lördagen den 19:e april 2014

MP är mansfientligt

"Eftersom Sverige i dag lider av strukturell ojämställdhet är det vår politik att väga upp för detta genom att säkerställa att vår politik gynnar främst kvinnor", konstaterar Miljöpartiets Per Bolund på Brännpunkt.

Det är på modet att vara feminist igen. Det var det inte 00-talets andra hälft. Nu har emellertid alla riksdagspartier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna fullt ut inkorporerat det feministiska tankegodset. Extremistpartier som Feministiskt initiativ får full tänkbara täckning i alla välvilliga medier. Och de är många.

Miljöpartiet har framgångsrikt utmålat sig som ett mittenalternativ som står över vänster-höger-käbblet. Partiet vill inte inordna sig på den traditionella politiska skalan. Men MP är vänster. Väldigt vänster. Partiet har under lång tid predikat mot tillväxt och upprepade gånger hävdat att "tillväxtens gränser är nådd". Ett absurt påstående som visar hur inskränkt partiets ideologi är.

Nu ska MP även positionera sig som ett feministiskt parti på vänsterflygeln. Alla män förväntas tycka att det är helt i sin ordning när Bolund konstaterar att 65 procent av miljöpartisternas reformer i nya budgeten går till kvinnor.

Kommunisterna förespråkar klass mot klass. Feministerna kön mot kön. Det är samma kollektivistiska dumheter - att ställa grupp mot grupp och underblåsa konflikter. Du är din kollektiva tillhörighet, inte dina unika individuella förmågor.

Det är för mig obegripligt hur liberaler kan överväga en röst på Miljöpartiet. MP är ett vänsterparti av tämligen traditionellt snitt. Fokus på miljöfrågorna har månne skymt sikten för många och gjort att MP fått en "snällhetsstämpel" som exempelvis Vänsterpartiet inte har på samma sätt.

Nu vet vi dessutom att MP är öppet mansfientligt. Så om du är man bör du alltså vända blicken någon annanstans. Miljöpartiet är inte ett parti för dig.

Tidigare bloggat:
Det luktar Fi(s)

torsdagen den 17:e april 2014

Politiken: Man kan inte lite på någon. Någonsin!


Om det är något vi lärt oss av det politiska spelet vid det här laget, är det att partier i opposition kan säga precis vad som helst för att framstå som principfasta och pålitliga. I regeringsställning synes dessa förmågor icke till mer.

Till och med Beatrice Ask var, hör och häpna, en integritetsvän så sent som 2005 - året innan hon blev justitieminister. Sedan gick det som bekant över.

Med anledning av att EU-domstolen konstaterat att datalagringsdirektivet strider mot grundläggande mänskliga rättigheter och därigenom ogiltigförklarat det, har Miljöpartiet utnyttjat möjligheten att väcka en motion i riksdagen "med anledning av händelser av större vikt". MP vill att den svenska lagen, implementeringen av det illegala datalagringsdirektivet, omprövas. Givet EU-domstolens utslag finns all anledning att titta på den svenska lagen igen.

Men MP stötte på patrull. Inte bara Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna utan även det påstått integritetsvurmande Centerpartiet röstade emot att frågan behandlas. Fredrick Federley, som kandiderar till Europaparlamentet delvis på integritetsfrågan, är säkert en hygglig person. Men vad gör han i ett parti som ständigt och närmast utan undantag röstar för integritetskränkande lagstiftning?

Efter EU-domstolens utslag var Beatrice Ask försiktig i sina uttalanden. Men hon sade faktiskt att frågan måste prövas noggrant. Nu har hennes parti visat att det inte alls vill att någonting prövas noggrant. Datalagringen ska fortsätta som om ingenting har hänt. Alla tjänar på om debatten lägger sig.

Moderaterna är ett betongparti som bara bryr sig om mänskliga fri- och rättigheter när det passar dem. Detta var tydligen inte ett av dessa tillfällen.

Läs även:
HAX, Johanna Nylander

tisdagen den 15:e april 2014

MP och den icke-anonyma anonymiteten

Miljöpartiet har snurrat till det rejält i frågan om rätten att vara anonym på nätet.

Först kom beskedet från språkröret Åsa Romson att "den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym". En väntad kritikstorm utbröt och blott några timmar senare tvangs MP gå ut och byta linje. Men det blev inte så mycket bättre.

