torsdag 5 mars 2015

Folkets hus bugar för terroristerna


Denna vecka skulle Lars Vilks ha deltagit i en paneldebatt om yttrandefrihet anordnad av Piratpartiet i Göteborg. Debatten ställdes emellertid in. Folkets hus flyttade först debatten, vilket bidrog till att flera deltagare inte kunde medverka. Sedan ställdes den in helt och hållet.

Skälet som uppgavs var att debatten skulle "störa" annan verksamhet i Folkets hus. Snart framkom det att "folk kände sig otrygga". Deltagare i andra evenemang målade troligen upp en bild av risken för attentat. Så Folkets hus backade ur, helt enkelt. Det är en smula ironiskt att en lokal som kallas Folkets hus ställer in en debatt om yttrandefrihet.

Det här är inte första gången ett evenemang med Lars Vilks ställs in av säkerhetsskäl i Sverige. Detta betyder i praktiken att terroristerna har vunnit mark. Att vi börjat anpassa oss efter deras perverterade logik. Av rädsla.

Jag kan inte se detta som något annat än en seger för islamisterna.

onsdag 4 mars 2015

Ett haveri


DN har genom att ta del av statistik från SCB följt hur det har gått för alla som fick permanent uppehållstillstånd 2004. Statistiken sträcker sig fram till 2014. Det rör sig alltså om en tioårsperiod, tillräckligt länge för att kunna dra ganska goda slutsatser av hur svensk migrations- och integrationspolitik fungerar.

Vi vet sedan tidigare, även tack vare statistik från SCB, att mediantiden för flyktingar att bli förvärvsarbetande var sju år 2012. Den bild vi nu får visar att många av dem som fått jobb tillhör de mest lågbetalda på arbetsmarknaden.

Definitionen av "förvärvsarbete" har, som DN konstaterar, varit väldigt generös. Att arbeta en timme per vecka en enskild månad har räckt. Även lönebidragsanställningar, upp till 80 procent betalda med skattemedel, har räknats in. Men inget av dessa exempel innebär att en person är självförsörjande eller har etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden. Sättet att mäta ger därför en något skev bild av verkligheten (en redigerad bild, skulle vissa säga).

Av den nya statistiken, som kommenterats sedan tidigare av en rad skribenter, vet vi:

- Efter tio år i Sverige har inte ens varannan flykting en inkomst över 13 000 kronor i månaden

- Medianinkomsten för flyktingar är 11 100 kr/mån, att jämföra med 23 700 kr för befolkningen som helhet

- Medianinkomsten för anhöriginvandrare till flyktingar är 4 500 kr/mån

- Minst 31 procent av flyktingarna i arbetsför ålder bodde år 2013 i ett hushåll som någon gång fått ekonomiskt bistånd. Bland anhöriginvandrare till flyktingar var siffran minst 41 procent

Ovanstående punkter illustrerar tydliga brister i den svenska migrations-och integrationspolitiken. Flera kan härledas direkt till styvnackade och kontraproduktiva beslut - som att inte ställa krav på inkomst och bostad på den som vill ta hit anhöriga. Effekten är tydlig: flyktingar har väldigt låg medianinkomst, men deras anhöriga som kommer hit har en inkomst som motsvarar existensminimum.

Detta har förtigits och ersatts av påståenden om hur många hundratusentals människor med utländsk bakgrund som går till arbetet varje dag - ett helt meningslöst påstående om man inte samtidigt relaterar dem till hur många som inte gör det. Och hur länge de inte har gjort det.

DN har med hjälp av Socialstyrelsen tagit del av statistik på hur stor andel av invandrare från år 2004 och framåt som i dag får ekonomiskt bistånd från kommunen. Alla kommuner har inte rapporterat in data, vilket gör att den verkliga siffran är högre än vad som anges ovan. Självkritik hörs nu från allianshåll (nåja, inte från alla). Men självkritiken som nu sipprar fram från nymoderat håll handlar än så länge inte om några egentliga omprövningar i sak.

