Dags att sätta punkt för Saabaffären

Saabsåpa har blivit Saabsoppa. Affären som enligt planen skulle ha varit klar i går kärvar och just nu vet faktiskt ingen när den kan avslutas.

Rykten sprids fram och tillbaka. Nyss var kinesiska Youngman ute ur leken, nu uppges de ha lagt ett nytt högre bud på fyra miljarder kronor på Saab Automobile och Saab Parts. Betydligt mer än de 1,5 miljarder som det svensk-kinesisk-japanska elbilskonsortiet NEVS sägs lägga. Det uppges emellertid inte vara intresserat av Saab Parts. Youngman ska ha lagt ett bud på hela rasket.

Jag kan tycka att det är dags att sätta punkt nu, att utse en köpare och gå i hamn. Sälj till Youngman och få denna eländigt långa process ur världen. De har pengarna, de har intresset och de verkar i ett land med framtidsanda. Under Youngmans vingar har Saab en chans att återuppstå som fågel Fenix.

Det är dags för konkursförvaltarna att börja inse att även om de självfallet vill få ut så mycket som möjligt för konkursboet, betyder varje dag av försenad försäljning att värdet på boet minskar och varumärket urholkas.

Saab 9-5 SportCombi kom aldrig i storskalig produktion och ingår inte i köpet av Saab.

Tråkigt då bilen hade blivit en stark konkurrent till Volvo V70.

Public service i Pyongyang

Sveriges Radios Margita Boström fortsätter sin rapportering från vardagslivet i Nordkorea. Eller snarare i huvudstaden Pyongyang. Hennes rapporter andas en förbluffande naivitet. Inte på så sätt att hon undviker att berätta att det rör sig om en hårdför diktatur, ett stort fängelse. Men hon tycks så överväldigad över det faktum att människor lever sina liv och missar därför det osagda.

I en chatt med lyssnarna berättar hon om glimtar från vardagslivet i Nordkorea. Nordkoreanerna spelar fotboll! De äter glass! De ler! De umgås! Slutsatsen är att  "vid sidan av det hårt kontrollerade livet så finns det ett vardagsliv också". Ja, varför skulle det inte göra det? Myter sprids självfallet om ett så slutet land, ett land där ingen besökare får röra sig fritt och där de flesta utlänningar endast får besöka samma utvalda platser i Pyongyang, alltid åtföljda av en "guide". Men människor kan inte sluta leva ens i världens mest hårdföra regim.

Jag minns mitt första besök i Kina. Fördomarna sprack i dagsljuset och resan blev en aha-upplevelse. Kina var ett öppnare och trevligare land än jag föreställt mig. Först efter andra, tredje och fjärde besöket började jag kunna sortera vad jag egentligen sett och sätta det i ett större perspektiv. Inte minst givet att Beijing inte är en spegelbild av hela Kina. Den som endast har besökt Kinas största städer har bara sett det mest välmående Kina, de områden där den tvåsiffriga tillväxten syn som mest. Som turist märker man heller inte av hur regimens hårda hand drabbar befolkningen genom avsaknad av rättssäkerhet och omfattande korruption på samhällets alla nivåer.

På samma sätt är Pyongyang inte en spegelbild av Nordkorea. Utländska journalister släpps inte iväg utanför huvudstaden så vad som egentligen händer på landsbygden och hur illa läget är har vi endast smarsamma vittnesmål om. Pyongyang är Kimregimens skyltfönster och av Margita Boström verkar de ha fått ut ungefär det de vill. Alla vill inte prata med Margita Boström och svara på hennes frågor, men hon hävdar att det inte har att göra med att de är rädda. De kanske bara var lite blyga?

Om matbristen skriver Boström:

Hela Nordkoreas ideologi går ut på att man ska vara helt självförsörjande på allt, den så kallade Jucheideologin. Sverige importerar det mesta, det kan itne Norkdorea göra av flera skäl, juche är ett skäl. Ett annat är att dom inte har pengar att betala med. Tillexempeol så är ju Nordkorea skyldig Sverige en ruskigt massa pengar sedan många svenska leveranser dit på 60 och 70-talet. Dessutom har ju jordbruket haft en enorm brist på gödslen sedan Sydkorea stoppade dessa leveranser för ett antal år sedan. Så man har fått ut väldigt lite från sin jord.

