lördag 25 oktober 2014

Full yttrandefrihet och sexuell dekadens inget för Sverige


Ibland blir den svenska inskränktheten så smärtsamt uppenbar. Som när jag får veta att det pågår en porrfilmfestival i Tyskland.

Jo, Berlin har en egen porrfilmfestival. En fullständigt otänkbar tanke i Sverige. Jag ser framför mig indignerade artiklar från elit- och radikalfeminister, men också från unga nymoralister som ständigt letar något att uppröras över.

Jag föreställer mig indignerade avståndstaganden i krönikor och i kulturbilagor, upprörda replikväxlingar i SVT Debatt och givetvis demonstrationer på plats utanför och på själva festivalen. Så är klimatet i Sverige i dag.

Det blir därför lite märkligt när jag läser om Fredrik Strages syn på det Sverige vi lever i. Strage har reagerat på Ingmar Nevéus beskrivning av de putinska perspektiven på gott och ont. Enligt Nevéus är "onda saker [...] liberal demokrati, full yttrandefrihet och sexuell dekadens" i Putins Ryssland. Därför tycker Strage att dessa är "nödvändiga att försvara till sista blodsdroppen".

Detta instämmer jag givetvis i. Men vilken full yttrandefrihet är det Strage vill försvara i Sverige? Den yttrandefrihet som sätter konstnärer i fängelse? Som inskränker rätten att yttra sig negativt om vissa grupper i samhället (men inte om andra)?

Och vilken sexuell dekadens är det vi har att försvara? Den sexuella dekadens som visar sig i roliga kläder på Prideparaden en gång per år men samtidigt förbjuder samtyckande vuxna att ha sex som de vill? Som upprörs över underklädesreklam, lättklädda kvinnliga karaktärer i TV- och datorspel och inte minst moraliserar över ungas sexualitet?

Inte för att jag har den minsta lust att bo i Putins Ryssland eller tycker att vi ska närma sig detta land. Men det är hög tid att en gång för alla spräcka myten om det fria Sverige med full yttrandefrihet och sexuell frihet. Detta land finns inte.

Om Fredrik Strage vill försvara dessa värden kanske han borde propagera för att de blir verklighet till att börja med. Ett sådant ställningstagande har jag ännu inte sett från honom.

fredag 24 oktober 2014

Mark Zuckerberg pratar kinesiska

Mark Zuckerberg har lärt sig prata kinesiska. Det är ju roligt, och givet Facebooks strävan att ta sig in på den kinesiska marknaden (i dag är Facebook tillsammans med Twitter, YouTube och en rad utländska bloggtjänster blockerat i Kina) också logiskt.

Men att påstå att han talar "flytande" är att ta i. Framför allt brister Zuckerberg i uttal, skiljer inte mellan "cui" och "zui" och missar på tonerna. Det låter därför ungefär som när Ban Ki-Moon pratar engelska, om ni förstår.

En västerlänning som är helt enormt duktig på kinesiska och faktiskt kan tas för en kines om man bara lyssnar på och inte ser honom är Mark Rowswell (som kallar sig 大山, "stora berget", i Kina).

Lyssna och lär, Mark Zuckerberg.




torsdag 23 oktober 2014

Migrationen och budgeten

Den rödgröna regeringen är överens med Alliansen om migrationspolitiken. De där 87 procenten, ni vet.

I sitt sommartal före valet medgav dåvarande statsministern Reinfeldt att det inte fanns pengar till några andra reformer. Kostnaderna för asyl och integration väntades öka så pass mycket. Vi uppmanades alla att "öppna våra hjärtan".

Nu har den nya regeringen lagt sin första budget. Den innehåller förstås även siffror för migrationspolitiken.

Regeringen beräknar att migration och integration kommer att kosta närmare 34 miljarder kronor under 2015. Det är nästan lika mycket som Försvarsmakten kostar och en ökning på närmare 12 miljarder jämfört med 2014. Den största enskilda utgiftsposten är den för ersättningar och boendekostnader. Högst väntat eftersom boende- och försörjningssituationen ser ut som den gör.

Det tragiska är att de rödgröna partierna om möjligt har ännu färre idéer än Alliansen hade för att asylinvandrare ska kunna komma i arbete och få en bostad som inte ägs av Bert Karlsson.

Det finns i nuläget inget som tyder på att kostnaderna inte kommer fortsätta öka under resten av mandatperioden.

