söndag 19 april 2015

Miljöpartiet är riksdagens farligaste parti


Miljöpartiet har suttit i regeringsställning i ett halvår. Riksdagens mest oseriösa parti lyckades till sist nå ända in i regeringskansliet.

Där sitter nu den mest impopulära av alla partiledare, Åsa Romson, med en ministerpost. En annan som visserligen inte är lika under isen i förtroendemätningarna är den grötmyndige Gustav Fridolin, nu förärad med en egen flyglinje. Han fick den synnerligen tunga posten som utbildningsminister.

Svensk skola dras med enorma bekymmer. Fridolin har således en av regeringens allra viktigaste och svåraste uppgifter. Hans senaste bud är att problemet ska fixas på sex år - lite längre än de 100 dagar han aviserade tidigare. Den enda idé vi sett från honom hittills är "mer pengar".

En tredje MP-minister är Mehmet Kaplan. Han har ansvaret för bland annat bostadspolitiken, ett av de senaste decenniernas största politiska fiaskon. Men Kaplan har ingen aning om vad som måste göras för att komma tillrätta med bostadsbristen och kan inte förklara vart hundratusen asylsökande per år ska ta vägen. Modulbyggnader har föreslagits. När detta förslag sågades sönder och samman då det skulle innebära de dyraste hyreslägenheter som någonsin byggts i Sverige, slog Kaplan ifrån sig och skyllde på Folkpartiet. Det var ju de, hävdade han, som först kommit med förslaget. Själv sitter han bara och vänder på stenar.

Integrationsministerposten har avskaffats och migrationsministern är socialdemokrat. Men migrationspolitiken är ändå rakt igenom miljöpartistisk. MP har faktiskt dikterat politiken på detta område sedan migrationsöverenskommelsen med Alliansen. Det är svårbegripligt hur ett litet extremistiskt parti kan ges ett så stort inflytande i för landet avgörande frågor.

Miljöpartiet är farligt därför att det helt och hållet saknar verklighetsförankring. Partiets idéer är i bästa fall naiva, i värsta fall helt stolliga. Dess medlemmar tycks sakna förmåga att göra rationella och realistiska analyser. Det är som om de aldrig kommit vidare från de där filosofiska rödvinskvällarna i ungdomsförbundet.

Klimatalarmismen finns där latent. Priset betalas framför allt av boende i glesbygd. Det finns också en utpräglad moralism i allt från alkohol- och drogpolitiken till familjepolitiken. MP är ett parti som vill minska individens rätt att bestämma mer i sitt eget liv och stärka politikens stryptag över det.

Trots allt detta har MP rykte om sig att vara ett "snällt" parti. Ett parti som "bryr sig". Och visst bryr sig MP ibland. Men då handlar det nästan alltid om sådant som inte är Sveriges ansvar. Dit hör att sörja för tiggande utländska medborgares kost och logi och öppna både gräns och välfärdsförmåner för alla som vill kasta sitt pass och komma hit.

Att MP:s migrationspolitik har skapat en fullständigt ohållbar situation står klart. Men detta faktum verkar inte urholka väljarstödet. Om vi därtill lägger Åsa Romsons egna lilla miljöskandal, Gustav Fridolins resor med regeringsplanet mellan Bromma och Arlanda, Alice Bah Kuhnke Disneyfierade uppenbarelse som kulturminister och Mehmet Kaplans smärtsamt pinsamma framträdanden som bostadsminister blir listan på miljöpartistiska fiaskon efter bara ett halvår i regeringsställning ännu lite längre.

Men det tycks inte spela någon roll. I senaste Sifomätningen får Miljöpartiet faktiskt ett stärkt stöd. Partiets uppgång på 2,3 procent är den enda statistiskt säkerställda förändringen. Miljöpartiet är lite som sin partisymbol: ett ogräs som är väldigt svårt att bli av med.

Om Miljöpartiet visar sig lika immunt mot skandaler och fiaskon som Sverigedemokraterna, är vi riktigt illa ute.

lördag 18 april 2015

Vissa sjukskrivningar är roligare än andra

Det damp ned ett pressmeddelande i mejlkorgen i går. Sissela Nordling Blanco, partiledare för Feministiskt initiativ och gruppledare i Stockholms stadshus, sjukskrivs för utmattningssymptom.

Här skulle jag skadeglatt kunna skriva saker som att det kostar på hälsan att vara manshatande radikalfeminist. Eller att det tydligen är möjligt att bli utmattad trots att man saknar förmågan till reell tankeverksamhet.

Men det tänker jag inte göra. Utmattningssyndrom är nämligen något jag inte önskar någon människa, oavsett i vilket politiskt läger denne befinner sig.

