förändringar har genomförts men kvaliteten är fortfarande undermålig (och SFI-bonusen blev ingen framgång). FP vill som så många andra "sänka trösklarna" in på arbetsmarknaden, men har hittills bara lyckats skapa skattefinansierade specialanställningar grundad på var den arbetssökande är född. Det är ingen framkomlig väg.

Jag hoppas jag att vi äntligen kan få en saklig migrations- och integrationsdebatt där empiri väger tyngre än magkänslor och där fler börjar inse att det viktigaste inte är vad SD tycker om ett förslag, utan om det alls fungerar. 

Läs även:
Fnordspotting, Den hälsosamme ekonomisten

torsdag 18 december 2014

Tino slår rekord


Du kanske har sett att Tino Sanandaji ska skriva en bok om svensk asyl- och integrationspolitik. För detta bad han om 400 000 kronor via en insamling på Kickstarter.

Jag tyckte att målet var kaxigt högt satt. Kändisar som Johan Norberg tog sin tid att samla in hälften. Men det tog tre dagar för Tino att slå vad som måste vara svenskt crowdfundingrekord.

Det fortsätter att ramla in pengar, vilket är positivt. Det ger Tino möjligheter att marknadsföra boken och ge den just den uppmärksamhet den förhoppningsvis kommer förtjäna.

KD nyktrar till


Kristdemokraterna föreslårDN Debatt tre förbättringar för att underlätta integrationen av nyanlända flyktingar och minska kostnaderna för flyktingmottagandet. Enligt Göran Hägglund är detta bara början. Partiet har fler idéer som vi får förmoda kommer portioneras ut steg för steg under månaderna fram till extravalet.

KD vill se snabbare handläggning av asylansökningar från trygga länder, där avslagsgraden i dag är nästan fullständig, sänkt etableringsersättning för nyanlända flyktingar och tillfälliga upphållstillstånd under en treårsperiod i stället för PUT direkt.

Dock vill KD även ge flyktingar skattefrihet för 100 000 kr per år i fem år. Flyktingar som arbetar ska alltså kunna tjäna upp till en halv miljon skattefritt.

Vänsterpartiet kallar i ett pressmeddelande KD:s förslag för "ett skamligt julbudskap". I den vänsterpartistiska världen ställs som bekant inga krav på någon, allra minst på personer som invandrat från andra länder.

Regeringen är föga förvånande negativt inställd. Åsa Romson tycker att KD "sänder fel signaler" och betraktar flyktingar som kostnader. Löfven menar att KD spelar SD i händerna. Det resonemanget får vi höra varje gång någon försöker problematisera eller komma med förslag som inte handlar om att ta emot fler flyktingar.

På dagens presskonferens fick Hägglund frågan om förslagen är en anpassning till SD. Göran Hägglund sade sig vara trött på dylika frågor. Men om KD-ledaren är trött på att ständigt få frågor om hans parti anpassar sig efter Sverigedemokraterna, borde han vara lika trött på att ständigt behöva positionera sig till ett litet grönt extremistparti på vänsterkanten.

Alliansens kanske största misstag under den förra mandatperioden var migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. Borgerligheten har låtit sig placeras i ett grönt skruvstäd som den har svårt att ta sig ur. Den går i otakt med sina egna väljare. Det är dags att sluta låta Miljöpartiet diktera villkoren för borgerlig politikutveckling i denna viktiga fråga.

Kristdemokraterna ingår i den stora migrationspolitiska överenskommelsen mellan MP och Alliansen, men det finns ingen anledning att låta MP diktera hur KD ska se på svensk asyl- och migrationspolitik. Jag gissar att trycket på Hägglund inom KD till slut blev för stort för att ignorera.

KD har vaknat till liv. Lite grand. Och lite sent. Förhoppningsvis innebär detta att även Folkpartiet och Moderaterna börjar bli lite mer konstruktiva i asyl- och integrationspolitiken. Centern har jag inte så mycket hopp om längre.

onsdag 17 december 2014

Svenskarna, svenskheten och alla andra


Uppståndelsen kring DN-intervjun med Björn Söder tarvar en kommentar, eller i alla fall några spridda tankar.

Både judar och samer, i alla fall det fåtal som intervjuats i riksmedia, är upprörda över att Söder ska ha sagt att man inte kan vara 100 procent svensk och 100 procent jude/same samtidigt. Har Söder och SD skitit i det blå skåpet nu? Har de bränt sina chanser till en framgång i extravalet?

Nja, låt oss titta på vad Söder egentligen sade. På en direkt fråga om man inte kan vara "100 procent svensk och 100 procent kurd" svarade Söder nej. Man kan inte vara mer än 100 procent av någonting, menade han.