Läs även:
Fnordspotting


(via Ivar Arpi)

Hanif Bali och "antirasisterna"

Hanif Bali har ordet.

 Träffade en snäll polis i tunnelbanan, vi utbytte lite trevligheter innan han sa något som jag inte kan släppa. 

 - Vi kan inte fortsätta prata, det kommer bli ett jäkla liv om jag står och pratar med dig. 

Jag fattade ingenting, varför det frågade jag? 

 - Så fort vi ens pratar någon med utländsk bakgrund så hoppar folk på oss och börjar ifrågasätta vårt arbete. Att försöka ta någon som gjort ett brott som råkar vara av utländsk bakgrund betyder automatiskt att vi måste hantera en massa skrikande, elaka och hatiska förbipasserande som tror att vi gör allt på grund av rasism. 

 - Men jag pratar ju bara med dig. Om polisen ska få skit varje gång de pratar med mig så kommer de ju till sist sluta. Då kommer ju jag som svarthårig få sämre samhällsservice än andra. 

Jag hann knappt avsluta min mening innan en dräggig hippie ställer sig bredvid mig och börjar ifrågasätta varför polisen pratar med mig. Jag blir självklart rasande, och vad jag sa till personen håller jag gärna för mig själv. 

Bra jobbat alla fina sk. antirasistiska tyckare och REVA-hypare, ni har piskat upp en sådan felaktig bild av Sverige att ni själva tror på den. Vårt samhälle får ta smällen för att ni, precis som rasisterna alltid behöver peka ut några som demoner, så ni själva kan känna er överlägsna.

(Kopierat från Hanif Balis Facebookvägg)

Uppdrag: Förändra mannen


I TV- och datorspelsbranschen pågår en febril debatt om könsroller, sexism, rasism, näthat och ett allmänt grabbigt klimat som anses utestänga tjejer och kvinnor.

Den skulle kunna ses som en spegling av hur samhällsdebatten ser ut i övrigt där begrepp som "diskriminering", rasifiering" och "sexism" är ständigt närvarande och tillåts sätta ramarna för diskussionen - oavsett om det handlar om arbetsmarknadsreformer, skattepolitik eller lagstiftning mot viss reklam.

Anledningen till att jag skriver om detta ämne här och inte på min spelblogg (vilket jag för övrigt redan har gjort) är att spel nu verkligen har blivit politik. Trots att jag hade önskat att så inte vore fallet. Men nu är vi där. Diskussionen om ras/etnicitet har ännu inte tagit fart i branschen, men den om genus är nu i full sving.

Jag kan börja med att konstatera en sak: Det finns problem i spelbranschen som vi definitivt kan och bör prata om. Ty det är de facto ett bekymmer när människor hotas till livet, tvingas fly sina hem, får "DÖ" smetat i avföring på sin dörr eller kallas grova saker bara för att de skrivit en recension eller krönika som vissa tycker är dålig.

Detta är dock inte unikt för spelbranschen. Överlag råder det, upplever jag, en allmänt dålig hyfs på nätet. Många klarar helt enkelt inte att bete sig acceptabelt. Att de sitter bakom en skärm i en upplevd anonymitet gör det lättare att hota, hata och bete sig illa. Detta är för övrigt skälet till att jag började moderera kommentarsfältet på denna blogg.

Vi ser nu reaktioner från aktörer inom spelbranschen. Vi har Loadings initiativ #allaspelar, som anammats av återförsäljaren GameStop. Vi har branschorganisationen Dataspelbranschens Diversi samt ett ställningstagande från European Games Developer Federation. Fler lär följa efter.


Visst ska branschen vara öppen för alla, och den blir vad vi gör den till. Men när genusperspektivet börjar ses som en fullt integrerad del av hur en produkt ska bedömas har det börjat spåra ur. Vissa upplever att även spelbranschen nu har invaderats av detta politiska perspektiv. Vilket har skapat en motreaktion.

Aftonbladet har det gått så långt att enskilda personer som gör YouTube-klipp (män, förstås) avkrävs ett ställningstagande för feminism och mot sexism och uppmanas att anpassa sitt material så att alla känner sig "inkluderade". Det handlar alltså om något slags genuscertifiering av allt som produceras.

