söndag 25 januari 2015

Men vad säger du, Kinberg Batra?


Att Mona Sahlin ser mellan fingrarna på islamistiskt våld, även i egenskap av nationell samordnare mot vålsbejakande extremism, förvånar inte. Men när även företrädare för borgerliga partier börjar relativisera de brott som jihadister gör sig skyldiga till blir jag orolig.

Örebros kommunalråd, centerpartisten Rasmus Persson, ville ge IS-krigare som återvänder till Sverige jobb och psykologkontakt. Efter kritik backade Persson från detta fina integrationspolitiska förslag. Men det var efter att Sahlin gett förslaget sitt stöd.

I dag var det Anna Kinberg Batras tur att kliva i det islamistiska klaveret. I en intervju i Expressen sa hon så här:
Det viktiga är att det måste bli färre som kan bli offer för våld. Att värvas som krigare för att utöva dödligt våld är faktiskt också att bli offer för våld och att bidra till att det sprids i världen.
Kinberg Batra utmålar jihadister som lurade småungar som inte vet vad de ger sig in på. Den bilden rimmar illa med de religiöst övertygade radikala män (och alltfler kvinnor) som vi sett dokumentera sina resor till Syrien.

Breivik var inget offer. Han visste precis vad han gjorde. De frivilliga som sökte sig till Waffen-SS under andra världskriget var inga offer (även om vissa var väldigt unga). De var fanatiska krigare som stred för ett högre mål. Och jihadisterna är verkligen inga offer. De slåss för en religion och en extrem ideologi, fullt medvetna om vad de gör.

Sveriges oppositionsledare håller uppenbarligen inte med. Det bådar väldigt illa för Moderaterna, och jag inte låta bli att fundera över vad i hela friden som har hänt med Gösta Bohmans parti. Hur många spikar i kistan är det möjligt att spika i?

Läs även:
Fnordspotting

lördag 24 januari 2015

Decemberöverenskommelsen är överspelad


Decemberöverenskommelsen innebär, förutom att en minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget och att den statsministerkandidat som samlar störst stöd ska kunna bli vald, att den rödgröna regeringen ska föra blocköverskridande samtal med oppositionen om tre politikområden som är viktiga för Sverige: försvarspolitiken, pensionerna och energipolitiken.

När 38-procentsregeringen i går offentliggjorde att den stoppar allt utvecklingsarbete för ny kärnkraft, har den i praktiken gjort två saker: Brutit mot decemberöverenskommelsen och visat att denna överenskommelse enbart syftade till en sak, nämligen att behålla makten.

Jag vill inte vara sådan, men... vad var det jag sa? För Socialdemokraterna och Miljöpartiet handlar överenskommelsen inte om "långsiktiga spelregler" eller demokratisk stabilitet utan endast och enbart om makt. Inte ens jag trodde dock att de redan efter en knapp månad skulle vara så här fräcka.

Beslutet om att stoppa all ny kärnkraft bär en tydlig miljöpartistisk signatur. Det är en eftergift till miljöpartisterna. Det innebär att personal omplaceras eller förtidspensioneras. Den regering som i framtiden vill återuppta utveckling av ny kärnkraft kommer tvingas börja om inte från noll så i alla fall betydligt längre bak än den hade kunnat göra i dag.

Nu är frågan om Alliansen ens begriper att den har dragits vid näsan. Igen.

Sverige är extremt


Det finns en vida spridd (miss)uppfattning att Sverige är Landet Lagom. Att vi inte sticker ut, att vi är det normala.

Det är förstås fel, och det har nu konstaterats i World Value Survey. Sverige är extremt på en rad områden jämfört med stora delar av världen men också med vårt närområde.

Att sticka ut från mängden behöver förstås inte vara negativt. Att Sverige är mer sekulärt är exempelvis ingen nackdel (så länge religionsfriheten respekteras, vilket vi som bekant vet inte alltid är fallet). Dock finns det politiska dogmer som ersatt religionen.

