tisdag 2 september 2014

PK-eliten uppfostrar


I gårdagens partiledardebatt arrangerad av Aftonbladet, som tidvis var närmast olidlig, skulle jämställdhet diskuteras.

Aftonbladet visade ovanstående bild, ett grabbigt skämt från ett studentflak som fått stor uppmärksamhet i detta känsliga land. Partiledarna fick frågan vad de tyckte, en diskussion som skulle mynna ut i en bredare debatt om sexism, våldtäkter och gud vet vad.

Göran Hägglund uttryckte att dylika skämt är "fullständigt oacceptabla". Annie Lööf tog i från tårna och kallade skylten "vidrig" samt  hävdade att "tårarna var nära" (på allvar?).

Så reagerar en uppstyltad PK-elit som ser som politikens uppgift att reagera på och ta avstånd från enskilda studentbanderoller. Som är så måna om att uppfostra undersåtarna och i alla lägen tycka "rätt" att det står mig upp i halsen (inte ned i halsen, Annie, oroa dig inte).

Jag hade önskat att Jimmie Åkesson, i egenskap av det svarta fåret i sällskapet, hade sagt att detta inte är politikens uppgift. I stället stod han och sov och "glömde frågan".

En missad chans att uttrycka lite vanligt folkvett.

måndag 1 september 2014

Ajöss, Alliansen


"Vi har enats om att kalla detta Allians för Sverige", förklarade den dåvarande oppositionsledaren Fredrik Reinfeldt inför pressen den där augustidagen hemma hos Maud Olofsson i Högfors 2004. Tillsammans satt fyra borgerliga partiledare och sa att de minsann skulle gå till val gemensamt.

Göran Persson fnös åt tanken. "Det är inte statsmannafähiga personer" och "det är en svag personsammansättning" var hans omdömen om fyrklövern. Han underskattade kraften i en samlad borgerlighet, förlorade valet, avgick och fick sedan se sitt parti hamna i en långvarig ledarkris.

Alliansen fyller alltså tio och regeringen Reinfeldt åtta. Vad har då de borgerliga åstadkommit under denna tid?

Jobbskatteavdraget är den mest omtalade insatsen. I början sökte regeringen även öka gapet mellan de som arbetar och de som inte gör det samt göra a-kassan mer till en försäkring genom att öka egenfinansieringen av densamma. Detta har dock Alliansen stegvis backat från.

Avregleringen av apoteksmarknaden, eller omregleringen som socialministern vill kalla den, är en framgång. Sverige har inte längre ett statligt monopol på försäljning av receptbelagda läkemedel, även om det finns vissa som vill backa bandet. Vissa skatter har avskaffats (men den avskydda fastighetsskatten kom att ersättas av en kommunal avgift). Andra har höjts.

I övrigt då? Sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda har ökat. Antalet utanförskapsområden har fortsatt att växa. Arbetsförmedlingen har havererat. Landets försvarsförmåga är i praktiken utraderad. Skolan är i kris. Regeringen har misslyckats på en rad områden, även om ansvaret egentligen är riksdagens och inte enbart Alliansens.

Samtidigt har moralismen fått alltmer utrymme. Regeringen Reinfeldt har skärpt sexköpslagen, en lagstiftning hans parti var emot när den tillkom. Vuxna människor anses fortfarande inte kapabla att handla vin i en matbutik.

Alliansen har utan att skämmas byggt ut övervakningsstaten och i praktiken blivit en knähund till USA. Alliansen är fullständig okritisk till den antidemokratiska utveckling som vi ser i EU. Reinfeldt regeringar har heller inte förmått hålla sig borta från familjen utan envisas med att tala om för vårdnadshavare hur de ska sköta sina barn, även om Alliansen inte infört tvångsdelad föräldraförsäkring.

I valmanifestet, som presenterades i dag, framgår att Alliansen under de kommande fyra åren vill precis - ingenting. Eller i alla fall väldigt lite.  Det är en förvaltande attityd som regeringen önskar sprida, och den förstärker bilden av en regering som är färdig, som har genomfört det den ville. Det känns inte så där överdrivet upphetsande inför ett val, men påminner ganska mycket om Socialdemokraterna 2006.

Överlever Alliansen en valförlust? Det är en fråga som endast kan besvaras med "det beror på". Om inget av blocken når egen majoritet men det rödgröna blir störst, bildar Löfven regering. Troligen tillsammans med Miljöpartiet och med aktivt stöd från Vänsterpartiet.