Det finns egentligen inget anmärkningsvärt i detta påstående. Men resonemanget blir väldigt enkelspårigt. Jag tror att identitet är för komplicerat för att kunna procentindelas på detta sätt. Hur vi känner oss och vad vi definierar oss som förändras över tid. En person som är kurd och kommer till Sverige kan efter lång tid känna sig mer som svensk än kurd. Barnen har gått i svensk skola och anammat svenska traditioner och sedvänjor. Kontakten med hemlandet har blivit allt glesare och tanken på att flytta tillbaka otänkbar. Samtidigt går det inte att radera sitt ursprung, och vissa sedvänjor kanske lever vidare.

I ett sådant fall är det ointressant, och givetvis omöjligt, att söka förklara hur "många procent svensk" och hur "många procent kurd" personen i fråga känner sig som. Personligen definierar jag mig som svensk eftersom jag vuxit upp här. Om jag flyttade till ett annat land skulle detta kanske förändras något över tid, men det skulle sannolikt dröja väldigt länge innan min svenska identitet förändrades märkbart (mycket beroende på hur stora de kulturella skillnaderna länderna emellan skulle vara).

I vissa länder är definitionen av nationalitet väldigt strikt kopplad till etnicitet. Även om jag skulle bo i Kina och bli kinesisk medborgare (vilket skulle kräva att jag avsade mig mitt svenska medborgarskap då det i dag inte är möjligt att ha dubbla medborgarskap om du är kinesisk medborgare) skulle jag aldrig bli sedd som kines. Helt enkelt eftersom jag inte ser ut som en. Jag skulle förbli en laowai (老外) livet ut.

I Sverige har vi ett problem med att människor som inte fötts i Sverige har svårt att bli betraktade som annat än "invandrare". Bara begreppet "andra generationens invandrare" är problematiskt. När blir man bara "svensk"? Hur lång tid ska det behöva ta?

I min mening lägger Söder alldeles för stor vikt vid etnicitet och upplevd nationstillhörighet. Det gör även SD som parti. Varför är det viktigt? Jag vet att SD inte vill se parallella samhällen och att partiet ogillar den kulturrelativism som frodas inom framför allt vänstern. Det gör även jag. Men religion och härkomst ska inte spela någon roll. Om människor känner sig svenska eller inte ska inte heller spela någon roll, så länge de bara beter sig anständigt inte begår brott.

Söder gör en viktig distinktion mellan etnicitet och medborgarskap. I medierapporteringen, och den flöd av ilskna kommentarer, har det låtit som om SD vill diskriminera vissa grupper på etnisk grund. Men Söder var faktiskt tydlig, i all otydlighet, att kurder, judar, samer och alla andra kan ha svenska medborgarskap och att detta medför samma rättigheter och skyldighet som för alla andra. Hur människor känner sig och definierar sig borde vara sekundärt.

Debatten är ur mitt perspektiv något av en storm i ett vattenglas. De rödgröna har satt in vågmaskiner i det där vattenglaset för att åstadkomma största möjliga effekt. Samtidigt är det SD som själva fyllt glaset med vatten genom att ständigt prata om vem som är svensk och vad svenskhet är. Vänstern svarar ofta med att det inte finns något typiskt svenskt, men i det här fallet har det plötsligt blivit viktigt att få kalla sig svensk. Lite svårt är det att hänga med i turerna ibland.

Avslutningsvis, apropå att förvandla riksdagen till en lekstuga, vägrade vänsterpartisten Rossana Dinamarca (inte direkt den riksdagsledamot med den största demokratiska trovärdigheten) säga "herr talman" när hon inledde sitt anförande i riksdagen. På plats satt nämligen andre vice talman Björn Söder och han, förklarade Dinamarca, är minsann inte "hennes" talman.

Denna protest öppnar upp för en mängd olika scenarier i framtiden. Vems talman är egentligen vems? Kan man välja beroende på partifärg och humör? Och gäller det även statsministrar?


Tino Sanandaji om Moderaternas behov av forskning

Alliansens trovärdighet har tagit skada av att man i stället för riktiga forskare alltmer lutar sig mot ideologiska tankesmedjor som Timbro/Migro eller Fores. Erik Ullenhag tog uttryckligen avstånd från Jan Ekberg, landets mest seniora forskare på området migrationens ekonomiska effekter. I stället förlitar man sig på expertis från evangeliska ideologer som Fredrik Segerfeldt, Johan Norberg och Andreas Bergström, som sinsemellan inte ens har en ekonomexamen från Fairfax University att dela på.

Tino Sanandaji skriver dräpande i Realtid.se om borgerligheten, sysselsättningsgapet och behovet av en politik grundad på fakta snarare än fluffiga drömmar.

Kort sagt: mer forskning och mindre evangelism i politiken. Det känns som att det var viktigt en gång i tiden.

Läs hela artikeln här.

Snart i en public service-kanal nära dig

tisdag 16 december 2014

Om att tvinga andra att betala ens lön


Ett antal tidningsredaktörer är rosenrasande på att det statliga stödet till landets kulturtidskrifter ska minskas från 19 till runt 4 miljoner. " Ett dråpslag", tycker artikelförfattarna och ifrågasätter Alliansens syn på yttrandefriheten.