Därmed behöver människors uppfattning om sig själva som liberala, toleranta och med låg tilltro till auktoriteter hela tiden ställas mot hur vi faktiskt beter oss. Att det finns ett brett stöd för ett väldigt högt skatteuttag, en allmänt negativ hållning till valfrihet inom vissa områden och en längtan tillbaka till ett samhälle där det offentligas makt var betydligt större, tyder snarare på en hög tilltro till auktoriteter när dessa representeras av staten, kommunen eller landstinget. Det finns en abstrakt idé om vad "samhället" ska ansvara för som sträcker sig utöver vad människor i många andra västländer anser är rimligt.

Att den svenska skolan är synnerligen antiauktoritär, på gott och ont, är inte samma sak som att svenskar har en antiauktoritär syn generellt. Tilltron till det offentligas förmåga att ta hand om det mesta är hög. Liberaliseringar och ökad frihet har nästan alltid införts under omfattande protester.

Den svenska åsiktskorridoren nämns, intressant nog. Radio Sweden exemplifierar med barnaga och hustrumisshandel, men de är rent rättsliga frågor. Det finns förstås betydligt fler frågor där du knuffas ut i kylan om du avviker från den rätta läran. Om du exempelvis deklarerar att du inte är feminist, kanske rent av kallar dig antifeminist, kommer du inte få det lätt.

Det finns en rad frågor där Sverige är extremt. Migrationspolitiken är en. Jämställdhetspolitiken en annan. Talande nog två frågor där borgerligheten beredvilligt puffat på i fel riktning.

fredag 23 januari 2015

Sveriges största utmaning


Sverige står inför stora utmaningar under de kommande åren. Utmaningar som politikerna just nu står helt utan lösningar på.

Vi har ett växande antal människor som är arbetsföra men som inte kommer in på arbetsmarknaden. Vi har en skola som håller så låg kvalitet att vi riskerar att få en hel generation som varken kan läsa eller skriva. Vi har en rekordstor asylinvandring som ökar samtidigt som arbetslösheten är hög och bostadsbristen akut i större delen av landet.

Och vi ser i Socialstyrelsens statistik att alltfler som en gång fått försörjningsstöd, hamnar i långvarig bidragsförsörjning. Här kan man anta att steget tillbaka är ännu längre för den som saknar svensk arbetslivserfarenhet och aldrig riktigt lärt sig språket.

Detta är utmaningar som ingen politiker, röd som blå, har några bra lösningar på just nu. Allt hanteras därför adhoc. Kommuner trollar med knäna för att lösa det mest akuta kring bostäder och skolplatser.

Migrations- och integrationspolitiken beräknas kosta runt 40 miljarder kronor i år. Det kan bli mer. Konflikten i Syrien visar inga tecken på att avta, och redan efter några veckor på det nya året märks en markant ökning av antalet ensamkommande flyktingbarn till Sverige.

PM Nilsson skriver om behovet av en integrationspolitisk offensiv och lyfter fram en rad reformområden: Det behövs låglönejobb för att många asylinvandrare ska kunna nå egen försörjning. Det behövs en introduktionsskola som hjälper barn och ungdomar på deras eget modersmål. Och det behöver byggas billiga bostäder.

Visst, reformer behövs. Det behövs liberaliseringar och avregleringar för att underlätta för både ungdomar och utlandsfödda utan svensk arbetslivserfarenhet att komma in på arbetsmarknaden. Den svenska skolan är i dag inte anpassad för att hantera ett rullande tillskott av nyanlända flyktingar, vilket gör att någon sorts nytänkande är av vikt. Och visst behöver vi en betydligt friare bygg- och hyresmarknad.

Däremot tror inte att allt detta mirakulöst kommer att öka efterfrågan på lågutbildade asylinvandrare på svensk arbetsmarknad. Det svenska samhället ser inte ut så i dag, och det är naivt att tro att hela den fackliga rörelsen skulle släppa fram de förändringar som PM Nilsson föreslår även om de ledde till att fler asylinvandrare fick jobb.

Jag uppskattar dock att vi börjar se borgerliga debattörer och politiker vända och vrida på alla idéer på migrations- och integrationsområdet. Och när riktiga libertarianer börjar lyfta fram behovet av en rimlig borgerlig migrationspolitik vet man att något har hänt.