Löfven har redan sträckt ut handen till Folkpartiet. FP går mot ett dåligt valresultat, och Jan Björklund har suttit länge som partiledare. Ett ledarbyte (Birgitta Ohlsson?) skulle kunna kasta om förutsättningarna och öppna för ett samarbete med en S-ledd regering. Då är Alliansen i praktiken död.

Även om Sverige, främst genom jobbskatteavdraget, har blivit lite friare sedan 2006, är det också med en känsla av stor besvikelse som jag summerar Reinfeldts år vid makten. När Reinfeldt lämnar över statsministerposten efter valet, för det är så det ser ut att bli, kan han visserligen se tillbaka på en ovanligt lång tid av borgerligt regeringsinnehav och samverkan.

Den socialdemokratiska hegemonin är bruten. Men den där liberala utvecklingen som många hoppades att Alliansen skulle driva, den uteblev.

Alliansens fyra partier önskar inte frihet. De förstår över huvud taget inte konceptet. Därför går det inte att rösta på dem.

söndag 31 augusti 2014

Hårt mot hårt mot Ryssland


Många har varnat för ett allt mäktigare Ryssland och de potentiella hot som det skulle innebära. Men i svensk försvarsdebatt har det ofta skojats bort. Vad skulle Ryssland tjäna på att ge sig på sina grannar? Det är ju en ny värld nu.

Vladimir Putin gillar dock inte denna nya värld. Han drömmer sig tillbaka till Sovjetimperiets glansdagar och tycks ha som mål att skapa något liknande tillsammans med de forna sovjetstaterna. I Putins värld hör Ukraina till Ryssland. Hans genomtänkta destabiliseringsförsök ska ses som ett led i att återta det som enligt Putin orättfärdigt förlorades.

Diplomati och samtal som lugnar ned upprörda känslor är nästan alltid att föredra framför konfrontation. Så även i fallet Putins Ryssland. Omvärlden har försökt. Den har visat tålamod. Men denna hållning har bara gjort Putin djärvare och hungrigare.

Det är svårt att inte dra paralleller till Hitlers politik från 30-talets mitt fram till krigsutbrottet 1939. Då var det den brittiske premiärministern Neville Chamberlain som genom en eftergiftspolitik, vars syfte var att undvika militär konflikt, spelade Hitler i händerna. Först när Tyskland anföll Polen förklarade västmakterna krig.

Det är ett liknande spel vi har sett under Putin. Han säger en sak utåt men gör en helt annan. Det är inte svårt att syna Putins bluff. Snacket om att utlandet inte ska blanda sig i ett lands inre angelägenheter rimmar väldigt illa med Putins egen politik. Ryska soldater har opererat och fortsätter att göra det inne i Ukraina. De ryska separatisterna har skjutit ned ett civilt passagerarflygplan med vapen de bara kan ha fått från Ryssland. Putin har sina händer med i spelet på alla nivåer.

Ser inte ryssarna själva vad som håller på att hända? Ryska medier är i dag strikt kontrollerade och kan liknas vid rena propagandamaskiner. Många ryssar får därför en väldigt skev bild av händelserna i Ukraina. Västerländska medier är ingalunda neutrala, men här finns åtminstone en större pluralism än i Ryssland. Däremot lär nog även Putin förstå att folket inte önskar en större militär konflikt.

Ukraina är extremt utsatt nu. Dess militär duger inte mycket till och även om landets ledning vill söka Natomedlemskap menar bedömare att ett sådant ligger långt in i framtiden. Det omvärlden kan göra är att stödja Ukraina ekonomiskt, moraliskt men också militärt. Och se till att Ryssland får betala dyrt för sin politik.

Handelsblockader  och sanktioner används frekvent internationellt, men det är sällan de får önskad effekt. Mot Ryssland börjar dock sanktionerna bli så pass omfattande att de faktiskt kan få en verkan. Inte på Putins politik, men väl på folkets stöd för den.

Putin leder just nu med vett och vilje sitt land in i ekonomisk kris och internationell isolering. Visserligen har Ryssland slutit ett lukrativt oljeavtal med Kina som gör att beroendet av väst minskar. Men det kommer knappast att räcka för att få den ryska ekonomin att växa framöver.

