fredag 29 maj 2015

Socialdemokraterna är passé


I dag inleds floskel-SM, också känt som Socialdemokraternas partikongress. Stefan Löfven kommer till kongressen med Juholt-siffror i ryggen, ett koppel av brutna vallöften, tvivel från ekonomer och bedömare om huruvida partiets mål om lägst arbetslöshet i EU ens är realistiskt samt ett stukat självförtroende efter ett halvår av negativ press.

Socialdemokraterna är inte ensamma i denna soppa. Regeringspartnern Miljöpartiet, en "naturlig samarbetspartner" enligt Löfven, har knappast hjälpt till att lyfta folkets förtroende för 38-procentsregeringen. Åsa Romson är en katastrof, och vem tror egentligen att Gustaf Fridolin ska kunna "fixa skolan"? Många socialdemokrater hade säkerligen hellre regerat själva i minoritet än att ha ett grönt släpankare runt halsen, och partiet hade troligen haft större chans att få riksdagens stöd.

Framtid är ett viktigt ord för S. De är nämligen "framtidspartiet". Det är en snarast ironisk benämning på ett parti vars idékontor har varit stängt och tillbommat sedan åtminstone 1950-talet. S har inga nya idéer längre. Allt faller tillbaka på högre skatter, högre bidrag, förbud och regleringar samt

Att S inte är ett framtidsparti kan även konstateras rent statistiskt. Bland män i åldrarna 18-44 år får S endast 18 procent av sympatierna. Motsvarande siffra för M är 29 och för SD 19. Detta måste vara ren skräckläsning för S. Men även bland äldre tappar partiet väljare.

Om S vill vara ett framtidsparti måste det börja med att hitta konkreta svar på de stora strukturella problem som råder på svensk arbetsmarknad, bostadsmarknad och skola. Därtill behöver partiet vakna upp och inse att migrationspolitiken måste läggas om. Att MP inte kan få ha veta i dessa frågor längre.

Löfven hävdar i en DN-intervju att elever och föräldrar i skolan ska förväntas "göra sin plikt för att kunna kräva sin rätt". Detta är inget han än så länge verkar vara intresserad av att överföra på migrations- och integrationsområdet.

Löfven har chansen att tysta kritikerna på kongressen i Västerås. Men ingen bör hålla andan. Däremot kommer vi säkert få se fler fina löften utan detaljer om hur de ska nås. I denna kategori har nämligen Löfven visat sig duktig.

torsdag 28 maj 2015

Facebookpolisen slår till


Näthat sägs vara ett stort problem. Men det är bara ett visst hat som uppmärksammas, nämligen hat som kommer från främlingsfientligt och rasideologiskt håll. Allt annat passerar under broarna.

Det fina hatet, hatet från vänster, är OK. Det anses nämligen drabba privilegierade grupper (som vita heterosexuella män), och därmed vara ett slag underifrån man både kan förstå och bör acceptera.

Det påminner lite om hur man ser på extremism i Sverige. När Mona Sahlin av alliansregeringen utnämndes till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism var det främst nazister av typen Svenska Motståndsrörelsen som hon avsågs samordna kampen mot.

Sedan dess har alltfler fått upp ögonen för att det verkliga hotet kommer från islamister och jihadister, och Sahlin har tvingats kommentera och framföra idéer mot hur även dessa extrema grupper ska bekämpas (ingen IS-krigare har dock haft skäl att bli särskilt nervös än så länge).

En sluten grupp mot näthat har bildats på Facebook. Dess uppdrag: att granska och anmäla hatsidor. Nu ska kärleken spira på nätet igen. Nja, kanske inte riktigt.

I dag fick gruppen uppmärksamhet i SVT:s Rapport. Behrang Kianzad är en av deltagarna. Vem är då Behrang Kianzad? Jo, det är samme man som öst galla över Tino Sanandaji på Twitter. Kommentarer som "gosse, du är en munsbit för mig", "du är lustig i din enfald", "jag är precis så trevlig eller otrevlig som JAG vill", "du är fullständigt irrelevant!", "du är en Onkel Tom. Dessvärre för ointelligent för att fatta det själv.". Det fortsätter. Och fortsätter. Ja, läs själva.