Margita Boström verkar besöka Nordkorea med ögon stora som tefat, förundrad över vad hon ser i stället för kritiskt ifrågasättande. Det är mer resereportage än journalistiskt verk, således. Precis som i det förra reportaget får Boström det att framstå som om det är omvärldens fel att Nordkorea lider av akut matbrist. Att det inte har med den förda vansinnespolitiken att göra, att det inte är Kimdynastins ansvar att befolkningen svälter och lever under fruktansvärt förtryck.

Det finns förstås en poäng i att rapportera om de förändringar som trots allt har skett i landet det senaste decenniet - där blygsam marknadsförsäljning är ett exempel. Men att ens antyda att Nordkoreas försörjningsbrist beror på omvärlden är direkt fel. De ansvariga för det nordkoreanska folkets vedermödor är Kimregimens ledning. Problemen är politiskt skapade och högst medvetet så.

På håret på flygplatsen

När du landar i Beijing, vilket är det vanligaste resmålet för svenska turister men också en transitplats innan man tar sig vidare till andra delar av landet, och ska släppas in i landet ställs du som brukligt framför en passkontrollant. Om alla papper är i ordning möter du inga problem. Jag upplever att det vanligtvis råder en tämligen avslappnad stämning. Men att allt är i sin ordning behöver inte betyda att du släpps in helt utan gnissel.

De senaste åren har mitt hår börjat bli ett bekymmer. De unga kvinnorna och männen i passkontrollen studerar mitt pass så noga, så noga därför att jag på det gamla passfotot är blond men numera har min naturliga hårfärg. Att bleka håret och därigenom förvirra passkontrollanterna är aja-baja!

Håret är uppenbarligen skäl nog för att jag ska bli studerad i flera minuter, bli ombedd att ta av och på mig glasögonen, le på samma sätt som på passfotot (jag får alltid upp den här sketchen i huvudet då, men har insett att det nog inte hjälper att återupprepa den) samt stå i rätt vinkel.  När jag senast insåg att samma procedur skulle återupprepas ännu en gång utbrast jag 我知道我的头发不一样！("Ja, jag vet att håret inte ser likadant ut!"). Den unga kvinnan sken plötsligt upp. "En utlänning som pratar kinesiska. Jamen, ta ditt hår och gå förbi då", tycktes hon tänka bakom sitt försiktiga leende.

En lite märklig detalj som har funnits i ett antal år nu och som blir allt vanligare även på andra håll är den lilla dosa på passkontrollantens disk på vilken det sitter fyra knappar: en glad gubbe, en ganska glad, en sur gubbe och en ännu surare. Dessa kan du välja att trycka på under uppmaningen att du är välkommen att värdera kontrollantens arbete. Det är lite oklart exakt hur jag ska kunna värdera detta då det enda jag bryr mig om är att bli insläppt. Vanligtvis är jag glad över att ha landat och således på ett generöst humör.

Men jag har börjat undra över vad informationen används till. Betyder många glada gubbar att den anställde har släppt igenom folk för lättvindigt? Betyder många sura att hon eller han inte har bemött de anlända resenärerna på ett korrekt sätt? Återkopplas dessa glada och sura gubbar på något sätt och hur ska jag veta på vilket?

Eller är det som det ofta brukar vara i denna värld, nämligen att den där lilla dosan sitter där mest för att få oss resenärer att tro att myndigheterna bryr sig om oss?

Ole, dole doff...

En debatt som förlorat sin relevans

Man ska som tidigare konstaterat vara på sin vakt när medierna slänger fram siffror från den ena eller den andra studien. Inte sällan är det bara någon som vill berätta en bra historia och få uppmärksamhet. Och det fungerar förvånansvärt bra. Ett aktuellt exempel är ungdomsarbetslösheten.

Barnfattigdomen är en het potatis. Jag har skrivit om mina invändningar mot hur begreppet används i Sverige här, här, här och här och tänker inte fördjupa mig i argumentationen ännu en gång. Men det är värt att uppmärksamma att alltfler organisationer hoppar på vagnen. Rädda barnen aktualiserar frågan om barnfattigdom när de släpper sin rapport varje år (med efterföljande debatt i alla medier), men nu har även Unicef beslutat sig för att mäta hur svenska barn har det. Och då blir det dels ännu tydligare hur lite om fattigdom frågan egentligen handlar, dels att ett fattigare men mer jämlikt samhälle klarar sig bättre i jämförelserna än rikare samhällen med större inkomstklyftor.

När man mäter vad barn äter varje dag (kött, fisk och fågel ska vara representerat), om de äter någon färsk frukt, om hushållet har tillgång till cykel, om kläderna är nyinköpta och inte ärvda och om barnen har möjlighet att bjuda hem vänner till lek uppstår ånyo frågan om vad som egentligen är fattigdom och vad som är bekvämligheter.