Nej, något förbud mot anonymitet på nätet önskar man inte. Däremot vill partiet bekämpa näthat genom att "den nuvarande lagen utökas med krav på att ta bort inlägg som utgör förtal." MP säger sig vilja att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla (typ ett kommentarsfält på en blogg) ska tvingas plocka bort inlägg om de strider mot lagen om hets mot folkgrupp eller innebär förtal.

Men vänta här nu. Om krav ska kunna framföras till någon att ett inlägg ska tas bort, måste ju den som framför kravet veta vem personen i fråga är. Och då kan en skribent helt enkelt inte vara anonym. Detta är ett steg tillbaka till idén om registrering av bloggare som hörts från bland annat EU-håll.

Det är tydligt att värnandet om integriteten och friheten på nätet inte direkt sitter i ryggmärgen på miljöpartisterna. Självfallet ska brott bekämpas även när de begås på internet. Men rätten att få vara anonym, vilken gäller alla som kommenterar på denna blogg, får inte ifrågasättas.

Brottsbekämpningen måste hitta andra vägar än att förvärra det registrerings- och kontrollsamhälle vi redan har.

"Det här med internet... Det är så svårt!"

måndagen den 14:e april 2014

Nu passar det att vara pirat


Medan medierna gör sitt bästa för att tiga ihjäl Piratpartiet genom både debattupplägg och obefintlig bevakning inför de kommande valen, försöker företrädare för andra partier stjäla uppmärksamhet i integritetsfrågorna. Nu ska alla integritetsmedvetna väljare strykas medhårs i några månader igen. Fan tro't om det fungerar.

Fredrick Federley från Centerpartiet har gjort sin offensiv. I Expressen utelämnar han finurligt nog både sitt eget partis och sin regerings ansvar för utbyggnaden av det övervakningssamhälle han säger sig vilja stoppa. Federley röstade själv ja till FRA-lagen 2008, något som betraktades som ett stort svek efter att han kommit ut som integritetsvän.

Folkpartiets Mathias Sundin är en annan integritetsprofil som gjort en del utspel, nu senast på DN Debatt angående EU-domstolens utslag om datalagringen.

Jag vill inte misstro Mathias Sundin. Han gjorde ett exemplariskt framträdande i riksdagens talarstol när han påtalade vikten av integritetsskydd i vår övervakade tidsålder. Men det parti han tillhör är en aktiv försvarare av övervakningssamhället.

Folkpartiet har röstat för både FRA-lagen och datalagringsdirektivet. Folkpartiets ställningstaganden kan inte Sundin ensam lastas för, men som folkpartistisk riksdagsledamot är han en vattenpuss i en torr integritetsöken.

Miljöpartiet och Vänsterpartiets påpekar att Sundins parti faktiskt sitter i regeringen och att Folkpartiet där varit drivande för att öka övervakningen, inte minska den. Piratpartiet påminner om detsamma.

Det är kort sagt många som vill åt de integritetskänsliga väljarna nu. Ja, till och med moderaten Gunnar Hökmark har vaknat till liv. Men hans parti har så många fingrar i alla tänkbara syltburkar att det krävs en blind och döv väljare för att vinna en röst på dessa frågor.

Varken Centerpartiet eller Folkpartiet är det minsta pålitliga i frågor som rör frihet på nätet och rätten till personlig integritet. Detta kan vi utläsa av hur partierna har röstat, vilket är en bättre måttstock än vad enskilda företrädare säger på en debattsida inför ett val.

Ty är det något vi vet, är det att varken Moderaterna, Folkpartiet eller Centerpartiet kommer bry sig ett dugg om svenska folkets rätt till integritet efter den 14 september. 

Det luktar Fi(s)


Partiet med det krångligaste av alla partinamn, Feministiskt initiativ, får 2 procent av partisympatierna i Metro/Yougovs senaste mätning.

Femnisterna jublar. Men jag tror inte att vi ska ta denna enskilda mätning på alltför stort allvar. I den senaste Sifomätningen fick gruppen "övriga" drygt 2 procent. Där ingår även Piratpartiet, Nationaldemokraterna och en mängd andra partier. Det är också noterbart att Sverigedemokraterna ligger markant högre i Yougovs mätning jämfört med Sifos (11,4 mot 8,3 procent). Ingen annanstans har Fi fått sådana här siffror.