Vi kan utgå från att denna Facebookgrupp kommer fokusera på hot och hat mot muslimer, feminister och allsköns människor med vänsteråsikter. Sådant ska plockas bort. Feministers hat mot män och vänsterfolks hat mot alla de inte gillar kommer inte ägnas ett ögonblicks uppmärksamhet.

Att just Behrang Kianzad, som tycks sätta en stolthet i att uttrycka sig förklenande och nedsättande om åsiktsmotståndare är ansikte utåt för en grupp som bekämpar näthat är förstås djupt ironiskt.

Att han får tid på bästa sändningstid i public service är upprörande. Men det är inte så märkligt. Behrang Kianzad arbetade nämligen tidigare på Sveriges Radio. Cirkeln är sluten.

onsdag 27 maj 2015

I oordnad reträtt


Enligt en Demoskopmätning beställd av Den Nya Välfärden anser 58 procent att invandringen till Sverige är för stor. Endast 8 procent svarar att den är för liten. 34 procent anser att den varken är för stor eller för liten.

Med dessa färska siffror som utgångspunkt går det att ställa en rad frågor. Även om begreppet "invandring" är brett och spänner över allt från kärleksinvandrare och arbetskraftsinvandrare till ekonomiska lycksökare och flyktingar, krävs ingen livlig fantasi för att förstå att många sannolikt tänker på flykting- och asylinvandring när de svarar på frågan. Det är den invandringen som dominerar all invandringsdebatt just nu, och av synnerligen goda skäl.

Vilket för oss till den brännande punkten: 87 procent av Sveriges folkvalda vill upprätthålla dagens nivåer i asylmottagandet alternativt utöka dem. De går i osedvanligt dålig takt med sina egna väljare. Moderaternas väljare vill minska. Kristdemokraternas likaså. Även bland socialdemokratiska väljare är stödet för en minskad invandring större än för en ökad.

Endast bland Miljöpartiets väljare finns en majoritet för ökad invandring. Händelsevis är det just detta parti som under de senaste fem åren fått diktera svensk migrationspolitik. Det är en smula anmärkningsvärt att ett litet extremistparti får styra och ställa på det här viset. Det beror förstås inte på att MP varit särskilt duktiga utan på feghet från övriga partier. I synnerhet de borgerliga, som under Reinfeldts statsministertid fullständigt föll till föga för vänsterns problembeskrivning.

Konsekvenserna av de senaste årens svängdörrspolitik på migrationsområdet, omhändertagandelinje i mottagandet och oförmåga att genomföra reformer för att åtminstone underlätta integrationen på bostads- och arbetsmarknaden ser vi nu. Ett tydligt exempel som vi säkert kommer få höra fler av under de kommande åren är Majorna-Linné i Göteborg. Där har stadsdelsförvaltningen skurit ned på antalet specialpedagoger för barn med särskilda behov då budgeten för försörjningsstöd skjutit i taket.

Detta är en tydlig konsekvens av ett stort inflöde av asylsökande och en mediantid på åtta år innan utrikes födda kommer i någon sorts arbete, bidragsjobb inkluderade. För många av de asylsökande från Syrien är vägen till arbete väldigt lång eftersom endast runt var tionde har eftergymnasial utbildning i bagaget. Regeringen pratar dock hellre om hur en högutbildad snabbare ska kunna validera sin utbildning än hur det ska gå för de övriga 90 procenten.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 kom att förgifta det politiska debatt- och samtalsklimatet. Plötsligt blev det viktigare att positionera sig mot SD än att tackla verkliga samhällsproblem på ett vettigt sätt. Denna positionering, som kan jämföras med när alla på ett vingligt fartygsdäck springer åt samma håll, har varit oerhört skadlig. Och dessutom kontraproduktiv. Väljarna har genomskådat retoriken och flosklerna och i ren protest röstat på SD, som vuxit snabbare än något annat parti.

På senare tid har vi sett förflyttningar i retorik och politik från de borgerliga partierna. Folkpartiet är nu kritiskt mot delar av den politik som dess eminens Erik Ullenhag högljutt slogs för under sin tid som integrationsminister, Moderaterna vill ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga, Kristdemokraterna har liknande förslag och den tidigare utredaren Björn Eriksson tog häromdagen de förbjudna orden "volymer" och "assimilering" i sin mun när han kritiserade flyktingmottagandet.