Sammantaget är läget mycket, mycket allvarligare än vad regering och riksdag under lång tid velat medge. Tanken på hur en liknande granskning kommer se ut 2025, när effekterna av dagens migrationspolitik slagit igenom i arbetslöshet och utanförskap, ger magknip.

DN:s ovanligt raka och oblyga artikel hade, tänker man sig, kunnat vara en utmärkt startpunkt för en lite ärligare och mer rättfram debatt. På bästa sändningstid. I det mest populära nyhetsprogrammet, SVT:s Rapport, exempelvis.

Det kan noteras att Rapport i kväll inte ägnade ett ögonblick åt saken. Däremot sändes ett inslag om en 10-årig tjej som kommer bära olika strumpor för att demonstrera rätten att "vara olika". Utbildningsminister Fridolin var förstås inte sen att ringa upp och hälsa att hela utbildningsdepartementet kommer delta i denna demonstration.

Det känns väldigt lämpligt att nyhetsprogrammet i fråga följdes av ett program om Rheborg och Schyffert som genusfotografer. Public service är fantastiskt.

tisdag 3 mars 2015

Integration eller assimilering?

Integration är ordet på alla politikers läppar. Endast Sverigedemokraterna väljer begreppet assimilation när de talar om hur nyanlända ska komma in i det svenska samhället. Men vad innebär det ena och det andra och vilka är skillnaderna? Är det självklart att Sverige ska ha en integrationspolitik och inte en assimilationspolitik?

Det som vanligtvis avses med integration är förenklat uttryckt deltagande i samhället. Enligt somliga räcker det att vara självförsörjande och kunna språket. Enligt andra krävs lite mer än så för att betraktas som integrerad. Du ska känna dig delaktig i samhället.

Det sistnämnda är vanskligt att mäta. Viktigast måste vara att så många som möjligt är självförsörjande och kan leva som självständiga individer. Detta tycks emellertid inte längre vara en politisk målsättning i Sverige. I stället söker politikerna ersätta målet om deltagande via arbete med statliga ombudsmän och pekpinnar om hur vi ska tycka, tänka och prata så att alla känner sig inkluderade. Jag är dock övertygad om att ett arbete med full lön ger en känsla av deltagande i betydligt högre grad än ett förbud mot att säga "neger".

I Sveriges Radio hävdas att kunskaper i svenska språket inte är nödvändigt för att leva ett fungerande liv i Sverige. Exemplet som tas är en kvinna som jobbar från tidig morgon till sen kväll och inte hinner plugga. Hon har bott i Sverige i tio år, kan inte svenska men umgås mest med sina landsmän. Hennes man får hjälpa henne med alla myndighetskontakter.

Ja, så kan man ju leva. Men det innebär ett liv i ofrihet och beroende av andra. Samhället förväntas ställa upp med tolkhjälp vid kontakt med sjukvård och myndigheter, vilket är en påtaglig kostnad på runt 1000 kr/timme (ja, jag har sett fakturorna).

Det är ingen orimlig förväntan att människor som kommer till ett nytt land, oavsett om de kärleksinvandrar eller söker asyl, gör sitt allra bästa för att anpassa sig till lagar och normer i sitt nya hemland. Språket är en viktig del. Framför allt kan jag inte riktigt begripa varför man inte skulle vilja kommunicera med människor i det land man valt att bosätta sig i.


Definitionsmässigt skiljer sig integration och assimilation åt på ett avgörande plan:

Integration betecknar en förening av skilda delar, ex. människor av olika etniska grupper, till en större enhet

Assimilation eller assimilering, syftar på den process genom vilken en minoritet, om processen är fullständig, helt överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner

Jag hamnar någonstans mittemellan dessa två, åtminstone sett till hur integration har kommit att tolkas i Sverige. Att någon helt ska tvingas överge sin ursprungliga kultur anser jag inte är nödvändigt eller ens önskvärt för att skapa ett välfungerande och progressivt samhälle. Men den som invandrar till ett samhälle har likafullt ett ansvar att anpassa sig.