När Jimmie Åkesson blev sjukskriven i höstas blev Twittermaffian och vissa vänstersajter fyllda till hårfästet av skadeglädje. Nu har ännu en politiker sjukskrivits för samma sak som Åkesson. Jag väntar på en liknande reaktion i sociala medier.

Kom igen nu, Özz Nûjen. Ett skämt kan du väl i alla fall dra?


fredag 17 april 2015

Sverige kan inte försvaras - och det är ert fel


Den uppmärksammade försvarsöverenskommelsen är klar. Försvarsmakten får ökade anslag på två miljarder årligen fram till 2020. Folkpartiet hade krävt betydligt mer och hoppade av samtalen i protest. Vilket gör att de nu som ensamt alliansparti kan hävda att de höjda anslagen är otillräckliga.

Det är förstås helt sant. Men som gårdagens SVT-dokumentär Vad hände med försvaret? visade har nedmonteringen av den svenska försvarsmakten pågått i flera decennier, under borgerliga såväl som socialdemokratiska regeringar. Folkpartiet var delaktigt i detta. Det som återstår i dag är en bråkdel av den kapacitet som det gamla invasionsförsvaret hade i fråga om manskap och materiel.

Försvarsmakten klarar inte av att försvara Sverige i dag. Detta innebär inte enbart en oförmåga att freda svenskt territorium som helhet (det har nog svensk försvarsmakt aldrig haft förmågan till) utan att den inte klarar att försvara ens enskilda mål mot begränsade angrepp. Vi klarar inte att försvara huvudstaden, elförsörjningen, viktig infrastruktur och så vidare. I praktiken betyder försvarsbeslutet på ett femprocentigt påslag att Försvarsmakten även fortsättningsvis inte får de medel som krävs för att den ska kunna klara sitt uppdrag.

Vilka andra verksamheter behandlas så här styvmoderligt? Tänk om Arbetsförmedlingen eller Migrationsverket, som är två riktiga miljardslukare, bara skulle få hälften av de medel de begär för att klara sitt uppdrag. Eller om polisen skulle få en halverad budget på några få år.

"En oerhörd satsning." Så beskriver försvarsminister Hultqvist en anslagsökning på ungefär fem procent. Det är ett skämt. Men så har försvaret under lång tid också behandlats så. Som ett skämt. Som något man inte behöver ta på allvar. Inte lyssna till. Inte intressera sig för.

I stället för att se till att Sverige kan försvaras har regeringen, såväl den förra som den nya, gjort meningslösa solidaritetsutfästelser mot omvärlden (som om den svenska Försvarsmakten skulle kunna hjälpa andra länder under angrepp när den inte ens kan freda svenskt territorium) och Försvarsmakten börjat prioritera genusfrågor.

Jag är övertygad om att Sverige behöver inleda en upprustning. Då handlar det inte om några få miljarder på fem år utan om att nå en försvarsförmåga som inkluderar ett försvar av viktiga militära mål. Dit hör såväl Gotland som huvudstaden.

Det ska inte behöva handla om pengar. Sverige har ju råd med 156 miljarder till integration och migration på ett fåtal år. Sverige har även råd med assistansersättning på 30 miljarder och en sjukpenning på 32 miljarder årligen. När Migrationsverket och Försäkringskassan skriker efter mer pengar är det ingen som är framme med den röda märkpennan.

Mikael Odenberg, den moderate försvarsministern som hoppade av i protest mot försvarspolitiken, menar att det behövs en realistisk planering och att det kommer ta "mycket lång tid att åtgärda de gångna årens försyndelser". Först när en sådan planering är på plats, som givetvis måste utgå från 1) vad vi vill att Försvarsmakten ska göra och 2) när vi vill att den ska göra det, kan vi börja prata kronor och ören. Målet måste vara klart först.

Allt vi vet nu är att de pengar som regeringen och tre allianspartier vill skjuta till bara täcker redan existerande hål i försvarsbudgeten. Detta, hävdar de före detta försvarsvänliga Moderaterna, är en "viktig markering mot alla länder i Östersjöområdet".

Pyttsan!

Tidigare bloggat:
Mot Sverige i tiden

Läs även:
Mikael Odenberg

torsdag 16 april 2015

Bidragssamhället gör comeback


Att Alliansen var dålig under sina fyra sista år vid makten betyder förstås inte att det som kom i stället, den rödgröna regeringen stödd på Vänsterpartiet, är bättre.