Det är svårt att se annat än att försvararna av den miljöpartistiska migrationspolitiken befinner sig i ett slags oordnad reträtt just nu, ovetande om var de ska hamna eller hur långt de kommer tvingas backa. 

Läs även:
Fnordspotting, Tino Sanandaji, Det goda samhället, Johan Westerholm

Att köpa sex är helt naturligt


I Sverige har lagstiftaren en patologisk syn på sexköp. Den statliga moralpolisen går i bräschen för denna syn genom att i sociala medier skryta om hur den sätter dit och förstör livet för sexköpare.

En studie i Storbritannien visar att kvinnliga sexköpare ökar i antal. Det är inte så konstigt. Blir man förvånad över detta har man köpt den stereotypa bilden av kvinnor som säljare och män som köpare i förhållandet offer-förövare.

I studien Women Who Buy Sexual Services in the UK framkommer att köparna är i alla åldrar och kommer från olika bakgrund. Den främsta anledningen till att dessa kvinnor köper sex är att de saknar tid för ett förhållande. Detta är också vad manliga sexsäljare i Sverige har uppgett som sina kunders skäl.

Män är fortfarande överrepresenterade bland sexköpare i Sverige och i andra länder. Men i takt med att allt fler kvinnor gör karriär och får en bättre ekonomi, lär vi får se alltfler som också köper sexuella tjänster. Det vore en naturlig utveckling, och den skulle ställa feministiska maktanalyser på ända.

Argumenten för sexköp är flera. Dels fyller det ett behov för alla sexuellt aktiva människor, kvinnor som män. Men framför allt riskerar det inte att komplicera vardagen. Om du går ut på krogen för ett ligg riskerar du alltid att det leder till någonting du inte önskar. Genom att träffa en professionell har du själv kontroll över skeendet och behöver inte oroa dig för att det ska trilla in SMS eller att du gör någon besviken och ledsen för att du inte vill ha en relation.

Sett ur detta perspektiv är köp av sex lika naturligt som köp av vilken vara som helst. Köparen har ett behov och betalar för att få det behovet tillgodosett. För andra grupper kan sexköp dock vara enda möjligheten att få sex. Funktionshindrade är en grupp det aldrig pratas om i Sverige men som i Tyskland och Danmark erbjuds sexuell vägledning.

I Sverige vore detta otänkbart. Här förväntas personer med funktionshinder leva utan sex. Om en sexualvägledare skulle hjälpa personen som inte kan kan tillfredsställa sig själv eller inte har någon realistisk chans att få sex med en annan person, skulle det enligt lagstiftaren betyda att den funktionshindrade utnyttjar sexualvägledaren. Så bisarr är den svenska lagen.

Sverige har aldrig varit det där sexliberala paradiset som det en gång hade rykte om att vara. Men det har i flera avseenden varit friare än vad det är i dag. Det moderna Sverige har drabbats av en besvärande form av nymoralism.

Sexköpslagen lägger en våt filt över allt som har med sex och pengar att göra, och generaliserar den komplexa mänskliga sexualiteten till en simpel fråga om makt.  Lagen måste bort.

tisdag 26 maj 2015

Vi bör sätta punkt för fallet Quick


Publicistklubben anordnade för andra gången på två och ett halv år en debatt om mediernas roll i fallet Thomas Quick. Det blev inte en riktigt lika het debatt som förra gången, då såväl Claes Borgström som Jan Guillou bidrog med hetta.

Men mycket var annars sig likt. Det så kallade Quicklaget, denna gång representerat av frilansjournalisten Kristina Hultqvist, envisas med att fallet Quick inte är en rättsskandal och att det mest upprörande är resningsförfarandet, inte utredningarna eller domarna. De fortsätter att hävda att det är skandalöst att ingen åklagare beslöt pröva fallen på nytt.

Frågan är vem som skulle ha gjort detta. I en rättsstat ska en åklagare nämligen inte driva ett fall som denne inte anser håller. Det är en rätt rimlig princip, och det är den enkla förklaringen till att samtliga morddomar mot Sture Bergwall revs upp utan att fallen prövades på nytt.