Du behöver självfallet inte sluta äta mat från ditt hemland eller börja möblera din lägenhet med Ikea-möbler - men om det är svårare att få jobb iklädd burka är det ditt ansvar att anpassa dig i ditt nya land så att du lättare släpps in i samhällsgemenskapen. Detta är den invandrades ansvar, inte majoritetens.

Jag bryr mig inte om vilken gud du tillber, om någon. Jag lägger mig inte i dina sexuella preferenser. Jag är ointresserad av om du firar julafton, ramadan eller sjunger ramalamadingdong. Jag är inte ett dugg nyfiken på din inställning till griskött eller olika symboler. Så länge du följer svenska lagar, sköter dig och inte ligger andra till last spelar inget av det andra någon roll. Självfallet står det alla fritt att politiskt och på andra sätt söka påverka samhället i en riktning som den enskilde finner önskvärt.

Det jag har lite svårare att acceptera och respektera är när personer som kommer till Sverige med en ryggsäck av värderingar och uppfattningar och sedan kräver att samhället ska anpassas efter dem. Det är nämligen vad som är på väg att hända i Sverige. I en strävan efter öppenhet och tolerans, som säkert var välment en gång i tiden men som helt kommit att spåra ur, går det i dag inte att tala om "svenska traditioner" eller ens ett "svenskt folk". De som åker tunnelbana i Stockholm är, som vi fått veta, svenskar. Denna förnekelse av att det över huvud taget finns något svenskt måste betraktas som fullständigt stolligt från utlandet.

Olika religioner och etniciteter är således inget problem i sig. Men i ett samhälle, även ett liberalt sådant, behövs en common understanding, ett slags tyst överenskommelse om att vi i denna gemenskap vill leva tillsammans och skapa bästa möjliga förutsättningar för en positiv samexistens som tillåter olikheter men där vi delar vissa grundläggande värderingar (tyvärr ett inflationsdrabbat begrepp i dag).

Sharia har exempelvis ingen plats i det svenska samhället. Stöd för en rasistisk världsbild eller för religiös och politisk extremism som är våldsbejakande har ingen plats. Sådana grupper har inte samma existensberättigande som andra (även om jag inte vill förbjuda medlemskap i extrema partier, trossamfund eller föreningar). Här finns inget att diskutera, inget att förstå.

Så svaret på frågan "integration eller assimilering?" är: något däremellan. Den som kommer till Sverige ska förväntas anpassa sig och respektera de traditioner som finns här utan att behöva överge sin ursprungskultur helt och hållet.

Det största ansvaret kommer alltid att ligga på den som invandrar. 

Läs även:
Fnordspotting, Dick Erixon


Ärlighet varar längst?


måndag 2 mars 2015

Det nya galna Sverige

Sverige.

Landet där rasideologin har återvänt förklädd till "antirasism" och där det numera är en skam och officiell skuld i att vara en vit man.

Ett land där kulturministern inleder samarbete med Rättviseförmedlingen, en organisation vars styrelseordförande är en kvinna som hävdar att män ger henne kväljningar.

Ett land där Försvarsmakten begär 16 miljarder kr extra under fyra år för att klara miniminivån i sitt åtagande men nobbas av finansministern.

Ett land där Migrationsverket begär 18 miljarder extra vid sidan om de 48 miljarder det begärde i fjol för att klara inströmningen av asylsökande och givetvis inte nobbas av finansministern.

Ett land för Försvarsmakten i stället för att freda svenskt territorium lägger resurser på att tillsätta en genderrådgivare på varje militär enhet.

Ett land som ska föra en s.k. feministisk utrikespolitik men där utrikesministern kryper för Putin.

Listan kan förstås göras mycket längre. Men poängen är tydlig:

Ja, Sverige har officiellt blivit galet.

söndag 1 mars 2015

Feminismen är ett elitprojekt


Det är kontroversiellt att inte vara feminist i Sverige. Nya ministrar förväntas inte bara betala TV-avgiften utan också svära trohet till statsfeminismen. Fråga Nyamko Sabuni hur omtyckt man blir om man har en annan uppfattning.

