lördag 13 februari 2016

Krutdurken


Mordet på den 22-åriga anställda på ett HVB-hem i Mölndal, Alexandra Mezher, fick stor publicitet både i och utanför Sverige. Pojken som mördade henne visade sig vara en man. Migrationsverkets nya bedömning är att han är "minst 18 år gammal", vilket betyder mycket för straffpåföljden.

Nu har det hänt igen. Mord på ett asylboende, denna gång i Ljusne utanför Söderhamn. Det inträffade beskrivs som ett internt bråk på boendet. Migrationsverkets enhetschef i Söderhamn Lars Ulander tycker att det inträffade är tragiskt men tillägger "att man slåss kan jag ju förstå". Hans resonemang kan verka urskuldande, men Ulander sätter fingret på en viktig punkt i sitt fortsatta resonemang. Det handlar om boendesituationen.

Vi har i dag en situation där asylboenden har förtätats i omgångar. Trängseln på landets asylboenden har ökat. Kvaliteten på boendena är lägre eftersom Migrationsverket i praktiken tvingats upphandla allt som funnits tillgängligt på marknaden. För att klara sitt uppdrag att ge asylsökande tak över huvudet har myndigheten helt enkelt inte kunnat kosta på sig lyxen att ställa så hårda krav längre.

Lägg till detta en dramatiskt förlängd handläggningstid för alla asylärenden. Personer som sökte asyl hösten 2014 börjar först nu få sina besked. Väntetiden för dem som sökte asyl under den värsta anstormningen i höstas kan dröja ända till slutet av 2017 om det vill sig illa. Många bor på isolerade boenden med låg standard, hopträngda med andra människor som de inte känner och som de rent av kan ha etniska och religiösa konflikter med från hemlandet.

Det är klart att denna situation kommer att leda till bråk. Nu har vi haft två mord på kort tid. Min farhåga är att detta snart kommer att vara något som allt färre höjer på ögonbrynen för. Något som ingår i den påstått humanistiska migrationspolitik som Sverige länge har drivit.

Den 20 oktober i fjol skrev jag att "en perfekt storm av inkompetens, idealism och felanalyser har lett oss fram till den kaosartade situation vi har nu." Bara veckor senare drog regeringen i nödbromsen för att stoppa inflödet av nya asylsökande. Men de som redan har kommit hit måste hanteras. Migrationsverkets boendesituation är fortsatt akut. Det har kommit närmare en kvarts miljon asylsökande till Sverige på bara två år, och nu måste myndigheten skaka fram över 20 000 nya platser när alla säsongsboenden som campingar och turistanläggningar behöver tömmas på asylsökande. Det kommer bli trångt.

Det är den förra och den sittande regeringen som har skapat den här situationen. De är inte direkt ansvariga för vare sig bråken eller morden som begås på landets asylboenden. Skulden ligger alltid på den enskilde gärningsmannen. Men de är skyldiga till att ha skapat en situation som gjort dessa händelser sannolika och möjliga. Ingen kan säga att det inte kommer att hända igen.

Sveriges asylboenden har blivit krutdurkar. 

Och nu lite reklam

Jag tror inte att jag någonsin har länkat till en reklamfilm för en amerikansk presidentkandidat tidigare. Och det ska sägas att jag inte direkt sympatiserar med Ted Cruz, även om han är mer slipad än de övriga i det republikanska startfältet.

Men den här var kul. Och ja, det krävs förstås att du har sett klassikern Office Space för att förstå.

fredag 12 februari 2016

Schizofreniregeringen



Jag kände nästan, men bara nästan, lite medlidande med statsminister Stefan Löfven när han lät sig bli bortgjord i gårdagens Aktuellt-sändning.