Christer van der Kwast är arg för att han anklagas för att som åklagare ha undanhållit sakomständigheter för rätten som talat mot Sture Bergwalls skuld. Claes Borgström är kränkt för att hans advokatheder ifrågasätts. Och Gubb Jan Stigson, som intervjuades kort före debatten, är besviken över att han inte får Quickkufa i sin tidning längre. Som om detta i första hand handlade om deras känsloliv.

Kristina Hultqvist med flera har pekat på fel i Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker. Säkerligen innehåller de vissa sakfel. Quickfallet är ett gigantiskt material, och det är inte konstigt om det smyger sig in fel. Men det viktiga är att dessa fel inte förändrar helhetsbilden av vilseledda tingsrätter och felaktiga morddomar.

Det är symptomatiskt att Quicklaget skjuter in sig på detaljer. Det gjorde även Hultqvist när hon i debatten krävde svar från Ekots Bo-Göran Bodin om färgen på tältet i det så kallade tältmordet i Appojaure. Givetvis var det en maktdemonstration. Hultqvist ville visa publiken att hon är bättre inläst på fallet Quick än Bodin. Färgen på ett tält blev ett bevis för detta.

Quicklaget ignorerar allt vad sunt förnuft heter. Som att inget vittne någonsin har sett Bergwall vid någon av brottsplatserna. Att inget DNA från Bergwall har hittats på någon av brottsplatserna. Att inte ett hårstrå från Bergwall har hittats. Och att Bergwall aldrig varit misstänkt i något av fallen förrän han själv klampat in med ett erkännande.

Det är inte så utredningar normalt går till. Gärningsmannen brukar finnas i utredningsmaterialet, är polisens erfarenhet. Bergwall poppade upp som gubben i lådan varje gång. För de flesta är detta ett tecken på att något inte stämmer. Men inte för Quicklaget. De ser "starka bevis".

Så här beter sig rättshaverister och historierevisionister. De ignorerar den breda bilden och fokuserar på ett antal detaljer. På ett sätt har Quicklaget lyckats eftersom debatten kommit att handla om en likhunds markeringar och huruvida de gjordes före eller efter Bergwall pekat ut platsen.

Bortglömt är att polisen varken hittade benrester, DNA-spår eller någonting från en död människa (eller Bergwall) på de markerade platserna. Bevisen fanns alltså inte. Bara en markering som utan resultat inte bör betyda annat än att man kan gå hem igen.

Det vore skönt att sätta punkt nu. Skadan är skedd. Bergwall är friad och rättsväsendet har gjort bot och bättring. Mördare går fria för mord som preskriberats, och det kan ingen göra något åt.

Nu säger visserligen Göran Lambertz, högsta domstolens egen driftkucku, att han drar sig ur debatten. Han utmålar det som en omtanke om offren. Men något säger mig att han kommer tillbaka. En rättshaverist kan inte hålla sig.

måndag 25 maj 2015

Regeringen ger upp arbetslöshetsmålet


Det gick fort. Efter ett halvår vid makten sänder regeringen signaler om att den inte kommer att nå sitt allra viktigaste vallöfte - målet med EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har från första början antytt att målet var högt satt. LO har tryckt på för att få besked om hur regeringen tänker sig att det ska kunna nås. Och i dag medgav alltså ministern att det kommer bli "tufft, mycket tufft". Vilket väl är så nära ett erkänt nederlag som det går att komma.

Ylva Johansson hävdar att de när målet sattes upp "inte visste hur många som skulle fly till Sverige." Dels är det inte sant eftersom Migrationsverket med jämna mellanrum presenterar sina prognoser och tendensen varit tydlig i flera år.

Dels är det ett anmärkningsvärt påstående, för att komma från regeringen, att asylinvandringen skulle vara ett skäl till att det blir svårare att nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet. Ylva Johansson gör nämligen det som Sverigedemokraterna, och alla som ifrågasätter svensk migrationspolitik, ständigt anklagas för att göra: ställer grupp mot grupp.

I praktiken hävdar hon sålunda att svenskar kommer gå arbetslösa därför att trycket på Arbetsförmedling, utbildningsväsende och andra delar som är tänkt att sänka arbetslösheten ökar när hundratusentals människor kommer till Sverige.