När Jens Spendrup i en intervju undslapp sig att han inte är feminist och dessutom motsätter sig kvotering i näringslivet, möttes han av vad pressen kallar en kritikerstorm. Han fick skit för det, helt enkelt.

Eftersom svenska medier lider av sådan konformitet är det lätt att förledas att tro att de förmedlar någon sorts allmängiltig värdering som delas av hela det svenska samhället. Att det är så här Sverige ser ut, tycker och känner numera.

Tittar vi på de senaste valresultaten ser vi dock att det inte riktigt stämmer. Visserligen har de borgerliga partierna, KD undantaget, backat in på den vänsterfeministiska planhalvan. De kritiserar inte teorin om könsmaktsordningen längre. Alliansregeringen införde en så kallad jämställdhetsbonus för att med morot snarare än piska få män att vara hemma med barnen mer. Även för borgerliga partier är det alltså viktigt att med politiska styrmedel knuffa oss i en viss riktning i jämställdhetens namn.

Skillnaden är att det nu även finns ett växande SD på planen. Och det partiet är det mest uttalat antifeministiska. Jag tror att det finns en potential här. När Jimmie Åkesson i ett sommartal med stor tydlighet säger att han inte är feminist, och möts av applåder, är det inte bara en liten grupp sverigedemokrater som lydigt applåderar sin partiledare. Jag är övertygad om at Åkesson ger uttryck för en känsla som delas av betydligt fler än 13 procent av valmanskåren.

Den aggressiva jämställdhetsfascismen, en politik som det kostar mycket socialt öppet kritisera, har i hög grad skrämt bort oliktänkande från scenen. Jag behöver knappast påminna om vad som hände Pär Ström och varför Pelle Billing numera inte syns lika mycket. Den som sticker ut hakan och ifrågasätter statsfeministiska doktriner och som tar debatten mot radikalfeministerna måste ha väldigt tjock hud.

Det är förstås ironiskt att det är feministerna - som själva inte spiller något tillfälle att förmedla hur hotade och utsatta de är - som i dessa fall har hotat, hatat och skrämt meningsmotståndare till tystnad.

Egentligen är den svenska feminismen i hög grad ett elitprojekt. Det är få som väljer parti utifrån feministiska kriterier. Fi lyckades trots hela det mediala etablissemangets oreserverade stöd inte ta sig in i riksdagen.

Vem bryr sig egentligen om vad vägskyltar kallas, vilket kön bestick anses ha eller hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagens styrelser? Vanligt folk har alldeles för fullt upp med viktigare saker än att grunna på dessa perifera och irrelevanta frågor som genusvetare och hobbyfeminister med studielån lägger tid på.

Jag tror därför att stödet för den extrema feminism som företräds av flertalet riksdagspartier och tillåts dominera inom myndigheter, public service och en rad andra medier, är ganska begränsat. SD och borgerligheten bör göra upp med den extrema feminismen en gång för alla. Ta tydlig ställning mot det kollektiva skuldbeläggandet av män som grupp och för en större personligt ansvar. Sluta upp med att utmåla kvinnor som svaga och hbtq-personer som offer.

Folkpartiet hyser jag inget hopp om, och Centerpartiet är det säkrast att inte tro någonting om alls längre. Men Moderaterna och framför allt Kristdemokraterna borde kunna ta steg bort från feminismen. Tyvärr är det inom M en strid som inte kommer att bli helt enkel. Såväl MUF som partiets kvinnoförbund är tydligt statsfeministiska i dag, vilket är en avgörande skillnad jämfört med när jag var aktiv i MUF för över ett decennium sedan. KD skulle under Busch-Thors ledning ha viss potential.

Om inget av allianspartierna tar tydligt avstånd från det feministiska elitprojektet och ger ett vettigt alternativ, kommer de väljare som ledsnat på genuspedagogik, genuscertifiering, genusbudgetering, hat mot den fria sexualiteten och pekpinnar om hur män och kvinnor ska vara för att leva upp till jämställdhetsmålen i det feministiska Sverige, att till slut ledsna. Och gå till SD.