Aktuelltredaktionen hade förberett en fin set up. Först fick Stefan Löfven svara på vad regeringen avser att göra om de nu föreslagna åtgärderna om bland annat tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring, som är ute på remiss, inte räcker för att hålla nere antalet asylsökande på en önskvärd nivå. Löfven ville inte ge något svar trots programledarens idoga försök, och han vägrade att antyda vad hanterbara nivåer kan vara. Detta trots att Morgan Johansson sagt att Sverige måste hamna på Migrationsverkets lägstaprognos på 70 000 asylsökande för helåret, helst under.

Efter detta var det dags för Gustav Fridolin, som egentligen var inbjuden för att diskutera barngrupperna i förskolan, att få frågan. Tydligt besvärad försökte Fridolin skämta bort skillnaderna i ministrarnas olika utspel. Han konstaterade att Aktuellt hade "ett väldigt välplanerat upplägg". Ja, precis så här borde det se ut oftare i svenska nyhetsprogram. Politiker som ställs till svars för sina uttalanden och för den politik de bedriver.

Faktum är nämligen att Socialdemokraterna och Miljöpartiet driver två olika linjer i migrationspolitiken samtidigt som de sitter tillsammans i regeringsställning. Det är minst sagt schizofrent. Fridolin opponerar mot den regering han själv sitter i när han kallar dess beslut för "skit". Medan Morgan Johansson pratar om volymer och Anders Ygeman om utvisningar, hävdar Gustav Fridolin att några ytterligare åtstramningar av den generösa asylpolitiken inte är tänkbara.

Löfven driver fortfarande linjen att övriga EU-länder måste ta sitt ansvar. Det är en retorik som inte imponerar på någon längre. Alla vet att Sverige inte kan räkna med att få en livboj kastad från EU. Regeringen måste ta kontroll över situationen. Det är ännu oklart vilka effekter ID-kontroller och föreslagna tillfälliga uppehållstillstånd retroaktivt från den 24 november har fått. Det kommer vi bli varse till våren när antalet asylsökande alltid ökar igen.

Den stora frågan är vad som händer då. Socialdemokraterna har nu släppt tabut att prata om volymer och att ställa invandring mot välfärd. De kommer att införa ytterligare skärpningar om det anses nödvändigt. Kommer Miljöpartiet då självmant lämna regeringen? Det skulle ge Löfven större manöverutrymme att förhandla med inte minst Moderaterna. Samtidigt kan han "beklaga" MP:s avhopp utåt.

En regering utan MP är trots allt bättre än en med.

torsdag 11 februari 2016

Tino: Vart är Sverige på väg?

Löfvens Wunderwaffen


Socialdemokraterna och regeringen går dåligt i opinionen. Så har det varit sedan Stefan Löfven tillträdde som statsminister. Nu är inte frågan när S ska nå 30 procent igen utan snarare när partiet landar under 20.

Löfven har en krisplan, berättar Expressen. Denna består enligt uppgifter till tidningen i digitala insamlingskampanjer, "kreativa utredare" och nya stora politiska reformer. Det hela "andas bristande självförtroende", anser statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors. Ja, det är ett snällt sätt att uttrycka saken på.

Jag hade trott att landets största politiska parti inte direkt var i behov av mer pengar från sina medlemmar. Problemet är brist på idéer. Detta verkar partiet plötsligt ha insett ty nu ska det tillsättas arbetsgrupper för att förnya politiken. Dessa grupper, bestående av ministrar, riksdagsledamöter och kommunalråd, ska bland annat titta på integrationen, skolan och arbetsmarknaden. Idéerna ska ligga till grund för en valseger 2018, menar partisekreteraren Carin Jämtin.

Jag vet inte om jag har sett ett regeringsparti göra något dylikt efter bara ett och ett halvt år vid makten. Vad gjorde Socialdemokraterna under sina åtta långa år i opposition? Det är i opposition som förnyelsearbetet ska ske. Inte när regeringsmakten väl har erövrats. Då ska de idéer som mejslats fram omsättas i praktisk politik. Detta blir förstås svårt när inga idéer finns, när ett parti kommer till regeringstaburetterna utan mer än en dimmig bild av vad det vill åstadkomma.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson sade i Ekots lördagsintervju att "vi" håller på att knäcka ungdomsarbetslösheten. Det är fantastiskt vad regeringen har lyckats med efter att ha regerat på en alliansbudget under sitt första halvår. På andra områden går det däremot inte lika bra.