Detta enkla faktum har förstås många redan listat ut. Men den som påpekat att den så kallade migrationsutmaningen inte främst handlar om att skynda på validering av läkares och ingenjörers utbildning från hemlandet utan snarare att svara på frågan hur alla som saknar eftergymnasial utbildning ska komma in på en arbetsmarknad som har den lägsta andelen lågkvalificerade arbeten i vår del av världen, har anklagats för att fiska i grumliga vatten.

Klicka för läsbar bild.

Vi måste göra upp med myten om att så många som flyr Syrien, Irak, Eritrea och Somalia är läkare och att den svenska vården skulle kollapsa om de inte kom hit. Enligt statistik från SCB som Tino Sanandaji publicerat på sin Facebooksida har ungefär 10 procent av de nyanlända högskoleutbildning. När regeringen påstår att en tredjedel är akademiker far den således med osanning. Frågan är vem regeringen tror gynnas av rena lögner.

Nu står Sverige där med skenande kostnader och en regering som ger upp sina vidlyftiga mål om låg arbetslöshet och medger att migrationspolitiken kommer leda till att arbetslösheten fortsätter att vara hög.

Och denna regering tror sig bli omvald?

Läs även:
Fnordspotting

Utmana inte kvinnoväldet


Normaltillståndet i svensk media är att vi får höra om kvinnor som far illa. Politiker, krönikörer och debattörer underblåser en bild av kvinnor som särskilt utsatta, närmast skyddslösa, i det svenska samhället. Feminismens enkla uppdelning i kön utifrån offer och förövare har varit skrämmande effektiv.

När någon kommer med en inte motsatt utan kompletterande bild, blir upprördheten stor. Maciej Zarembas artikelserie i DN om män som diskrimineras av socialtjänsten och barn som far illa av det har rört upp starka känslor hos feminister och folk på vänsterkanten eftersom den bild han målar inte överensstämmer med den svartvita föreställningsvärld som många har.

Att fackförbunden försvarar sina medlemmar och en hel yrkesgrupp är en sak. Det är deras jobb. Kommunisten och feministen Kajsa Ekis Ekman går dock till ett synnerligen raljant angrepp mot Maciej Zaremba, och kallar hans artikelserie för "det patriarkala pekoralet".

Hon pekar bland annat på statistik som visar att det inte alls rådde någon incesthysteri på 90-talet. Många som arbetade i socialtjänsten då kan vittna om motsatsen. Det som inte syns i statistiken är stämningar, diskurser och förutfattade meningar. Hur kurser för personalen läggs upp. Hur handledningen ser ut. Vilka utgångspunkter som tas i utredningar av barn, och så vidare. Detta kan inte återfinnas i offentlig statistik utan endast återberättas av dem som arbetade där och då. Och de ljuger förstås för att smutskasta feminismen, om vi får tro Ekis Ekman.

Det finns visserligen skäl att inte vara helt okritisk mot Zarembas artikelserie. Även jag tyckte att deni hög grad bygger på ett fåtal enskilda förfärliga fall vilket gör att man måste vara väldigt försiktig med att dra generella slutsatser om socialtjänsten.

Däremot visade Zarembas artiklar på uppenbara brister på enskilda förvaltningar och enheter, vilket är illa nog och sådant som brukar räcka gott för att generera ett reportage i SVT:s Uppdrag granskning. Det kan ju räcka att det begås ett fel på en enhet för att enskilda människor ska drabbas väldigt hårt.

Att Ekis Ekman blir upprörd över att Zaremba granskar kvinnoväldet på enskilda enheter inom socialtjänsten, och rycker på axlarna åt att män dels har dömts oskyldiga för sexuella övergrepp på sina egna barn och dels fortsatt betraktats som skyldiga av socialtjänsten efter friande dom, säger en del om hennes medeltida syn på rättssäkerhet.

Men hon nöjer sig inte med detta. Ekis Ekman går till motangrepp och hävdar att "bara två" av de totalt femton fall som Zaremba åberopar handlar om män som fällts och sedan friats från anklagelsen om sexuella övergrepp på det egna barnet. Dåså! Vem bryr sig om två ynka fall?