Men. Det råder föga tvekan om att Fi har vind i seglen och att feministerna andas morgonluft just nu. Om vi för ett ögonblick ska anknyta till mediernas gullande med Miljöpartiet kan vi konstatera att även Fi är ett parti som haft en väldigt bekvämt resa under lång tid.

All publicitet har varit god publicitet. Gudrun Schyman har inbjudits till TV-soffor i en omfattning som ingalunda motsvarar partiets storlek. För att ytterligare hjälpa Fi kommer Yougov från och med majmätningen börja särredovisa partiet, trots att det varken finns representerat i riksdagen eller Europaparlamentet.

I likhet med MP ses Fi som ett "neutralt alternativ", ett parti som strider för "goda" frågor som ingen egentligen kan vara emot. Det finns en snällhetsfaktor som gör det svårt för motståndarna. Naturligtvis är det precis denna bild som partiet vill upprätthålla. Inte bilden av instabila manshatare som vill styra och ställa i människors privatliv, som vill feminisera mannen och göra hela Sverige till ett radikalfeministiskt laboratorium.

Nej, det är de mjuka frågorna som lyfts fram. Högre löner i kvinnodominerade yrken och rätt till heltid. Våld mot kvinnor är en annan fråga som Fi varit väldigt aktivt i, vilket är smart för ett populistiskt parti. Även här är det nämligen svårt att stå i andra ringhörnan. Ingen är för våld mot kvinnor, men den som argumenterar mot Fi:s förslag på omvänd bevisbörda i sexualbrottmål riskerar att framställas som en person som inte ser våldet som ett problem. Samma problematik brottas vi med i sexhandelsdiskussionen.

En feministisk valframgång, även om den inte räcker till riksdagen, skulle kunna vara det sämsta som hänt jämställdheten i Sverige sedan Margareta Winbergs dagar. Ett starkare Fi kan nämligen få de etablerade partierna att anamma delar av dess politik.

Lite sund granskning från medierna vore ett inte helt orimligt krav såhär i valtider. Men det är inget vi lär få se innan september. I takt med att en rödgrön seger ser allt säkrare ut kan vissa vänsterväljare lockas att lägga en röst på Fi eftersom de inte anses riskera chanserna för en ny regering.

Efter valet kommer alla antifeminister där ute ha all anledning att börja fundera över hur oppositionen bäst ska organiseras. Så här kan det inte fortsätta. Vi behöver bli en mycket mer röststark grupp.

Medierna gullar med MP

Evangelist.

Sifoundersökningen som fastslog att medan mediebevakningen av Moderaterna är övervägande negativ och förhållandet till de röda partierna tämligen neutralt, hyser medierna en påtaglig värme för Miljöpartiet.

I själva verket är mediernas bias gentemot Miljöpartiet så uppenbar och ogenerad att man häpnar, och det har den varit under lång tid. Samtidigt har Alliansen inte riktat sin udd mot MP utan fortsatt att se Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som sina ideologiska huvudmotståndare.

En förklaring som lyfts fram är journalistkårens väljarsympatier - närmare hälften röstar på MP. Det är en gigantisk överrepresentation för ett parti som ligger på 10 procent i opinionsmätningarna och aldrig nått så högt i ett val.

En annan förklaring är att MP lyckats oerhört väl med att stå vid sidan om den klassiska rödblå vänster-höger-skalan, som är så viktig i svensk politik, och därmed närmast kommit att betraktas som "neutrala". Så länge både regeringen och sossarna får på tafsen kan journalisterna intala sig själva att de gör ett bra jobb.

Jag tror att de två ovanstående förklaringarna samverkar, och att den sistnämnda ursäktar den första. Eftersom Miljöpartiet står lite vid sidan om, eftersom kampen om makten primärt står mellan M och S, är det OK att vara lite snällare mot MP. Det faktum att de är ett miljöparti spelar säkert också in. Det kan väl omöjligt finnas något ont eller illvilligt i ett parti som strider för en bättre miljö?

Mediebevakningen spelar roll. Det kan tyckas att Sverigedemokraterna är immuna mot negativ publicitet - efter alla skandaler borde många väljare ha vänt dem ryggen - men det är värt att betänka hur partiets opinionssiffror hade sett ut om de fått samma frikort som MP. Om varje nyhet om partiet presenterats i rosenskimrande färger. Om grundantagandet om varje förslag var att SD vill alla väl. Det är svårt att tro att det inte skulle ha en effekt.