Någon militär konflikt med Ryssland är inte trolig eller önskvärd. Omvärlden kan dock se till att priset för Putins politik blir så högt som möjligt och hoppas att hans eget folk till slut vänder honom ryggen.

Vi närmar oss något slags nytt kallt krig. Och någon upptining av relationerna är inte sannolik så länge Putin sitter vid makten. Givet hur den ryska demokratin mår, har vi många år framför oss med Putinstyre. Det är bara att anpassa sig efter denna nya värld. Eller hur, Miljöpartiet?

lördag 30 augusti 2014

Extremister som förtjänar varandra


Det börjar bli tröttsamt det här. Nazister håller en demonstration. Tusentals motdemonstranter dyker upp och i denna grupp finns som brukligt ett gäng våldsverkare.

Polisen tvingades spärra av delar av Stockholm city i dag. Vanliga människors liv begränsades och stora resurser fick läggas på att bevaka nazisterna för att förhindra en stormning och fullständigt kaos.

Synen måste ha varit bisarr för utländska besökare och alla som inte informerat sig om vad som låg bakom polisbevakningen. Nationella insatsstyrkan, en bombgrupp och ambulanser stod redo.

I svenska medier ifrågasätts inte våldsverkarna som tvingar fram denna enorma bevakning. Nej, instället riktas kritiken mot att nazister får demonstrera. Som om en inskränkning i mötesfriheten skulle vara en framkomlig väg. Den våldsvänster som deltar i alla dessa antirasistiska evenemang ger sig inte bara på nazister. De definierar alla till höger om Lars Ohly som "fascister". Även liberaler har drabbats av våld. Ska således också liberalers mötesfrihet inskränkas?

Lösningen är inte att inskränka mötes- och demonstrationsfriheten för nazister. Yttrandefriheten är en grundläggande rättigheter, och den prövas just när obekväma och förfärliga åsikter får yttras. Det svenska samhället klarar några hundra nazister som viftar med flaggor, och jag skulle önska att de bara kunde ignoreras och inte ges så här mycket uppmärksamhet.

Vi ska alltså inte bekämpa extremism genom att begränsa våra fri- och rättigheter. Däremot ska grupper som enbart motdemonstrerar för att orsaka bråk slås ned. I kulturlokalen Cyklopen i Högdalen hittade polisen knivar och kartor, oklart vad de skulle användas till. Politiskt våld kan aldrig tolereras.

Nazisterna och vänsterns så kallade antirasister vars enda mål är att ställa till med bråk förtjänar verkligen varandras sällskap. Men händelserna i Limhamn och Stockholm, och på många andra platser, visar varför jag inte kan delta i en antirasistisk demonstration.

Så illa är det, tyvärr.

fredag 29 augusti 2014

Öppna hjärtan och skilda världar


Det är intressant att jämföra denna valrörelse med den förra. Då var Sverigedemokraterna marginaliserade och diskussionen om huruvida politiker ens skulle debattera med partiet gick varm. Målet hos etablissemanget var att SD skulle "hållas utanför", inte ges livsluft.

Det fungerade sådär. 5,7 procent röstade på dem ändå, och även om Lars Ohly gjorde en markering när han vägrade sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson på valnatten har varken han eller någon annan kunnat göra så mycket åt att Åkessons parti sedan dess suttit i samma kammare i riksdagen.

Den här gången tyder alltmer på en fördubbling av SD:s valresultat från 2010. I nuläget känns faktiskt 10 procent nästan som en axelryckning. Partiet har legat däromkring i opinionen i flera år, så ett tvåsiffrigt valresultat upplevs inte som en chock. Bara detta visar vad som har hänt på ynka fyra år. SD är på väg att bli en maktfaktor i svensk politik. För partiet växer samtidigt även på lokal nivå.

Orsakerna till denna utveckling har jag berört tidigare och gör det gärna igen: När sju partier är eniga om en politik som inte har tillnärmelsevis lika stort stöd hos befolkningen som dessa partier har i riksdagen, när partierna vägrar att på ett seriöst sätt diskutera denna politik och när de förvanskar och vrider på fakta för att svartmåla motståndaren, ja då är det faktiskt helt logiskt att det gynnar det där åttonde partiet.