Genom att tillsätta arbetsgrupper för att utveckla en politik på tre så grundläggande områden som integrationen, skolan och arbetsmarknaden ger S alla väljare ett tydligt kvitto på att partiet inte har någon politik att tala om i dag. Allt Löfven kan göra i nuläget är egentligen att knäppa sina händer och be.

Det ska bli spännande att följa utvecklingsarbetet. Och ja, det var skadeglatt menat.

onsdag 10 februari 2016

Knockout


Ett hopplöst val



Om vi har ont om dugliga och trovärdiga politiker i Sverige, är det inte en mycket roligare situation på andra sidan Atlanten. Den kanske ende vettiga kandidaten, Rand Paul, har hoppat av.

Det amerikanska presidentvalsracet påminner mig om Jönssonligan. Hillary (Doris) struttar omkring och tror att hon ska bli poppis bara för att hon är kvinna. Trump (Dynamit-Harry) kommer långt bara på att vara högljudd och politiskt inkorrekt och Ted Cruz (Vanheden) är en smooth talker som doftar riktig bilhandlare. Någon person med en plan verkar det däremot inte finnas.

Jag kan förstå varför folk stöder Trump. Han är ett symptom på ett växande politikerförakt och ett eroderat förtroende för den politiska klass som styrt USA i decennier. Många är helt enkelt less på de mediatränade politiska broilers som alltid ställer upp i presidentvalen. Ingen av dem, inte heller Barack Obama, har lyckats åstadkomma en verklig förändring.

Trump är en politisk idiot och skulle riskera att bli en ren säkerhetsrisk som president och överbefälhavare. Han skulle med sitt ignoranta sätt kunna orsaka diplomatiska kriser med Kina, Sydkorea, Japan och EU. Å andra sidan kan även en person som Trump säkert tyglas om han omger sig med duktiga rådgivare som har en återhållsam effekt på honom.

Lite spännande är det, trots allt...

tisdag 9 februari 2016

Migration som storpolitiskt maktspel


The Guardian publicerade förra veckan en intressant och närmast skräckinjagande artikel om Rysslands planer för sina bombningar i Syrien och dess intresse i migrantströmmarna till Europa. Ju mer jag tänker på det perspektiv som läggs fram, desto mer logiskt förefaller det. Men också skrämmande.

Vladimir Putin har förstås varken startat kriget i Syrien eller orsakat migrationen från Mellanöstern till EU genom unionens fallna yttre gräns. Men genom sitt ingripande i Syrienkriget på regimens sida, samtidigt som han utåt sett förespråkar en förhandlingslösning, har Putin dragit maximal nytta av situationen. Det ligger onekligen i Rysslands intresse att EU vacklar och försvagas, och det sker nu genom att länder som Tyskland tvingas hantera en asylkris på hemmaplan.
In fact, as the fate of Aleppo hangs in the balance, these events have – as no other perhaps since the beginning of the was – highlighted the connections between the Syrian tragedy and the strategic weakening of Europe and the west in general. This spillover effect is something Moscow has not only paid close attention to, but also in effect fuelled. The spread of instability fits perfectly with Russia's goal of seeking dominance by exploiting the hesitations and contradictions of those it identifies as adversaries.
Just nu står slaget om Aleppo och väger. En regimseger där vore inte bara symbolisk utan skulle faktiskt kunna vara början på något slags seger för al-Assads mördarregim. Och därmed för Rysslands inflytande i regionen. Ty flyktingströmmarna kommer knappast att avta om Assad behåller makten. Det är trots allt den syriska regimen som är ansvarig för de flesta av de civila dödsoffren i kriget, och dess ointresse inför den egna befolkningens lidande har varit nog så tydligt från första dagen.

