onsdag 22 oktober 2014

Bidragsjobbens rike


Den nya rödgröna regeringen presenterar i morgon sin första budget. Vi vet emellertid redan mycket om vad som kommer att stå i den eftersom Socialdemokraterna och Miljöpartiet portionerat ut nyheter om de överenskommelser som nåtts. Vi vet däremot inte vad som kommer att bli verklighet.

Den nya regeringens inriktning är tydlig: det ska bli lönsammare att inte arbeta, fler ska sättas i utbildningar av olika slag och fler som arbetar ska få sin lön betald av skattebetalarna. 

Det är nämligen så den rödgröna jobb- och arbetsmarknadspolitiken ser ut. Regeringen vill införa så kallade traineejobb, som ska innebära att unga kan få anställning i vården. 5 000 jobb kommer att kosta 700 miljoner kronor, enligt S. Detta ska ske inom ramen för 90-dagarsgarantin, som innebär att alla unga garanteras sysselsättning inom 90 dagar. 

Alliansen satsade på nystartsjobb för unga (nåja, 21-26 år) som varit arbetslösa i minst 6 av de 9 senaste månaderna (för andra grupper krävdes en längre period av arbetslöshet) och instegsjobb för utomeuropeiska invandrare för vilka staten betalade 80 procent av lönen. 

I synen på bidragsjobb skiljer sig den gamla och nya regeringen inte åt särskilt mycket. De är överens om att ge vissa grupper särskilda privilegier. Tanken är god: att bryta utanförskap och ge människor en chans att komma in på arbetsmarknaden. Problemet med dessa subventionerade anställningar är att de sällan leder till långsiktig självförsörjning. Arbetsgivare anställer gärna någon om de slipper betala fyra femtedelar av lönen. Men det är alltså skattebetalarna som pröjsar, vilket inte är en hållbar lösning när målet måste vara självförsörjning. 

Den nya regeringen tar visserligen bort vissa väldigt ineffektiva och kostsamma reformer som Alliansen införde (däribland sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga). Men den saknar en politik för att företagandet ska växa och fler ska kunna starta eget eller anställas av andra utan att skattebetalarna går in och betalar lönen. 

Denna politik kommer bli oerhört kostsam i längden. Dessutom är den orättvis mot alla som inte råkar tillhöra "rätt" grupp men ändå är arbetslösa. Med alla särskilda åtgärder för vissa grupper får vi en parallell arbetsmarknad vid sidan om den ordinarie. 

Politiker ska ge företag och arbetstagare förutsättningar för att kunna köpa och sälja sin arbetskraft. Den ska inte peta i detaljer, bestraffa entreprenörskap och framåtanda eller särbehandla vissa grupper beroende på härkomst. Tyvärr väljer den nya regeringen att göra precis det. 

Detta bådar väldigt illa för svensk arbetsmarknad och tillväxt, och därmed för alla som bor i Sverige, under de kommande åren.

tisdag 21 oktober 2014

Schymans genusdiplomati

Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. [...] Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.
Ryssland har betett sig alltmer aggressivt mot omvärlden i allmänhet och sina grannländer i synnerhet de senaste sex åren. Nu cirkulerar uppgifter om att ryska undervattensfarkoster siktats i Stockholms skärgård. Vad som ligger i dessa uppgifter återstår att reda ut, men vi vet att Ryssland medvetet har agerat provokativt mot det svenska flygvapnet tidigare.

Feministgurin Gudrun Schyman gillar dock inte uppmärksamheten kring de misstänkta kränkningarna, som synes av citatet ovan.

Hennes logik är svårslaget idiotisk. Så om Sverige bara rustar ned, ökar anslagen till välfärden och pressar ned koldioxidutsläppen kommer Putins Ryssland inte hota vare sig Sverige eller andra länder?

Det är lite tragiskt att se Schyman nu, faktiskt. Hon är så inne i sin egen alternativa verklighet att det börjar bli pinsamt.

Men vi får i alla fall glädjas åt att Schymans parti inte tog sig in i den lagstiftande församlingen den här gången heller. Trots god hjälp från medierna.

Läs Gudrun Schymans debattinlägg här.

måndag 20 oktober 2014

Jag ger upp


I Sverige 2014 har ironierna och sarkasmerna tagit slut.

Det puritana Sverige

I Sverige pågår en febril kamp mot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet. Allt naket och lättklätt ifrågasätts. Oavsett om det är gamla statyer eller reklam för underkläder och konstutställningar.

Det sistnämnda aktualiserades nyligen när Millesgården på Lidingö skulle marknadsföra utställningen "Pompeji". Reklamen förbjöds i tunnelbanan eftersom den avbildade nakna kroppar och därför ansågs bidra till just "sexualiseringen av det offentliga rummet".

Sedan dess har små affischer kommit upp i tunnelbanan. Om det var dessa synnerligen ofarliga bilder som ledde till ett stopp tidigare är vi illa ute. Sverige har blivit ett land där burka är mindre kontroversiellt än nakna bröst.