Egentligen handlar det om två separata frågor som ändå hänger ihop. PM Nilsson fokuserade på den ena, integrationen. Den andra är migrationspolitiken. Det är den som Alliansen och Miljöpartiet har en överenskommelse kring sedan några år tillbaka. Det är den som bidrar till att integrationen försvåras.

Nu pågår ett internt arbete inom Moderaterna för att, som det hävdas, "vända på alla stenar". Enligt Hanif Bali är migrationsöverenskommelsen med MP överspelad. Bali har länge varit en av få moderater som varit kritisk mot den politik som förs och inte heller varit rädd för att uttrycka denna kritik. Ju större inflytande han får över den moderata migrationspolitiken, desto bättre. Förändring tycks vara på gång, men vi får se hur pass långt partiet orkar gå. Som högst ansvarigt för den misslyckade politik som förts under de senaste åtta åren, bär M ett särskilt stort ansvar för att vända utvecklingen.

För det kan inte fortsätta så här. Borgerligheten måste bryta sig loss från den miljöpartistiska migrationsöverenskommelsen och återgå till traditionella liberalkonservativa värderingar som handlar om individens eget ansvar att anpassa sig till det samhälle hon kommer till. Kravlöshet är inte liberalism.

Sveriges största utmaning under de kommande 15 åren är att få svensk historias största asylinvandring att bli den där långsiktiga vinsten för samhället som alla pratar om. För att detta över huvud taget ska vara möjligt, behövs en tillnyktring och en flytt av fokus från omhändertagande till egenansvar. Det exkluderar MP i alla framtida överenskommelser.

Den nuvarande politiken har inte lyckats. Jag undrar faktiskt om det är någon utanför en väldigt snäv skara opinionsbildare som egentligen stöder den.

torsdag 22 januari 2015

Judehatarna måste bekämpas


Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen i Malmö gör mig heligt förbannad. Vi visste ju sedan tidigare att det ser ut så här, men slappheten och undfallenheten mot det judehat som judar i Malmö får utstå i sin vardag är upprörande.

Svenska vänstermedier gillar att prata om islamofobi. Men inte gärna om antisemitism. Det finns en skruvad logik i detta. Israel-Palestinakonflikten har blivit en klassisk höger-vänster-fråga. Debatten är sedan länge fullständigt polariserad med två sidor så långt nedgrävda i skyttegravarna att de inte kan se den andres perspektiv ens för ett ögonblick. Ilskan mot den andra sidan följer med in i diskussioner om andra ämnen. Som judars rätt att få leva sina liv i fred i Sverige.

Problem med islamofobi och attacker mot moskéer ges stort utrymme i medierna. Antisemitism och attacker mot synagogor och kyrkor blir i bästa fall notiser. Viftas bort. Därför var gårdagens reportage viktigt (självfallet följer UG upp detta med ett liknande reportage om islamofobi nästa vecka).

Dessutom ses antisemitism ofta som ett högerextremt problem. Men det UG visade i går, och som varit känt för många i flera år, är att gärningsmännen kommer från Mellanöstern. De bär med sig sitt Israelhat och antisemitism från sina hemländer och väl i Sverige drabbar det judar i den närmsta omgivningen. Rabbiner. Lärare. Helt vanligt folk.

Visst används emellanåt antisemitism som ett skydd för kritik mot staten Israel. Här måste både judar och muslimer, och alla vi andra, vara väldigt tydliga: Det går utmärkt att kritisera israeliska övergrepp mot palestinier utan att för den sakens skull vara antisemit.

Det hela är väldigt enkelt. I Sverige har vi religionsfrihet. Det betyder att alla, även judar, har rätt att utöva sin religion i fred utan att bli utsatta för kränkningar, glåpord och hot. Samtidigt har vi yttrandefrihet. Det betyder att religioner inte är fridlysta. De ska kunna kritiseras, precis som allt annat, utan att det tar hus i helsike. Däremot är påhopp mot enskilda individer aldrig acceptabla.