Ett positivt tecken i detta rosa mörker är att kommentarerna till Effie Karabudas krönika, där YouTube-fenomenet Pewdiepie utpekas som en grabb som minsann inte tar sitt ansvar, visar att det faktiskt finns många kvinnor där ute som ledsnat på att könsmaktsperspektiven och maktanalyserna tillämpas överallt, hela tiden, och att genusglasögonen sitter på näsan oavsett vilket ämne som diskuteras.

En kommentar till krönikan sammanfattar vad jag tror att många kvinnor känner: "Denna artikel är skrattretande. Det är personer som du som får oss andra kvinnor och tjejer att framstå som idioter."

Eftersom det är de mest extrema rösterna som ofta hörs och syns är det lätt att glömma att det finns många kvinnor där ute som inte känner sig representerade av de feministiska megafonerna. Som inte ser sig själva som offer. Eller tycker att de är diskriminerade. Eller kallar sig feminister.


Effie Karabuda vill förändra mannen, och i detta fall en specifik man eftersom hon anser att hon exkluderas i dennes inspelade videoklipp. Detta ytterst märkliga krav är ett uttryck för den "allt till alla"-kultur som frodas i Sverige. Om man inte gillar något - barnkläder, en reklamaffisch eller kanske en karaktär i en TV-serie - anmäler man det eller ställer krav på att det ska förändras. Det är alldeles för svårt att ta in att allt inte kan älskas av alla.

Den svenska feminismen utkämpar numera en strid mot den upplevt skadliga manligheten. Detta blir en kamp för att förändra mannen. Om en kvinna anser att det råder sjuka kroppsideal eller att hon i egenskap av just kvinna objektifieras och sexualiseras, föreställ dig då hur det kan kännas att bli ifrågasatt som biologisk och social varelse. Det är nämligen vad feminismen gör mot mannen just nu.

Avslutningsvis tänker jag på en scen i en brittisk sitcom vid namn Coupling från 2000-talets början. Den berör skillnaderna mellan manliga och kvinnliga perspektiv på saker och ting (och skulle därmed inte bli genuscertifierad i dagens Sverige). Sally har träffat en pojkvän. Han är "perfekt". Förutom att han har en massa fel som måste åtgärdas, förstås.

Jane: Don't try to change men, they don't like it!
Susan: Sally, for once in your life, why not appreciate a man for what he is, not what you can make him into?
Sally: I'm going to do that. Of course I'm going to do that.
Susan: Good.
Jane: So, when can we meet him?
Sally: When he's finished.


Migration och empati


När "Kristina från Duvemåla" har nypremiär på Göteborgsoperan passar Abba-ikonen Björn Ulvaeus på att göra ett statement om migrationspolitiken. Sverige bör ta emot fler asylsökande, anser han.

Björn Ulvaeus gör migrationen till en fråga om empati. Detta är förstås oerhört förenklat, ja direkt fel, men det beskriver väl hur den svenska migrations- och integrationspolitiken ser ut och hur diskussionen förs i dag.

Ulvaeus jämför dagens migration till Sverige med 1800-talets emigration till Amerika. Denna jämförelse har gjorts tidigare. Syftet är att visa att även vi svenskar flytt landet en gång i tiden. 1,2 miljoner svenskar utvandrade till Amerika under den stora emigrationen. Det skedde under en lång tid, från 1800-talets mitt fram till ungefär 1920, och skälet var fattigdom, inte krig.

Det ska sägas att det inte var de allra fattigaste som utvandrade utan mellanskiktet. En resa till Amerika var oerhört dyr, och för att spara ihop till en tredjeklassbiljett på Titanic, exempelvis, behövde många spara i kanske tio år eller längre. De fattigaste hade aldrig den möjligheten.

Men även om likheter finns mellan den stora emigrationen över Atlanten då och flyktingströmmarna till Sverige i dag, bör vi vara noggranna med att påpeka de uppenbara skillnaderna. De svenskar som kom till det stora landet på andra sidan Atlanten steg inte iland i en frikostig välfärdsstat. Det var ingen som bjöd på gratis logi och mat, och ingen fick lön i två år utan att behöva arbeta.

Drömmen var inte heller att bli försörjd utan att försörja sig själv. Den drömmen tror jag flertalet som kommer till Sverige också när.