Medierna krattar manegen för Miljöpartiet i höstens val. Även Reinfeldt har gett MP god draghjälp, kanske i en from förhoppning om att få ett samarbete till stånd ifall något av allianspartierna skulle åka ur riksdagen. Detta kommer inte att ske.

Miljöpartiet är ett skattehöjande, feministiskt och moralistiskt vänsterparti. Det borde således behandlas som ett sådant.

söndagen den 13:e april 2014

Därför ger jag aldrig till tiggare


Jag ger aldrig till tiggare. Det finns tillfällen då jag tvingas rättfärdiga detta inför andra då det anses oempatiskt. I själva verket har empati inget med saken att göra.

Nu tänker du kanske att det är rumänska romer som avses. Men det behöver det inte vara, även om de dominerar mediedebatten och enligt organisationen Crossroads i Stockholm utgjorde en fjärdedel av alla utländska besökare i organisationens lokaler under 2013. De är långt ifrån ensamma om att tigga.

Det florerar många rykten om vilka de romska tiggarna är och varför de tigger. Trots påståenden om organiserad människohandel har ingen lyckats styrka dessa. Det vi vet är att tiggare klär ned sig och fejkar fysiska skador för att väcka sympati (detta har tiggande romer själva berättat för DN:s journalister). Men de tycks inte vara utsatta för människohandel.

Enligt Crossroads vill många av tiggarna ha ett jobb i Sverige. Men de har inte förstått att enklare jobb inte är enkla att få här, att de måste kunna svenska och helst ha en utbildning och körkort för att ha en chans. Detta kommer som en chock för dem.

Jag är av den gammalmodiga uppfattningen att människor ska göra sitt bästa för att försörja sig själva utan att ligga andra till last. Ingen kan allt men alla kan något. Vissa behöver stöd för att komma dit. Att bara sitta med handen i vädret är visserligen ett sätt att få in pengar, och de passerande ger ju faktiskt frivilligt, men det väcker ingen respekt från mig. Den som åtminstone står med ett dragspel gör åtminstone något för att motivera mig att ge en slant.

Alternativet är prostitution, har DN berättat efter att ha besökt byarna i Rumänien. Det är underförstått att det sistnämnda är värre än det förra, att sexhandel är det sämsta valet av alla. För mig väcker det snarare respekt eftersom det betyder att person gör en aktiv handling att försörja sig i stället för att sitta med handen i vädret och be andra att lösa situationen. Respektlösheten mot sexsäljare fortsätter att vara stark i DN.

Det finns svenska tiggare också. Ofta tigger de till bostad och mat. Detta är faktiskt mer provocerande eftersom de har rätt till bådadera om de bara vänder sig till Stockholms socialtjänst - vilket inte alla verkar veta. Ett användbart svar när en person, inte sällan med missbruksproblem (jo, vissa av oss känner igen dem), frågar efter några kronor till härbärge över natten är att be vederbörande att vända sig till sin stadsdelsförvaltning. Stockholm har tak över huvud-garanti.

Är det fel att vilja hjälpa andra människor i en väldigt utsatt situation? Naturligtvis inte. Var och en måste avgöra om de vill ge pengar - men kanske framför allt tänka över om det är ett bra sätt att hjälpa en person som sitter kvar på samma plats även nästa dag och ber om samma sak. Är det inte bara att erbjuda smörjmedel till ett evigt ekorrhjul?

Det finns bättre sätt att hjälpa en utsatt grupp. Crossroads tror inte på idén att ge rumänska staten pengar då korruptionen i landet förhindrar att de används rätt. Det behövs utomstående organisationer som arbetar med romerna på plats. Först då kan en långsiktig social förändring ske. Den kommer inte att ske med några kronor i en pappmugg på gatan i Sverige.

Avslutningsvis tycker jag att mycket av engagemanget från de mest högljudda, som protesterar när skräpiga husvagnsläger ska rivas, osar både naivitet och klassisk nånannanism. De kräver att andra ska tillhandahålla mark, att andra ska betala för romerna uppehälle. Jag såg ingen av dem erbjuda sin egen gräsmatta som tältplats när romerna avhystes.

lördagen den 12:e april 2014

Ny rond i pedofilhysterin

När en man begår ett uppmärksammat brott ställs genast frågan om det har att göra med att han är man. Feminister söker gärna en korrelation mellan manlighet och våld, och drar sig inte för att föreslå radikala åtgärder.