Vissa har sagt att EU:s framtid står på spel. Det ligger något i det, ty när de gemensamma spelreglerna (Schengen, Dublinförordningen) blir irrelevanta så fort, och när alla länder ser om sitt eget hus, måste frågan ställas vad som finns kvar av det stora politiska projektet EU förutom fanan, Europasången och potentaterna i fina bilar.

Europa betalar just nu priset för kriserna i Mellanöstern och för sin egen oförmåga till gemensam handling. Av detta drar Putin nytta dag för dag. Putin må vara en skitstövel, men han är ingen korkad skitstövel. Vad är EU är och framför allt vad det kommer att bli återstår att se.

måndag 8 februari 2016

Svenska politiker ska jobba för Sverige


Regering och riksdag ska företräda folket. Statsministern är i hög grad svenska folkets röst ute i världen. Det är därför allvarligt när denne och hela regeringen driver en politik och agerar utifrån helt andra intressen än det svenska folkets.

Invandringsfrågan är den överlägset hetaste just nu om man frågar svenska folket. Hela 4 av 10 sätter denna fråga främst. Före skola, arbetsmarknad, vård och äldreomsorg. Det beror förstås på att den påverkar hela samhället i grunden nu.

Länder väljer själva vilken migrationspolitik de vill ha. Det finns ingen överstatlig makt som tvingar något land att anta en miljö- eller centerpartisk linje. Flera olika vägar finns att ta. En är Australiens oerhört restriktiva linje. En annan är Kanadas selektiva där de efterfrågade och produktiva släpps in. I korthet har Sveriges linje i många år gått ut på att släppa in de minst produktiva av alla, människor från krigshärjade klansamhällen utan vare sig hög utbildning eller relevant arbetserfarenhet för den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden.

Integrationen har blivit därefter. I dag är var femte utrikesfödd arbetslös och bland gruppen asylsökande som fått uppehållstillstånd har endast två tredjedelar fått någon sorts egen inkomst efter 16 år (inte nödvändigtvis självförsörjande).

Vilken av ovanstående tre tänkbara linjer kan tänkas vara mest framgångsrik ekonomiskt och socialt för mottagarlandet? Knappast Sveriges. Så varför har då politiker på båda sidor blockgränsen då envisats med att föra denna linje i så många år? Solidaritet, säger vissa. Det är rätt att hjälpa utsatta människor.

Visst, Afghanistan, Irak, Somalia och Eritrea har under lång tid varit väldigt dassiga länder med dåliga förhållanden för flertalet att bygga ett bra liv. Att komma från en bergsby utan el i Afghanistan till ett modernt västerländskt samhälle i norra Europa med gratis utbildning i och boende är något ingen skulle tacka nej till. Ett synnerligen enkelt val för den enskilde.

Men ligger det i mottagarlandets intresse? Är det ett bra val för alla som redan bor i landet att ha en politik som syftar till att vara solidarisk med och snäll mot omvärlden, oaktat konsekvenserna? Nej. Det är en dålig och oerhört kostsam politik. Ty det kan aldrig ligga i ett samhälles intresse att skolor, socialtjänst, vårdcentraler och annan offentlig service går på knäna. Detta kan aldrig vara en acceptabel effekt av politiken.

De politiker som varit ansvariga för denna migrationspolitik, såväl tidigare alliansregeringar som den sittande rödgröna sammanbrottsregeringen, har solat sig i den internationella glansen och dess smattrande godhetsomdömen. Men de har helt glömt bort vilket land de företräder och de människor som redan bor här. De har inte tagit hänsyn till konsekvenserna på hemmaplan. Hade de lett ett företag på det här sättet hade de åkt ut med huvudet före för länge sedan.