Men den delas dessvärre inte av det politiska etablissemanget. Där är det viktigare att "ta hand om", ty det är tydligen ett tecken på empati. Den som förlorar på denna inställning är i slutändan den som invandrat.

onsdag 22 oktober 2014

Bidragsjobbens rike


Den nya rödgröna regeringen presenterar i morgon sin första budget. Vi vet emellertid redan mycket om vad som kommer att stå i den eftersom Socialdemokraterna och Miljöpartiet portionerat ut nyheter om de överenskommelser som nåtts. Vi vet däremot inte vad som kommer att bli verklighet.

Den nya regeringens inriktning är tydlig: det ska bli lönsammare att inte arbeta, fler ska sättas i utbildningar av olika slag och fler som arbetar ska få sin lön betald av skattebetalarna. 

Det är nämligen så den rödgröna jobb- och arbetsmarknadspolitiken ser ut. Regeringen vill införa så kallade traineejobb, som ska innebära att unga kan få anställning i vården. 5 000 jobb kommer att kosta 700 miljoner kronor, enligt S. Detta ska ske inom ramen för 90-dagarsgarantin, som innebär att alla unga garanteras sysselsättning inom 90 dagar. 

Alliansen satsade på nystartsjobb för unga (nåja, 21-26 år) som varit arbetslösa i minst 6 av de 9 senaste månaderna (för andra grupper krävdes en längre period av arbetslöshet) och instegsjobb för utomeuropeiska invandrare för vilka staten betalade 80 procent av lönen. 

I synen på bidragsjobb skiljer sig den gamla och nya regeringen inte åt särskilt mycket. De är överens om att ge vissa grupper särskilda privilegier. Tanken är god: att bryta utanförskap och ge människor en chans att komma in på arbetsmarknaden. Problemet med dessa subventionerade anställningar är att de sällan leder till långsiktig självförsörjning. Arbetsgivare anställer gärna någon om de slipper betala fyra femtedelar av lönen. Men det är alltså skattebetalarna som pröjsar, vilket inte är en hållbar lösning när målet måste vara självförsörjning. 

Den nya regeringen tar visserligen bort vissa väldigt ineffektiva och kostsamma reformer som Alliansen införde (däribland sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga). Men den saknar en politik för att företagandet ska växa och fler ska kunna starta eget eller anställas av andra utan att skattebetalarna går in och betalar lönen. 

Denna politik kommer bli oerhört kostsam i längden. Dessutom är den orättvis mot alla som inte råkar tillhöra "rätt" grupp men ändå är arbetslösa. Med alla särskilda åtgärder för vissa grupper får vi en parallell arbetsmarknad vid sidan om den ordinarie. 

Politiker ska ge företag och arbetstagare förutsättningar för att kunna köpa och sälja sin arbetskraft. Den ska inte peta i detaljer, bestraffa entreprenörskap och framåtanda eller särbehandla vissa grupper beroende på härkomst. Tyvärr väljer den nya regeringen att göra precis det. 

Detta bådar väldigt illa för svensk arbetsmarknad och tillväxt, och därmed för alla som bor i Sverige, under de kommande åren.

tisdag 21 oktober 2014

Schymans genusdiplomati

Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. [...] Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.
Ryssland har betett sig alltmer aggressivt mot omvärlden i allmänhet och sina grannländer i synnerhet de senaste sex åren. Nu cirkulerar uppgifter om att ryska undervattensfarkoster siktats i Stockholms skärgård. Vad som ligger i dessa uppgifter återstår att reda ut, men vi vet att Ryssland medvetet har agerat provokativt mot det svenska flygvapnet tidigare.

Feministgurin Gudrun Schyman gillar dock inte uppmärksamheten kring de misstänkta kränkningarna, som synes av citatet ovan.

Hennes logik är svårslaget idiotisk. Så om Sverige bara rustar ned, ökar anslagen till välfärden och pressar ned koldioxidutsläppen kommer Putins Ryssland inte hota vare sig Sverige eller andra länder?

Det är lite tragiskt att se Schyman nu, faktiskt. Hon är så inne i sin egen alternativa verklighet att det börjar bli pinsamt.

Men vi får i alla fall glädjas åt att Schymans parti inte tog sig in i den lagstiftande församlingen den här gången heller. Trots god hjälp från medierna.

Läs Gudrun Schymans debattinlägg här.

måndag 20 oktober 2014

Jag ger upp


I Sverige 2014 har ironierna och sarkasmerna tagit slut.