Därför är reportaget från Malmö viktigt. Men om jag får gissa kommer det snart vara glömt. För Malmös judar fortsätter dock en vardag fylld av oro och rädsla.

onsdag 21 januari 2015

En allians som leker opposition


I går kom beviset för att landet står utan en borgerlig opposition. I går såg Alliansen till att lägga ned sina röster när Sverigedemokraterna yrkade misstroendevotum mot Stefan Löfven.

Regeringspartierna röstade såklart nej. Vänsterpartiet, som kallar sig oppositionsparti men ingått ett nära samarbete med regeringen, avstod från att rösta. Och allianspartierna gjorde alltså som Vänsterpartiet. Detta agerande var förstås en direkt konsekvens av den så kallade decemberöverenskommelsen. Minoriteten ska numera tillåtas styra över majoriteten.

Men det som i praktiken skedde var att den borgerliga oppositionen underlät att fälla en statsminister som samlar 38 procents stöd i riksdagen. En icke-socialistisk majoritet låter en rödgrön minoritet styra landet. Trots att de borgerliga vet att många försämringar kommer att ske under denna mandatperiod. Inför omröstningen medgav Göran Hägglund till Sveriges Radio att mer socialism nu kan gynna Alliansen i valet 2018 (och detta kallas alltså att "ta ansvar" för Sverige).

Allianspartiernas agerande är ett svek mot alla väljare som röstade på dem. Under den resterande delen av mandatperioden kommer de borgerliga tala vitt och brett om vilken kraftfull opposition de är. Det kan rent av komma att bli tjatigt. Men nu vet alla väljare vad detta är värt i praktiken. När det verkligen gäller.

Detta kan ingen alliansdans i världen sudda bort.

Ska polisen bli normkritisk nu?


I går invigdes polisutbildningen vid Södertörns högskola. Den nye rikspolischefen sken som en sol, synbart lycklig över att det nya polisprogrammet förlagts på "ett jättespännande ställe", vänsternästet Södertörn.

Syftet med flytten är att göra polisyrket "mer attraktivt". Själv har jag svårt att tänka mig en sämre plats att lägga just polisutbildningen på.

Enligt rektorn Moira von Wright kan polisutbildningen dra nytta av högskolans kompetens kring mångkultur och interkulturella frågor. På Södertörn, menar hon, finns forskning i de ämnen som är relevanta för framtidens polis. Hon förklarade skrattande att det kommer finnas övningslokaler för att bemöta bankrån också.

Eftersom Södertörn är ett tillhåll för allsköns pseudovetenskap på den extrema vänsterkanten, med fokus på intersektionalitet, "antirasism" och normkritik, finns det goda skäl att bäva för den framtida polisutbildningen och, i förlängningen, också för svensk polis i allmänhet.

Känns väl...sådär.

tisdag 20 januari 2015

Vem har inte råd med en banan?


Minns ni Janne Josefssons reportage om barnfattigdomen i Sverige? Minns ni reaktionerna på att han ifrågasatte fridlysta organisationers statistik och lösmynta hantering av siffror? Det blev ett jäkla liv.

Susanna Alakoski tyckte att Josefsson ägnade sig åt moralism när han ifrågasatte hur någon som har råd att röka ett paket cigaretter om dagen skulle sakna medel att göra en matsäck åt sitt barn. Folk får förstås röka hur mycket de vill. Men då ska de inte säga att de inte har råd med en frukt eller smörgås till barnet i skolan. Då handlar det om prioriteringar från förälderns sida, inget annat.

Diskussionen om frukt till skolbarnen har väckts till liv igen. Lunds kommun ska nämligen bistå skolorna med 2,2 miljoner kronor för att de ska kunna köpa ekologisk frukt åt barnen. En kristdemokratisk politiker, Zoltán Wagner, kritiserar tilltaget, och ställer frågan vem i Sverige som är så fattig att den inte har råd med en banan för fyra kronor.