Skillnaden jämfört med förra valrörelsen är påtaglig. Trots att SD isolerats i riksdagen, trots att etablissemangets motstånd mot dem är kompakt, fortsätter partiet att växa. Förmodligen bidrar isoleringen till att befästa bilden av partiet som ett riktigt oppositionsparti.

Ty ju mer det trixas med siffror, ju mer polariserad debatten om migration och integration blir, desto fler kommer känna att makten döljer något och att SD säger sanningen. Ju fler infantila texter och krönikor som skrivs, ju mer upprörd medieliten på Södermalm blir, desto skönare upplever många att det känns att lägga en röst på SD. Rösten är ett långfinger i luften åt de partier man tappat förtroendet för.

De övriga partierna skulle således kunna hindra SD:s tillväxt genom att öppet och ärligt diskutera de utmaningar som Europas sämsta integrationspolitik för med sig när flyktinginvandringen samtidigt är EU:s största.

Men det görs inte. För det är skilda världar i verklighetsbeskrivningen från SD respektive de övriga sju partierna. Något som hittills har gynnat SD eftersom många inte känner igen sig i den bild som övriga partier målar av tillståndet i landet.

Reinfeldts tal om "öppna hjärtan" har dels hyllats, dels kritiserats som partitaktiskt (inför ett val, va!). Men i opinionen har det inte gett någon effekt alls, om vi ska tro senaste DN/Ipsos som gjordes efter talet. Reinfeldt räknade nog inte heller med någon omedelbar opinionsmässig framgång. Syftet var sannolikt ett led i regeringens försök att utmåla det rödgröna regeringsalternativet som ekonomiskt opålitligt.

Lite överraskande slår i dag KDU-ordföranden Sara Skyttedal till med en bombDN Debatt. Hon vill begränsa flyktingmottagandet och anser att regeringen under kommande mandatperiod måste skapa en "ansvarsfull plan" för mottagandet. Det låter förvånansvärt mycket som SD (Twitter har förmodligen redan exploderat i avsky) för att komma från ett parti som sagt sig vara en sverigedemokratisk motpol i svensk politik

Skyttedal skriver:
Den samlade situationen gör det nödvändigt för regeringen att under den kommande mandatperioden se till att strukturen för flyktingmottagandet och mottagandets omfattning balanseras. Det innebär att de integrations- och bostadspolitiska planerna bör kompletteras med förslag på migrationspolitiska policyförändringar som gemensamt skapar en ansvarsfull plan för svenskt mottagande.
Min enda tolkning av detta är att KDU-ordföranden skickats fram, på vinst och förlust, för att söka locka tillbaka några av de alliansväljare som planerar att gå till SD. Många vill inte rösta på SD men känner att de inte har något val. Om migrationsfrågan är viktig för dem, kanske detta kan få dem att välja KD i stället, resonerar sannolikt partiledningen. Det lär dock bli svårt eftersom moderpartiet, tillsammans med övriga allianspartier, satt ned stöveln i klaveret sedan många år tillbaka.

Alliansen kastar smulor till sina kärnväljare just nu. Hårdare tag mot grov brottslighet. Nya Jas-plan. Och så en debattartikel om minskat flyktingmottagande på det. Men det räcker knappast för att sudda ut de senaste fyra åren av en politik som faktiskt varit den rakt motsatta.

Människor är månne dumma och irrationella ibland, men de har trots allt ögon att se med.

Rent mjöl i statens påse


torsdag 28 augusti 2014

Bubbla nådde målet med marginal!


Den liberala nyhetstjänsten Bubblas crowdfunding är avslutad. Det kan glatt rapporteras att målet på 100 000 insamlade riksdaler nåddes med god marginal.

Många har skänkt pengar och en hel del har donerat flera gånger. Framgången en liten känga åt alla som hävdar att liberaler och libertarianer är så egoistiska och bara vill sitta på sina pengar själva. Det visar att liberaler och libertarianer kan och vill någonting annat än att bara sitta med armarna i kors.

Men framför möjliggör det för en utbyggd liberal nyhetsförmedling, att Frihetsfrontens och Nyliberalens nya plattform (ty tanken är att det ska bli en) kan färdigställas och att nya projekt kan startas.

För det finns en del i pipelinen, berättade initiativtagaren Martin Eriksson på Frihetsfrontens sommarseminarium.

Stay tuned, som kidsen säger.

Alliansen vill se hårdare tag mot brott


Alliansen kallade i dag till pressträff för att redogöra för en del förslag på det kriminalpolitiska området under rubriken "Ett tryggare Sverige".