Slutligen gör Kajsa Ekis Ekman det klassiska: hon byter ämne genom att köra feministernas favorit i repris: bara en procent av alla anmälda sexualbrott leder till åtal (ingen plats för diskussion om rättssäkerhet här inte). Ni ser. Det är männen som är det egentliga problemet.

Seså. Cirkulera. Återvänd till feminismens tankevärld och ignorera allt utanför den.

söndag 24 maj 2015

Stolliga Miljöpartiet


Det finns knäppskallar i alla politiska partier. Men så finns det knäppa partier. Där vansinnet är kutym, inte undantag. Miljöpartiet är ett sådant parti.

En indikation på stollighetsnivån i ett parti framkommer när det vankas kongress och medlemmarna inkommer med sina motioner. Det är då gräsrötterna talar. Rebecca Weidmo Uvell har tittat på motionsfloden inför Miljöpartiets kongress. Det är fantastisk läsning. Men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på att detta parti sitter i regeringen.

Nu ska man inte dra alltför stora växlar på vad som står i motioner till en partistämma. I likhet med riksdagsmotioner avslås de oftast, och det är sällan som partiledningar körs över av medlemmarna. Men poängen är att motionerna speglar gräsrötternas åsikter. MP:s bas drivs av idén att vi ska arbeta mindre men få mer pengar (oklart varifrån de ska komma).

Bland motionerna hittar vi smaskens som införandet av regionala kemikaliekontor, att göra nöjesflygandet tråkigare och besvärligare för dem som inte förstår vilken miljöskada flyget orsakar samt ett förbud mot privata banker.

Att Miljöpartiet har svårt för vita heterosexuella män blev vi om inte tidigare varse när Åsa Romson talade i Almedalen i fjol. Föga förvånande finns förslag, i jämställdhetens och antirasismens namn, på att i MP inrätta en mångfaldskommitté för att öka representationen av människor med utomeuropeisk bakgrund på maktpositioner i partiet. Lika lite förvånar det att "cis-män" inte ska kunna väljas in i denna kommitté samt att jämställdhetskommitténs pengar ska gå till "icke-mäns" organisering.

Bland alla stolligheter är det en motion som står ut. Den handlar om asylprocessen. MP står som bekant på barrikaderna för en fri invandring, slopade prestationskrav vid anhöriginvandring och full samhällsservice till alla som vistas i Sverige, oavsett om de gör det lagligt eller ej. I en motion från Grön Ungdom önskas en flyttad bevisbörda från den sökande till Migrationsverket när någon söker asyl. Det ska alltså vara upp till Migrationsverket att hitta bevis för att den enskilde inte ska få asyl.

Denna motion är talande för vad MP är för slags parti. Det är ett parti som kan beskrivas som en perfekt storm av tokerier som intersektionalitet, normkritik, gå barfota i naturen-vurm och allmänt manshat. MP är ett idealistiskt, naivt och verklighetsfrämmande parti som för all del skulle kunna få puttra på med sina stolligheter på kammaren i god ro men som absolut inte borde släppas i närheten av ett beslutsfattande organ.

Nu sitter de lik förbannat både i majoritetskoalitioner i landets tre största städer och innehar ministerportföljer med ett avgörande inflytande över migrationspolitiken, bostadspolitiken, miljöpolitiken och utbildningspolitiken. Flera för Sveriges framtid avgörande frågor dikteras alltså av balkongodlande dillrunkare. Det är inget skämt. Det är allvarligt.

Miljöpartiet säger sig vilja skapa ett giftfritt samhälle. Det har bara missat att det är partiet självt som är giftet.

lördag 23 maj 2015

Stöd Demokratifabriken!


EU-kolossen behöver granskas, och jag kan tänka mig få som är bättre lämpade till detta än Henrik Alexandersson, en EU-kritiker som både propagerat mot den politiska unionen utifrån och sett eländet från insidan under fem års tid som medarbetare i Europaparlamentet.

Jag tror vi är många där ute som är nyfikna på vad han har att berätta. Men då behövs din hjälp. Projektet är halvvägs från målet nu. Fler donationer behövs. Från dig men också från dina vänner.

Gå in här och ge ditt bidrag så att boken blir verklighet!

HAX skriver mer om projektet på sin blogg.