Det puritana Sverige

I Sverige pågår en febril kamp mot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet. Allt naket och lättklätt ifrågasätts. Oavsett om det är gamla statyer eller reklam för underkläder och konstutställningar.

Det sistnämnda aktualiserades nyligen när Millesgården på Lidingö skulle marknadsföra utställningen "Pompeji". Reklamen förbjöds i tunnelbanan eftersom den avbildade nakna kroppar och därför ansågs bidra till just "sexualiseringen av det offentliga rummet".

Sedan dess har små affischer kommit upp i tunnelbanan. Om det var dessa synnerligen ofarliga bilder som ledde till ett stopp tidigare är vi illa ute. Sverige har blivit ett land där burka är mindre kontroversiellt än nakna bröst.

I Frankrike har man inte dessa betänkligheter kring naket. Där gjordes reklam för utställningen "Sade. Attaquer le soleil" på impressionistmuseet Musée d'Orsay med nedanstående video.

Om den visats i Sverige skulle Kvinnolobbyn motta massor av anmälningar från kvinnor som är så förbannade och arga över att denna film över huvud taget får visas.

Det är en sorglig utveckling.

söndag 19 oktober 2014

Ett kunskapslyft för integriteten


En person berättade om en kompis som brukar chatta med sin pojkvän via Skype. Eftersom de bor i olika länder och inte träffas så ofta brukar hon klä sig i sexiga underkläder för att egga honom. Ibland sexchattar de helt nakna. En kompensation för uteblivet samliv under många månader.

- Men varför använder de Skype? frågade jag. Jag förutsåg att hon inte skulle förstå min fråga och lade till:
- Vet de inte att myndigheter kan se precis allting de skriver? Allting de gör? Har de inga problem med det?
- Jag vet inte. De vet nog inte att det är så.
- Nej, såklart. De hade ju inte nakenchattat inne i Skatteverkets väntrum. 

Detta till synes triviala exempel pekar på de kunskapsluckor som finns hos den breda allmänheten men också den pedagogiska utmaning vi har framför oss för att i ett första steg få fler att förstå hur pass övervakade de är, i ett andra att informera om vilka säkerhetssteg som kan vidtas av var och en.

Massövervakningen var som väntat ingen stor fråga i valrörelsen. Men ett av regeringspartierna har haft en väldigt hög svansföring i frågor som rör personlig integritet och övervakning. Miljöpartiet har kritiserat datalagringen och FRA-lagen och tämligen konsekvent stått upp för människors rätt till integritet även i den digitala världen.

Nu finns det dock goda skäl att misstänka att MP offrat dessa heliga principer på maktens altare. Partiet vill stoppa vägbyggen, höja miljöskatter, öka asylinvandringen och förbjuda sådant som kan tänkas bringa välbehag hos någon. Personlig integritet är inte ett prioriterat område.

I regeringsförklaringen nämns den personliga integriteten på ett fåtal rader, och då väldigt undvikande. En "integritetskommission" ska se över datalagringen. Detta är en skrivelse som MP sannolikt kämpade för och som Löfven gick med på bara för att den är så luddig. Ingen vet vad det betyder, och det är väl också tanken.

Kunskapen finns där ute nu, tack vare Ed Snowdens läckor. Men människor glömmer. Faller in i gamla vanor. Intygar sig att de inte är så farligt. Det som behövs är ett slags integritetens kunskapslyft. Politikerna kommer inte hjälpa oss. De är snarare fienden, de som stiftat lagarna och jobbat hårt för att undvika att allmänheten får insyn.

Nej, kunskapslyftet får vi göra själva. Och det görs enklast genom mun-mot-mun-metoden. Berätta för dina vänner, kolleger och släktingar. Fråga dem vad de gör för att skydda sig på nätet. Berätta varför det är viktigt. Och naturligt.

I vardagen vidtar vi en mängd säkerhetsåtgärder utan att tänka så mycket på dem. Vi har lås på våra ytterdörrar. Vi låser om oss på toaletten. Vi försäkrar både bostad, bil och båt. Vi sätter lösenord på våra epostkonton och telefoner. Varför, om vi nu inte har något att dölja? Om privatlivet nu är så 90-tal och passé?

Jag tror att nästan alla vill ha ett privatliv. Att det är mänskligt att vilja det och högst rimligt att kräva det. Internet är inget undantag. Det gäller bara att få fler att tänka efter. Att lyfta frågan i fikarummet redan i morgon är ett första steg.