I Frankrike har man inte dessa betänkligheter kring naket. Där gjordes reklam för utställningen "Sade. Attaquer le soleil" på impressionistmuseet Musée d'Orsay med nedanstående video.

Om den visats i Sverige skulle Kvinnolobbyn motta massor av anmälningar från kvinnor som är så förbannade och arga över att denna film över huvud taget får visas.

Det är en sorglig utveckling.

söndag 19 oktober 2014

Ett kunskapslyft för integriteten


En person berättade om en kompis som brukar chatta med sin pojkvän via Skype. Eftersom de bor i olika länder och inte träffas så ofta brukar hon klä sig i sexiga underkläder för att egga honom. Ibland sexchattar de helt nakna. En kompensation för uteblivet samliv under många månader.

- Men varför använder de Skype? frågade jag. Jag förutsåg att hon inte skulle förstå min fråga och lade till:
- Vet de inte att myndigheter kan se precis allting de skriver? Allting de gör? Har de inga problem med det?
- Jag vet inte. De vet nog inte att det är så.
- Nej, såklart. De hade ju inte nakenchattat inne i Skatteverkets väntrum. 

Detta till synes triviala exempel pekar på de kunskapsluckor som finns hos den breda allmänheten men också den pedagogiska utmaning vi har framför oss för att i ett första steg få fler att förstå hur pass övervakade de är, i ett andra att informera om vilka säkerhetssteg som kan vidtas av var och en.

Massövervakningen var som väntat ingen stor fråga i valrörelsen. Men ett av regeringspartierna har haft en väldigt hög svansföring i frågor som rör personlig integritet och övervakning. Miljöpartiet har kritiserat datalagringen och FRA-lagen och tämligen konsekvent stått upp för människors rätt till integritet även i den digitala världen.

Nu finns det dock goda skäl att misstänka att MP offrat dessa heliga principer på maktens altare. Partiet vill stoppa vägbyggen, höja miljöskatter, öka asylinvandringen och förbjuda sådant som kan tänkas bringa välbehag hos någon. Personlig integritet är inte ett prioriterat område.

I regeringsförklaringen nämns den personliga integriteten på ett fåtal rader, och då väldigt undvikande. En "integritetskommission" ska se över datalagringen. Detta är en skrivelse som MP sannolikt kämpade för och som Löfven gick med på bara för att den är så luddig. Ingen vet vad det betyder, och det är väl också tanken.

Kunskapen finns där ute nu, tack vare Ed Snowdens läckor. Men människor glömmer. Faller in i gamla vanor. Intygar sig att de inte är så farligt. Det som behövs är ett slags integritetens kunskapslyft. Politikerna kommer inte hjälpa oss. De är snarare fienden, de som stiftat lagarna och jobbat hårt för att undvika att allmänheten får insyn.

Nej, kunskapslyftet får vi göra själva. Och det görs enklast genom mun-mot-mun-metoden. Berätta för dina vänner, kolleger och släktingar. Fråga dem vad de gör för att skydda sig på nätet. Berätta varför det är viktigt. Och naturligt.

I vardagen vidtar vi en mängd säkerhetsåtgärder utan att tänka så mycket på dem. Vi har lås på våra ytterdörrar. Vi låser om oss på toaletten. Vi försäkrar både bostad, bil och båt. Vi sätter lösenord på våra epostkonton och telefoner. Varför, om vi nu inte har något att dölja? Om privatlivet nu är så 90-tal och passé?

Jag tror att nästan alla vill ha ett privatliv. Att det är mänskligt att vilja det och högst rimligt att kräva det. Internet är inget undantag. Det gäller bara att få fler att tänka efter. Att lyfta frågan i fikarummet redan i morgon är ett första steg.

lördag 18 oktober 2014

Dokumentärer som känns

Jag älskar dokumentärer. Nästan mer än fiktion, vill jag påstå. En dokumentär kan kännas som fiktion, men vetskapen att det som skildras är verkligt - även om filmskaparen givetvis kan välja att både klippa bort och framhäva och därmed i slutändan skapa en halvsanning - gör att jag fastnar.

Krig. Självmord. Mobbning. Rättsfall. Fängelser. Allt slukas med hull och hår. Här kommer några tips på lördagskvällen.




Dear Zachary är nog den starkaste dokumentären jag någonsin sett. Om du inte har sett den, läs inget om fallet utan se bara filmen. Nu.



Bully visar svart på vitt hur mobbning kan se ut i skolan, och vilka förödande konsekvenser det kan få. En film som lämnar en klump i magen länge.



Det har gjorts många dokumentärer om miraklet i Anderna. Stranded är en av dem och den känns inte så Hollywoodifierad som vissa andra.



The Imposter är en osannolik och rörig historia som fascinerar och berör.



Amerikanska fängelser är kanske den demokratiska världens tuffaste. Släpp in Louis Theroux i ett av de värsta och du får en bisarr situation. Miami Mega Jail är både tragisk och lite komisk på samma gång.



Om det är någon som ständigt utmanar den kinesiska diktaturen är det Ai Weiwei. Ai betalar ett högt pris för sitt motstånd. Men han vinner också beundran. Ai Weiwei: Never sorry är en film om mod.

fredag 17 oktober 2014

Vad är SD utan Åkesson?