På ytterst kort tid har Löfvens regering inte bara radat upp en imponerande stapel av svikna vallöften (en direkt konsekvens av att ha underskattat regerandets realiteter) utan också visat att Sverige fått två nya maktfaktorer för de kommande tre åren: Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Miljöpartiet sitter i regeringen och förväntas ha ett visst inflytande. Att Vänsterpartiet, trots sina ynka 5,7 procent, skulle få ett så pass stort inflytande över politiken var dock inget som väljarna fick information om innan valdagen. Vänsterns starka avtryck i den sosseledda regeringens politik är en konsekvens av Decemberöverenskommelsen. Sålunda kan Alliansen delvis ges skulden för att Vänsterpartiet nu får möjlighet att ge politiken en kraftig slagsida åt babord.

Det vi ser nu är en återställarpolitik. Det "kalla" Sverige ska bli varmt och skönt igen. Det innebär: Höjt tak i a-kassan. Avskaffad bortre parentes i sjukförsäkringen. Högre skatter. Och självfallet högre och fler bidrag.

Det sistnämnda är särskilt värt att titta lite närmare på. Under Alliansens tid vid makten fick låg- och medelinkomsttagare en skattereduktion på runt 1 800 kr. För den som är förälder, ensamstående eller både och är detta inte kattskit. Det kan vara skillnaden mellan plus och minus en enskild månad. Och det är pengar som personen själv har arbetat ihop, inte bidrag från staten. Vilket är en viktig skillnad. Att känna att man står på egna ben, lyckas av egen kraft, ger självkänsla, självförtroende och framtidstro.

Det de rödgröna partierna gör är motsatsen. De höjer skatter och bidrag samtidigt, vilket betyder att de tar mer pengar från oss som arbetar för att sedan ge dem tillbaka i form av olika sorters bidrag. De köper oss och vi förväntas vara tacksamma över tilltaget.

Hittills har 38-procentsregeringen utlovat både gratis medicin till barn, höjt underhållsbidrag och ett särskilt glasögonbidrag till personer mellan 8 och 19 år (ett gammalt sågat Juholt-förslag). Jag undrar helt ärligt vad som är tanken bakom dessa så kallade reformer. Ingen som jobbar i Sverige har det så knapert att den inte har råd med mediciner till sina barn, i synnerhet inte i dag när det redan finns ett högkostnadsskydd. Och den som saknar inkomst och söker ekonomiskt bistånd får, om behovet som det heter "inte kan tillgodoses på annat sätt", sådana kostnader beviljade av kommunen. Vilket behov anser sig regeringen täcka?

Svaret på den frågan spelar tydligen ingen roll. Regeringen behöver inte hitta människor som saknar betalningsförmåga när den sätter prislappen "gratis" på något. De gör det ändå, och skattebetalarna tvingas alla finansiera gratiskalaset. Tydligare än så kan ett bidragssamhälle knappast beskrivas.

Att vara självförsörjande är i vänsterpartiernas ögon lite fult. Därför får du bidrag av staten ändå. Du ska känna att du aldrig är riktigt fri från statens långa arm, att du ständigt måste känna viss tacksamhet mot den. Barnbidraget har den konstruktionen. Det är ett icke behovsprövat bidrag som ingen vågar röra eller sänka eftersom det blivit en självklar del av barnfamiljernas ekonomi. Ty oavsett om bidraget behövs eller ej, vem säger nej till en tusenlapp extra i månaden?

Vänsterpartierna vet det här. Alliansen kommer inte sänka några barnbidrag. De kommer inte göra mediciner eller glasögon för barn dyrare. En sådan debatt vill de nämligen inte ha. Det är inte värt risken att bli utpekad som "kall" och "hård".

Därför kommer med största sannolikhet varje påhittat och höjt bidrag bli kvar. Vilket gör att ännu fler människor, även hushåll med två heltidsarbetande vuxna, blir vana vid att få en del av sin försörjning från det allmänna.

Socialdemokraterna har kallat sig allt från arbetareparti till framtidsparti. Sanningen är dock att det enda de tycks intresserade av att bygga är en framtid utan människor som arbetar.

Läs även:
Fnordspotting, Den hälsosamme ekonomisten

onsdag 15 april 2015

En absurd eftermiddag i kammaren


Budgetdebatten i riksdagens kammare under eftermiddagen blev en surrealistisk upplevelse.

Där stod oppositionens ekonomisk-politiska företrädare och sågade regeringens budget på punkt efter punkt. Skattechock. Rekord i löftesbrott. Bidragslinje. Sveket mot unga. Sveket mot jobben. Det saknades inte retoriska angrepp från oppositionen.

Men för den som är medveten om att de fyra allianspartierna kommer att släppa igenom den budget de tycker är så skadlig för Sverige, framstod dessa angrepp snarast som välregisserad teater.