Redaktörerna har skrivit under en synnerligen debil text. Alliansen vill naturligtvis inte avskaffa eller inskränka yttrandefriheten, ej heller "begränsa det offentliga samtalet". Däremot finns det helt uppenbart olika meningar om huruvida vissa ska få skattepengar för att tycka saker.

Alla har rätt att yttra sig, att säga sin mening. Men ingen kan kräva att andra ska tvingas betala för att man ska få göra det i en tryckt tidning. Att vara skribent i eller redaktör för en tidning är ingen rättighet.

Kritiken blir ännu märkligare om man betänker att det aldrig har funnits så goda möjligheter att göra sin röst hörd som i dag. Sociala medier, bloggar och onlinepublikationer är bara tre sätt att nå en stor publik. Det är ganska få traditionella tidskrifter som går runt i dag. Men om den nätprodukt man presenterar är tillräckligt bra, om folk gillar den, kommer det finnas ett intresse att betala. Det är väldigt, väldigt enkelt.

Om ett företag, stiftelse eller vad som helst vill betala för att vissa åsikter anses så viktiga att de bara måste höras, varsågod. Men ingen har rätt att kräva att andra ska betala för att just deras åsikter ska sättas på pränt. Oavsett om de handlar om kritik, poesi eller samhällsdebatt.

Det är dags att fler börjar ställa sig frågan: om ingen frivilligt vill betala för det jag gör, är det då inte dags att göra något annat?

Tino skriver migrationsbok


Tino Sanandaji ska skriva en bok om invandring. Boken, med den preliminära titeln Moral Superpower, ska ges ut i både svensk och engelsk version.

Crowdfundingen via Kickstarter drog igång i går. På några timmar hade Tino fått in över 100 000 kronor. Intresse finns uppenbarligen för hans sifferstinna inlägg i debatten om volymer, asylpolitik och integration.

Tino har varit en viktig och sansad röst i en väldigt upphetsad migrationsdebatt där invektiv i stället för sakliga argument utbytts. Med rå data har han lyckats visa hur verkligheten ser ut.

I en bok måste han även driva en tydligare tes än han gjort på sin blogg eller i debatter. Jag ser fram emot att se vad han kan åstadkomma.

söndag 14 december 2014

Den feministiska "öppenheten"


"Feminism lägger inte locket på, den öppnar upp." Det säger Louise Peterhoff, som har en framträdande roll i den politiska SVT-dramaserien Blå ögon, i en intervju i SvD.

På frågan om hur hon röstade i senaste valet svarar hon Fi. Peterhoff menar att feminism handlar om att "aktivt ta på sig de glasögon som gör att man ser vilka ojämlikheter som finns, överallt" och tillägger:
Hon beskriver ... hur mycket som kan ifrågasättas om man skärper det feministiska seendet. Bedyrar att upptäckterna brukar falla i god jord. Varken kolleger eller regissörer suckar, tycker att hon är jobbig.
Detta kan förstås bero på att hon som skådespelare, i likhet med journalisterna, verkar i en synnerligen vänsterdominerad bransch. Där defaultläget är att vara feminist, socialist eller i alla fall någon sorts allmän vänster. Detta är dock inte en rättvis bild av hur resten av samhället ser ut.

Journalister och skådespelare verkar inom politiskt homogena branscher. Det gör att många har svårt att förstå och ännu svårare att hantera att det finns människor som tycker annorlunda. Som inte är feminister. Som inte gillar kvotering eller att politiker ska bestämma hur vi fördelar tiden med barnen, bland mycket annat. Det blir ett slags ilsket uppvaknande för dem när de inser att jo, det finns många som är för jämställdhet mellan könen men inte ställer upp på den radikalfeministiska verklighetsbeskrivningen.

Påståendet att feminismen "öppnar upp" ter sig lite besynnerligt. I Sverige är det ju feministerna som vill förbjuda och reglera sådant de inte gillar. Det visar sig i allt från förbud mot porr och strippklubbar till att påtvinga alla som inte håller med de feministiska glasögonen genom obligatoriska utbildningar, kurser och genuscertifieringar. Detta är själva motsatsen till öppenhet och tolerans. Det är att påtvinga andra ens egen världsbild.

Gudrun Schyman har beskrivit sin feministiska kamp som en rörelse som erbjuder en öppen hand, inte en knuten näve. Men detta är alltså en falsk bild. Det är en intolerant och närmast auktoritär rörelse som Schyman leder och som Peterhoff röstade på. Den tar bara hänsyn till människors olikheter om dessa olikheter är acceptabla ur ett feministiskt perspektiv. Annars ska de åtgärdas.

Ingen ska komma undan denna feministiska våg. Vi ska bete oss rätt. Prata rätt. Tänka rätt. Detta är feminismens mål, och det har ytterst lite med öppenhet och tolerans men desto mer med makt att göra.

I slutändan handlar feminismen, precis som all politik, om att bestämma över andra.

 Via Toklandet