Givet valresultatet, givet sju partiers enighet i migrationsfrågorna, givet det gapande hålet efter Reinfeldt i Moderaterna och givet den sittande regeringens svaga ställning ter det sig närmast som en självklarhet att Sverigedemokraterna kommer att växa fram till nästa val.

Men som jag har påpekat tidigare är fyra år en väldigt lång tid. Mycket kan hända i både SD och andra partier som helt kullkastar dagens politiska verklighet.

Nu sjukskriver sig Jimmie Åkesson på obestämd tid. Enligt egen uppgift på grund av utmattning eller utbrändhet. Den som har svårt för officiella förklaringar skulle kunna misstänka att det hade något med Åkessons spelande att göra, men det finns det egentligen inget som tyder på.

Utmattningssyndrom, om det nu är vad läkaren bedömt att det handlar om, är en besvärlig diagnos. Den kan ta väldigt lång tid att återhämta sig från och vissa blir faktiskt aldrig helt återställda. Människor som gått in i den berömda väggen har beskrivit hur de en morgon helt enkelt inte lyckades ta sig ur sängen. Hur illa det är ställt med Åkesson vet vi förstås inte.

Jobbet som partiledare är inget vanligt nio-till-fem-arbete utan kräver extremt mycket av en person. Jimmie Åkesson har dessutom varit särskilt påpassad i egenskap av ledare för ett stigmatiserat och väldigt illa omtyckt parti. Det finns därför en inte oväsentlig sannolikhet i att Åkesson faktiskt inte kommer att återvända som partiledare för SD.

Detta skulle plötsligt rita om den politiska kartan. SD är enormt beroende av Åkesson. Någon given efterträdare finns inte. Han är otvivelaktigt partiets draglok och, vågar jag påstå, en avgörande orsak till att SD fick nästan 13 procent i valet.

När andra partiföreträdare fladdrat iväg och gjort bort sig har Åkesson lyckats hantera både politiska motståndare, tårtningar och hårda debatter med ett anmärkningsvärt lugn. Han är måhända tråkig som grå betong, men det är nog precis vad ett parti som SD behöver.

Givetvis tar vissa vänstertroll chansen att håna Åkesson för hans sjukskrivning. Men från dem var väl heller inget annat att vänta. Vi övriga önskar ingen politiker, oavsett partitillhörighet, att bli utbränd.

Hur som helst sätter sådana här oväntade händelser fingret på hur snabbt allt kan förändras, såväl i politiken som i livet.

torsdag 16 oktober 2014

Extremisterna på plats


Valet var ett bakslag på flera sätt. De extrema krafterna flyttade fram sina positioner. Extremisterna tog plats i demokratins finrum. De har ökat sitt stöd bland människor som förlorat förtroendet för de övriga partierna.

Jag pratar förstås om Feministiskt initiativs valframgångar i Stockholm. Nu tar de plats i stadshuset och ska regera staden tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Den rödgrönrosa majoriteten har presenterat sin gemensamma plattform. Mycket är känt sedan tidigare, däribland sveket om Bromma flygplats. Socialdemokraterna har tydligen för vana att genast svika väljarna efter en valseger.

Det rosa avtrycket i plattformen är tydligt med bland annat hbt-certifierade skolor och ett integrerat genus- och antirasistiskt perspektiv i alla verksamheter. Nu kommer genusvansinnet drabba alltfler. Det börjar i alla kommunala verksamheter med målformuleringar och uppföljningar. Budgetarbetet ska vila på "könsuppdelad statistik" och 2016 påbörjas arbetet med "genusbudgetering" i staden.

De rödgrönrosa vill göra det lättare för alla med låga inkomster att få en bostad. Som ett led i detta föreslås "kompiskontrakt", kommunal borgen för unga och studenter samt att Bostadsförmedlingen ska se över sina inkomstkrav (not: det är inte Bostadsförmedlingen utan hyresvärdarna själva som ställer inkomstkrav).

Därutöver ska "insatser mot boendediskriminering" genomföras. Om detta i förlängningen innebär att hyresvärdar förbjuds ställa inkomstkrav på hyresgästerna återstår att se, men det är i den riktningen diskussionen tidigare har förts. Den nya majoriteten vill även att nyproduktion och upprustning ska "utgå från högt ställa krav på energianvändning, miljö och tillgänglighet". Vilket naturligtvis ökar kostnaderna och därmed hyrorna. Lägg till detta krav på att hyresgäster garanteras inflytande i planprocesser och vi kan se ännu fler planerade byggprojekt skjutas upp i framtiden.

Majoritetens bostadspolitik går inte ihop. Å ena sidan vill de göra det dyrare att bygga, å den andra motverka att hyresvärdar ställer inkomstkrav på hyresgästen. Vi kan kallt räkna med att bostadskrisen i Stockholm kommer bestå, och sannolikt förvärras under de kommande åren. Men vem bryr sig när vi har turen att få hbt-certifierade skolor.

Grattis, alla stockholmare.

Hela plattformen kan läsas här.