Alliansen skickade fram fyra marionettdockor för att vifta med armar och ben i syfte att visa väljarna att här finns minsann partier som tycker någonting annat än regeringen. Problemet är att de lovat att inte göra något åt det.

En hånfull Magdalena Andersson skrattade bort många av angreppen. Det kunde hon göra eftersom hon visste att budgeten kommer gå igenom.

Små hundar skäller alltid mest. Men de skrämmer ingen. Det var tydligt i riksdagens kammare i dag.

Läs även:
Fnordspotting

Nu är Komvux lösningen på allt igen


Runt 6 500 utbildningsplatser på Komvux och högskola. Så lyder regeringens och Vänsterpartiets mirakelrecept för hur fler ska komma i arbete. Det är med andra exakt samma visa som på 90- och 00-talen. Om bara fler läser på Komvux eller högskola, blir allt bra.

Men alla kan inte läsa på universitet. Alla vill inte läsa på universitet. Idén med att hela tiden bygga ut antalet utbildningsplatser är feltänkt.

Vi har i dag fått en situation då många unga som inte lyckas hitta jobb skriver in sig på olika kurser bara för att ha något att göra. Utbildningsväsendet har alltså i allt högre grad blivit ett slags avstjälpningsplats för människor som inte kommer i arbete. Detta är en konsekvens av kombinationen dålig arbetsmarknadspolitik och gratis utbildning.

Det vore dessutom intressant att få veta på vilket sätt fler utbildningsplatser är "viktiga reformer för utrikes födda". Svårigheterna för utrikes födda utan relevant utbildning att få jobb, många med endast sexårig grundskola i ett utbildningsväsende helt olikt det svenska, löses knappast med fler platser på Komvux.

Regeringen förutsätter dessutom att alla vill och kan vidareutbilda sig när det den borde göra är att reformera arbetsmarknaden, sänka ingångslönerna och öka flexibiliteten. Dessa heta stenar vill Socialdemokraterna emellertid inte ta i.

Inte heller sådana reformer skulle förstås hjälpa alla till jobb i Sverige, och det är ett faktum politikerna vill tala tyst om. Faktum är att stora grupper asylinvandrare har ytterst begränsade möjligheter att komma i egen försörjning i sitt nya land. Att placera dem på olika Komvux-utbildningar visar att regeringen gör något. Det är nog i detta sken vi ska se påståendet att fler platser på Komvux är en viktig reform för utrikes födda.

När Svenskt Näringsliv för något år sedan föreslog fler lärosäten möttes förslaget av kritik från Saco, som önskade "kvalitet framför kvantitet". De skrev då:
Utbildningskvaliteten är hotad. Högskolan byggdes ut kraftigt under 70- och 90-talen, men i dag höjs röster för att kvaliteten har försummats. Att många skaffar en högre utbildning är viktigt för det demokratiska samhällets utveckling, för företagandet och inte minst för kompetensen både i den privata och offentliga sektorn. Men när utbildningens kvalitet sjunker, kommer också nyttan av högre utbildning att sjunka. Alla förlorar på att vi urholkar högskolan.
Detta är precis vad som har skett. Fler än någonsin studerar, men Sverige som land har inte fått något "kunskapslyft". Kunskapsnivån i den svenska skolan sjunker, och det smittar av sig på de högre utbildningarna eftersom de tvingas sänka nivån på undervisningen.

Det återstår att se om Saco är lika tydligt i sin kritik mot den sittande regeringens förslag på fler utbildningsplatser utan idéer om hur kvaliteten ska förbättras.

Tidigare bloggat:
Arbetsförmedlingen och verkligheten

tisdag 14 april 2015

Svensk datalagring kan prövas igen


Regeringens lakej, utredaren Sten Heckscher, presenterade häromveckan sin utredning om den svenska datalagringen. Amelia Andersdotter läste och sågade utredningen fullständigt. Heckschers slutsats var i korthet att svensk lagstiftning inte påverkas av att EU-domstolen ogiltigförklarat datalagringsdirektivet.

Denna hållning kan nu komma att ifrågasättas även rättsligt. Tele2 är i en tvist med Post- och Telestyrelsen, PTS. Tele2 har överklagat kravet på datalagring med hänvisning till EU-domstolens utslag. Nu har Kammarrätten i ett brev till parterna bett dem inkomma med synpunkter innan frågan skickas vidare till EU-domstolen.