Alliansen föreslår straffskärpningar och nya brottsrubriceringar. Men det är inga radikala grepp som tas utan handlare snarare om smärre justeringar. Höjda minimistraff för grova våldsbrott och brutet kontaktförbud är några av förslagen.

Regeringen vill även skärpa straffen för människohandel, men nämner bara sådan för sexuella ändamål och kvinnor som offer. Vi vet sedan tidigare att majoriteten av all människohandel inte är av sexuell art utan handlar om utnyttjande i jordbruk, byggindustrin men också i tiggeri. Detta är dock inte lika PR-mässigt som sex.

"Synnerligen grov våldtäkt" är en ny brottsrubricering som ska utredas i ännu en sexualbrottsutredning. En annan är "oaktsam våldtäkt". Regeringen vill söka komma åt de fall där domstolen ansett att ett övergrepp sannolikt har begåtts men där det inte är helt klarlagt att gärningsmannen förstått detta.

Jag förstår intentionen att täppa igen denna lucka, men ställer mig lite frågande till begreppet. Oaktsamhet är visserligen ett rekvisit som finns på en rad områden, men kan man verkligen våldta någon av oaktsamhet? Är inte våldtäkt en mer aktiv handling med ett tydligt mål, nämligen samlag eller annan jämförbar sexuell aktivitet med en annan person? I begreppet ryms ju våld eller hot om våld. Det är oroväckande att våldtäktsbegreppet kommit att urvattnas på det här sättet.

Utredningen ska även titta på "de skeenden som finns i rättsväsendet", vilket betyder att utredaren ska undersöka hur myndigheterna bemöter brottsoffer men också varför så få anmälningar leder till åtal och fällande dom. Regeringen vill även undersöka ett samtyckesrekvisit i våldtäktslagstiftningen, alltså precis som aktivistgrupper som Fatta.nu kräver.

Det förefaller således närmast oundvikligt att Sverige, oavsett regering efter valet, kommer få en samtyckteslagstiftning inom något år. Jag tror att det vore olyckligt, vilket jag redogjort för tidigare.

I Sverige släpps dömda personer i normalfallet efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Nu vill regeringen att den som återfaller ska tvingas avtjäna tre fjärdedelar av straffet när de återvänder till fängelset. Detta kallas för en "skärpning" men är i grunden en förändring på marginalen.

Jag har aldrig förstått poängen med en generell rabatt av detta slag. Visst kan man tänka sig att personer som verkligen visat prov på förändring och utveckling under sin fängelsetid kan släppas i förtid. Men att alla rutinmässigt ska släppas efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet är svårt att begripa poängen med.

Jag förstår vad Alliansen försöker göra här. De vill åter framstå som det alternativ som tar kampen mot brottsligheten på allvar. Och, förstås, vinna tillbaka en del högerväljare som gått till SD. Men efter åtta år vid makten känns detta försök förvånansvärt lamt.

Jag är inte heller övertygad om att borgerliga väljare är överförtjusta i utvidgningen av våldtäktsbegreppet och stegen mot en omvänd bevisbörda, som samtyckeslagstiftningen riskerar att leda till.

En vänster till salu


Valtemperaturen stiger. Hittills har valrörelsen dominerats av regeringsfrågan, och när frågan om hur det rödgröna regeringsalternativet ser ut blivit allt hetare har vi fått en rad klargörande besked.

Stefan Löfven kan tänka sig att samarbeta över blockgränsen. Vänsterpartiet, som gick ut hårt och satte förbud mot vinster i välfärden som ett ultimativt krav för att stödja en regering, har redan mjuknat och kräver varken ministerposter eller förbud mot vinster för att släppa fram en S-ledd regering. Trots att partiets hela valrörelse kretsar kring just denna fråga. Rädslan att bli Svarte Petter blev till slut större än viljan att vara konsekvent.

I praktiken har Vänsterpartiet nu vridit sin starkaste valfråga ur sina egna händer. Alla vet att en S-ledd regering inte kommer förbjuda vinster i skolan och vården. Vi vet nu också att en sådan regering kommer få aktivt stöd av Vänsterpartiet.

Parollen "välfärden är inte till salu" har således spelat ut sin roll flera med veckor kvar till valdagen.

Vänsterpartiet är definitivt till salu.