Ja, vem? Det spelar ingen roll, menar Centerpartiet. Eftersom skolan ska vara avgiftsfri, ska frukten ingå. Debatten är alltså inte ny. Som vanligt handlar den om den egnes ansvar visavi det offentligas. Skolan ska vara avgiftsfri, heter det. Men är en banan till fruktstunden verkligen att betrakta som en "avgift"? Och om en förälder skickar med sitt barn en extra frukt, är det då ett tecken på ojämlikhet?

Någonstans måste sunt förnuft få råda. Alla har råd med en banan till sina barn. Som vanligt numera, höll jag på att säga, har KD rätt och C fel.

måndag 19 januari 2015

Oordning och oreda i migrationspolitiken


Det ska vara ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Och det ska vara ordning och reda på bostadsmarknaden. Så lyder de socialdemokratiska och nymoderata argumenten för att ingendera marknad bör liberaliseras.

På migrationsområdet, däremot, kan det råda total oordning utan att de stora partierna reagerar. Här är rättsäkerheten inte prioriterad. Här är det inte så viktigt att följa lagar och regler eller internationella överenskommelser som Dublinförordningen. Nej, här gäller det enbart att maximera det antal som tas emot och ges asyl. Skit i följderna.

De långsiktiga effekterna av den rådande migrationspolitiken är svåra att överblicka. Det vi vet är att sysselsättningsgraden bland dem som kommer till Sverige är avsevärt lägre än bland inrikes födda. Vi vet att mediantiden för att komma i arbete, även bidragsjobb, ökade från 7 till 8 år under Alliansens tid vid makten. Vi vet att den nya 38-procentsregeringen helt saknar uppslag och idéer för hur situationen ska kunna förbättras, vilket sannolikt betyder minst fyra år till av försämringar.

Trots vissa försök från Kristdemokraternas Göran Hägglund att lyfta frågan om hur integrationspolitiken kan bli mer effektiv, vänder diskussionen ständigt åter till hur Sverige ska kunna ta emot fler asylsökande. Moderaternas nya ledare Anna Kinberg Batra har inte velat kritisera migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet utan har hittills nöjt sig med att konstatera att integrationspolitiken behöver "utvecklas".

Andra är desto mer konkreta. Två debattörer snurrar till det fullständigt på DN Debatt när de önskar se ett femte asylskäl. De föreslår att ett nytt skäl för att få sin asylansökan beviljad bör vara att personen söker sig till en utbildning eller ett arbete "som bedöms vara särskilt lämplig eller angelägen" utifrån Sveriges behov av arbetskraft. 

I praktiken innebär idén att den asylsökande som inte anses ha skyddsbehov ska få stanna i Sverige om denne utbildar sig inom ett bristyrke. Man häpnar. Vi skulle med detta förslag få en bisarr blandning av begreppen asyl- och arbetskraftsinvandring, och skyddsbegreppet som sådant skulle helt ha spelat ut sin roll.

Förutom uppenbara brister som leder till långvarigt utanförskap för breda grupper, enorma kostnader för kommunerna och förorter som i realiteten lämnas åt sitt öde, har den miljöpartistiska ansvarsfrihetspolitiken även andra effekter.

Enligt Schengen finns 180 000 svenska pass på drift. Stulna eller borttappade. De svenska passen tillhör världens mest eftertraktade eftersom de ger inresetillstånd utan visumkrav till 173 länder. Och eftersom man i Sverige kan "tappa" passet ett obegränsat antal gånger och fortfarande få ut ett nytt utan så mycket som en sned blick från polisen, lär den omfattande handeln med svenska "look-alike"-pass fortsätta.

Denna naiva politik kan i förlängningen göra det besvärligare för svenskar att resa eftersom tilliten till svenska pass sjunker. Se där ännu en sidoeffekt av den miljöpartistiska allt åt alla-mentaliteten.

Sett i ljuset av allt detta är det kanske inte så förvånande att Örebros centerpartistiska kommunalråd föreslagit att återvändande IS-mördare ska erbjudas samtalsstöd och arbete. Den av alliansregeringen tillsatta nationella samordnaren mot (alltså inte för) våldsbejakande extremism Mona Sahlin, gillar idén.

Inget är för absurt i det nya Sverige.

Läs även:
Cornucopia?, Fnordspotting, Den sjätte mannen