Saken har alltså inte hamnat i EU-domstolen än, men Kammarrätten skickar en signal som tyder på att ett förhandsbesked kommer begäras in från domstolen. Detta är intressant, ty det borde innebära att EU-domstolen kommer till samma slutsats igen. Nämligen att bulkdatalagring är ett brott mot rättighetsstadgan och bör upphöra.

Eller? Amelia Andersdotter är inte så säker på det, utan tror att det beror mycket på vilka som kommer företräda Tele2. Vilket låter absurt, men säg vad som inte är det när det kommer till EU.

Ett flertal länder har upphört med datalagringen efter EU-domstolens utslag. Det bisarra i den svenska situationen är att regering och riksdag väntade med att införa datalagring när det var ett krav från EU. Nu, när dess domstol ogiltigförklarat direktivet, gör de allt för att få fortsätta lagringen.

På ett personligt plan känns det i alla fall bra att ha bytt operatör från Telia till Tele2.

Tidigare bloggat:
PTS agerande en präktig skandal

Läs även:
HAX

måndag 13 april 2015

Feministisk logik


Mot Sverige i tiden


Att ta ansvar för Sverige. Det är vad alla folkvalda politiker säger sig vilja göra. Ingen hävdar att de innerst inne ger blanka tusan i landet och prioriterar annat.

Men konkreta handlingar talar tydligare än populistiska fraser. Det är därför tämligen enkelt att se på konsekvenserna av den politik som förts och förs och sedan dra slutsatser av dessa. En sådan slutsats är att svenska politiker lägger större vikt vid hur saker och ting ser ut än hur de egentligen är, och att Sverige som land inte är deras prioritet.

Nattväktarstaten är själva grunden i varje fungerande statsbildning. Se det som ett skrov som krävs för att fartyget över huvud taget ska flyta. Ett rättsväsende, en polis och en försvarsmakt vars verksamheter ser olika ut men vars gemensamma mål är att skydda liv och egendom, att skydda våra negativa rättigheter, utgör detta skrov.

På skrovet kan byggas en i princip hur stor överbyggnad som helst. Skola och sjukvård tenderar att komma tidigt. I Sverige har emellertid överbyggnaden blivit så hög att fartyget som helhet blivit instabilt. Barlasten har kastats överbord samtidigt som överbyggnaden blivit allt tyngre. Politikerna öser på med positiva rättigheter och glömmer vad som är grunden.

Eller för att tala klarspråk:

När Sveriges regering och riksdag så oförtrutet monterar ned landets försvarsmakt - vårt skydd mot yttre militära hot - finns skäl att ifrågasätta om de har Sveriges bästa för ögonen. De höjda anslag som nu föreslås är en senkommen omvändelse under galgen.

När polis och andra relevanta myndigheter inte längre anser sig kunna skydda människors rätt till sin egendom, och politiker inte tycker att detta är ett problem, finns skäl att fråga sig om polisen finns till för medborgarna. Eller för någon annan.

När regeringen överväger sänkta anslag till rättsväsendet, trots att Domstolsverket begärt mer pengar för att korta handläggningstiderna, visar den att den tydligt prioriterar annat än rättssäkerhet (rättsväsendets totala budget är jämförbar med utgiftsposten "migration och integration").

När generaldirektören för en av landets största tillika sämst fungerande myndigheter hävdar att Sverige inte kan ha en riktad arbetskraftsinvandring så länge det råder krig i världen, även om landet skulle tjäna på detta, betyder det att förhållanden i omvärlden ges högre prioritet än i Sverige.

För mig finns det bara två möjliga förklaringar till denna utveckling. Den ena är att politikerna, trots att så många kunniga och intelligenta människor kommit med sakliga invändningar på alla möjliga områden, inte begriper konsekvenserna av sin politik. Det skulle innebära att de är korkade.

Den andra förklaringen är att de förstår mycket väl vilka konsekvenerna är. Det skulle innebära att de vill det här, och att de ser det som önskvärt att äganderätten urholkas, att Sverige som land inte kan försvara sig mot yttre angrepp och att andra människors intressen går före svenska folkets.

Jag kan tänka mig att vissa faller i kategori 1, andra i kategori 2. Miljöpartiet tillhör tvivelsutan den kategori som vill se denna utveckling. Socialdemokraterna har inga idéer för hur den ska kunna brytas. Och Moderaterna skäller nu högt i opposition men saknar trovärdighet eftersom de själva under åtta års tid i högsta grad bidragit till den situation vi har i dag.

Nästa gång en politiker säger att den vill "ta ansvar för Sverige", finns goda skäl att rygga tillbaka. Och utgå från att det förmodligen är det sista politikern vill.

Tidigare bloggat:
Ett samhälle ingen respekterar
Ett haveri