Nu menar SVT-journalisten Joakim Lamotte, mot bakgrund av den övergreppsmisstänkte förskolepraktikanten, att närvaron av män i förskolan ökar risken för övergrepp på barn. Han säger att han tyckte "att det var skönt att inga män jobbade i förskolan som min dotter går i".

Uttalandet är både upprörande och tragiskt. Men det ligger i tiden att koppla enskilda mäns handlingar till män som grupp. Detsamma görs aldrig eller väldigt sällan för kvinnor. Vän av ordning och konsekvens undrar förstås hur Lamotte ser på sitt eget föräldraskap. Han är ju man. Vågar han vistas ensam med sin dotter?

Jag tror att Lamotte lyckligtvis är ganska ensam om sin bisarra hållning. Han faller sannolikt inte under kategorin manshatare av traditionellt radikalfeministiskt snitt. Vi kan trösta oss med att Joakim Lamotte nog bara är okunnig. Och lite dum.

fredagen den 11:e april 2014

Polisen vill se fortsatt datalagring - såklart


Post- och telestyrelsen kommer inte vidta åtgärder mot de operatörer som slutat lagra alla svenskars datatrafik. Gott så.

Polisen är inte lika nöjd med EU-domstolens utslag som vi integritetsvänner. Vilket inte är ett dugg förvånande. Självklart vill polisen ha så omfattande befogenheter som möjligt. Det ligger lite i sakens natur.

Men det retoriska knep polisen tar till blir väldigt genomskinligt. Och pinsamt. Polisen nämnde i SVT:s Rapport barnpornografibrott, grooming och näthat som tre brott de vid en avskaffad datalagring skulle få svårt att bekämpa.

Argumentet är barockt. Men även Centerpartiets Johan Linander var inne på samma linje när han diskuterade frågan i Sveriges Radio. Det skulle bli svårt för polisen att bekämpa brott om de inte kan begära ut trafikuppgifter efter behag. Linander tycker uppenbarligen inte att det är ett dugg konstigt att lagra oskyldiga människors data.

Det är klart att det är lättare att sätta dit bovar om polisen får tillgång till alla människors digitala kommunikation. På samma sätt skulle förmodligen fler brott kunna lösas om vi hade övervakningskameror i alla offentliga miljöer. Ännu fler brott skulle kunna lösas om vi även hade kameror i människors hem och att informationen sändes direkt till en polisserver.

Ändå har vi sagt att vi inte vill ha det så. Vi sätter gränser eftersom intrånget i vanliga människors liv är för omfattande, priset är för högt. Detta är en avvägning som polisen inte gör, och tyvärr heller inte landets justitieminister. Vilket är desto allvarligare.

Läs även:
Anna Troberg om kampen mot Storebror, Christian Engström om det hycklande C, Christian Engström på SVT Debatt, HAX om den farliga Beatrice Ask

Vad vill du se på bloggen?



Denna blogg har varit aktiv sedan hösten 2007 och är alltså inne på sitt sjunde helår.

Ämnena har varierat, men ett antal har återkommit frekvent. Det har varit tankar kring övervakning via rätten till personlig integritet, sex och sexhandel via rätten till kroppslig autonomi, kommentarer till aktuella rättsfall (däribland Quickfallet) och tankar om rättssäkerhet.

Inte mycket ekonomi, inte mycket filosofi. Däremot en del vardagsbetraktelser och allmänpolitiska spörsmål. Jag ser också att jag bloggat en del om både migration och jämställdhet på sistone.

Har det blivit för enahanda? Saknas något? Eller borde bloggen kanske ha ett ännu tydligare fokus på ett fåtal frågor, och sortera bort en del annat?

Jag funderar nämligen en del över bloggens framtida inriktning. Om de allmänpolitiska delarna borde tas bort. Om det blivit för mycket feminism. Om en gästbloggare kunde pigga upp (vilket är något jag förhållit mig kallsinnig till hittills).

En sak vet jag i alla fall redan nu: Motpol kommer aldrig att bli en partipolitisk megafon. Helt enkelt eftersom jag aldrig kommer bli det. Men dess innehåll måste jag klura lite på, gärna med er läsare som inspiration.