Den toleranta feminismen.

fredag 27 februari 2015

Sprickorna i fasaden


Att driva en stat kan väldigt förenklat jämföras med att förvalta en fastighet. Den måste skötas och underhållas för att alla invånare ska trivas. Inkomsterna måste långsiktigt vara större än utgifterna. Vissa grundfundament i form av service måste finnas på plats och fungera varje dag, året om. I gengäld åtar sig invånarna att följa vissa bestämda regler, sköta sig och inte ligga andra till last.

Först när verksamhetens kärna fungerar, kan man börja titta på bekvämlighetsåtgärder. Men i Sverige har kärnverksamheten börjat krackelera. Det märks på allt fler håll. Det märks inom många skolor. Det märks på resursbristen inom sjukvården och äldrevården. Det märks inom socialtjänsten, vars uppdrag det är att arbeta med de mest utsatta men där det helt enkelt inte finns tid och pengar att göra det som krävs enligt lagen.

Det märks på att vi i dag har ett försvar som inte klarar sitt uppdrag. Och det märks på att sittande regering sänker anslagen till rättsväsendet, nattväktarstatens grunduppdrag, trots att det onekligen skulle behöva mer pengar.

Resurser saknas helt enkelt, och detta i ett land med världens näst högsta skatter. Något är således på tok. Ett enkelt svar på orsaken till den uppkomna situationen är att politikerna under lång tid har gjort katastrofala felprioriteringar. Om vi översätter dessa till en bostadsrättsfastighet har de låtit tvättstugan förfalla, fasaden spricka och vatten läcka in i källaren samtidigt som de lagt ned stora resurser på att byta ut anslagstavlorna i portarna och måla trapphusen mintgröna.

Den stora brännande frågan är inte bara hur skolan ska kunna bli välfungerande igen, hur sjukvården ska räcka till eller hur andra kärnverksamheter ska fungera tillfredsställande. Frågan är hur en växande del av befolkningen som står utan arbete ska kunna försörjas av de som arbetar. Det är här det stora resursslöseriet sker. Det är här den stora framtidsutmaningen finns.

Då kommer vi oundvikligen in på migrationspolitiken. Ty som Tino Sanandaji konstaterat, är föreställningen att syriska och eritreanska asylsökande kommer få jobb bara vi snabbare kan validera deras examina i hög grad felaktig. Ungefär var tionde syrier har mer än treårig högskoleutbildning, bland gruppen eritreaner är siffran var tjugonde. Dessutom bör sättas frågetecken för kvaliteten i de utbildningar som dessa grupper har - universitetsutbildningarna i Syrien och Eritrea håller inte direkt västerländsk standard. Den syriska hamnar en bit efter den saudiska.

Högutbildade asylsökande är alltså undantagsfall. Att dessa får jobb är viktigt, men det löser inte det stora problemet med de övriga 90-95 procenten som inte har någon eftergymnasial utbildning. Vilka jobb ska dessa grupper få? Här får försvararna av den nuvarande migrations- och integrationspolitiken plötsligt slut på svar. Las är knappast det största problemet för den vars utbildning begränsar sig till några års koranskola.

Sprickorna i fasaden syns redan nu. Det som brukar kallas välfärdens kärna har börjat svikta betänkligt. Inte överallt, men på alltfler håll. Huset står kort sagt inte stadigt längre. Det börjar skaka i sina grundvalar. Detta kommer att få allvarliga konsekvenser, både politiskt, ekonomiskt och socialt. Men det enda den regerande minoriteten gör är att skjuta problemet framför sig.

Den miljöpartistiska snuttefiltspolitiken har tyvärr segrat, både inom det rödgröna blocket och borgerligheten. Jag tror att pendeln är på väg att svänga inom allianspartierna, men att den miljöpartistiska naivitetsdoktrinen tilläts regera även där är högst anmärkningsvärt. Hur det kunde ske blir något för framtida statsvetare att grunna över.

Tidigare bloggat:
En parallell arbetsmarknad

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus, Tino Sanandaji