Det är först nu, när det knakar betänkligt i fogarna i välfärdens kärna, som även Socialdemokraterna har vaknat till liv och börjat inse att deras älskade universella välfärdsprojekt är hotat i grunden. Huruvida de förmår dra rätt slutsatser återstår att se. Jag tvivlar.

Att ta emot kvotflyktingar är en uppoffring som ett land som Sverige kan bära och samtidigt bibehålla en god offentlig service för de som redan bor här. Att bedriva en migrationspolitik som öppnar portarna för ekonomiska migranter som söker ett bättre liv på andra människors bekostnad äventyrar både frihet och trygghet för människorna i mottagarlandet. Det är en vettlös politik.

Svenska politikers jobb är faktiskt att göra det som är bäst för Sverige och de människor som bor här. Inte att inkassera godhetspoäng i utlandet. Det är hög tid att de börjar förstå sitt uppdrag nu.

söndag 7 februari 2016

Centerpartiet och verkligheten


Centerpartiet har i helgen hållit sina kommundagar i Karlstad  där runt 700 centerpartister samlats för att diskutera bland annat integration. I ett 21-punktsprogram listar Centern förslag på en "närodlad integrationspolitik".

Annie Lööfs parti förefaller leva i sin alldeles egna verklighet. Jag föreställer mig att det är så här Miljöpartiets stämma hade sett ut om MP inte suttit i regeringen och klubbat en mer restriktiv migrationspolitik.

Centerpartiet vill nu skära betänkligt i kvaliteten genom att slopa kravet på att utredande socialsekreterare ska ha en socionomutbildning. Partiet vill helt slopa kravet på högskoleutbildning i barn- och ungdomsvården. Vice partiledaren Anders W Jonsson tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Tvärtom!

Då infinner sig ju genast frågan varför Centerpartiet, när socialtjänsten befunnit sig i kris på vissa håll i landet i åratal, inte har lagt dessa kvalitetshöjande åtgärder tidigare. Att kunna höja kvaliteten med lägre eller ingen utbildning är ju ett genidrag.

C vill alltså att outbildade människor ska arbeta med samhällets mest utsatta och skyddsvärda. Detta är anmärkningsvärda förslag och kan egentligen inte kallas annat än rena panikåtgärder för att möta trycket med rekordmånga ensamkommande. Redan i dag har socialtjänsten stora problem med att nyutexaminerade med begränsad erfarenhet ansvarar för svåra utredningar och ärenden, inte minst barnutredningar. Denna situation vill alltså C förvärra ytterligare.

Centerpartiet vill att Sverige även i fortsättningen ska ta emot överlägset flest asylsökande per capita i EU. Konsekvenserna i kommun-Sverige, om Centern får bestämma, är oöverblickbara. Partiet vill även slopa kravet på lärarlegitimation, vilket fick Jan Björklund att gå i taket häromveckan. Centerpartiet glider alltmer bort från de övriga tre allianspartierna. Frågan är hur dessa fyra partier ska kunna regera ihop i framtiden.

Lägre ingångslöner är en av få bra tankar i Centerns integrationsarsenal. Detta är rätt och rimligt för att fler ska kunna få sitt första jobb, men politiker ska inte in och rota i lönesättningen. Det är talande för Centerpartiets så kallade liberalism att Annie Lööf hotar med lagstiftning.

Det finns mycket att säga om Centerpartiets verklighetsförankring dessa dagar. Partiets syn på socialtjänsten visar hur långt ut i spenaten partiet befinner sig. Jag ifrågasätter starkt om centerpartisterna över huvud taget vet hur socialtjänsten fungerar, om de ens har en aning om vilka krav som ställs på den som ska göra en LVU-utredning.

Att kräva att den som arbetar inom socialtjänsten med samhällets mest utsatta och skyddsvärda har en relevant utbildning är inte att förespråka "krångel". Jag frågar mig om Centerpartiet månne har samma lösningar på personalbristen inom sjukvården. 

Läs även:
Fnordspotting (hans bästa på länge)