Trots Unicefs långa kravlista på vad krävs för att inte räknas som fattig i Sverige 2012, uppfyller 98,7 procent av de svenska barnen kriterierna för att slippa fattigdomsstämpeln i pannan. Det är ganska fantastiskt. Om du tänker tillbaka på din egen barndom, uppfyllde du själv alla dessa kriterier?

Ändå blir medias vinkling att Sverige "ligger dåligt till" och att vi är dåliga på att hjälpa barn som lever under fattigdomsgränsen (det vill säga den diskutabla gräns som Unicef har satt). I min värld har debatten om barnfattigdom i Sverige för länge sedan upphört att vara relevant. Unicef och Rädda barnen har starkt bidragit till detta - och medierna hakar glatt på.

Assange utlämnas - eller inte...

Efter att ha överklagat sig genom samtliga brittiska instanser blev det i dag klart att Julian Assange ska utlämnas till Sverige för att prövas i målet om misstänkt våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång. Det brittiska Supreme Court meddelade sitt beslut nu på förmiddagen.

Men. Assanges advokater kan förhala detta ytterligare genom att ansöka om att fallet prövas på nytt. Givet hur taktiken har sett ut hittills är det ingen högoddsare att de kommer att göra just det.

Om jag vore i Assanges skor skulle jag tycka att det vore skönt att få saken ur världen så snart som möjligt. Men Julian är ju onekligen en speciell filur. Och han verkar inte direkt sky uppmärksamheten, om man säger så.

Vräkningar görs inte lättvindigt

Det är barnen som är i fokus just nu. Det är ständigt återkommande diskussioner om barnfattigdom, eller vad jag i många fall vill kalla så kallad barnfattigdom. Miljöpartiets ungdomsförbund har föreslagit att även små barn ska få rösträtt och nu riktar Socialstyrelsen kritik mot att barnfamiljer vräks från sina hem.

Inga barn ska behöva bli vräkta , har regeringen slagit fast i sin "nollvision". Och det är ju en fin ambition. Men innan alla rasar över att inte alla kommuner har skriftliga rutiner för att förhindra vräkningar av barnfamiljer bör vi fundera över vad det är som gör att vräkning över huvud taget kommer på tal.

Till största delen handlar det om familjer som av olika orsaker (exempelvis störningar, utebliven hyra) blir vräkta från lägenheter de själva har kontrakt på. Kommuner tillhandahåller emellertid också olika sorters tillfälliga boenden och även från dessa kan barnfamiljer vräkas om det finns goda skäl till det. Hur omfattande verksamheten med jour-, tränings- och försökslägenheter är varierar kraftigt från kommun till kommun (och i Stockholm från stadsdel till stadsdel), men jämfört med "vanliga" lägenheter görs fler vräkningar från denna sortens lägenheter än från en vanlig hyresrätt. Det ligger lite i sakens natur. I tränings- och försökslägenheter hamnar personer med missbruksbakgrund och/eller annan social problematik. I jourlägenheter hamnar den som inte kan lösa sin boendesituation ens tillfälligt på annat sätt.

I dessa lägenheter, precis som i alla andra, gäller det att vara vaksam på att grannar inte störs. Vid upprepade störningar kan kontraktet sägas upp genom en process i hyresnämnden. Vägrar personen flytta drivs ärendet ända till Kronofogden.

I kommunens "egna" lägenheter handlar det i lika hög grad som i andra om att vårda relationen till hyresvärden. Annars finns det liten anledning för hyresvärdarna att alls samarbeta och tillhandahålla några nya lägenheter. Den som inte betalar hyran, som upprepade gånger stör grannar och förstör lägenheten, blir till slut vräkt. Så måste det helt enkelt fungera. Det betyder inte att de hamnar på gatan. I Stockholm finns TÖG:en (tak över huvudet-garanti), men det yttersta ansvaret för den uppkomna situationen har trots allt inte kommunen utan föräldrarna till de barn de blir vräkta tillsammans med.

En infantil dröm

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är överrepresenterade bland unga som inte får rösta. I sällskap med Sverigedemokraterna, kan nämnas. Det visar alltid resultaten från skolvalen på Sveriges högstadieskolor. Det är inte så förvånande att Miljöpartiets ungdomsförbund länge har stridit för en sänkt rösträttsålder. De gör det i ett egenintresse.

I SvD propagerar de till och med för en avskaffad rösträttsålder. Argumentationen är så infantil att den blir pinsam. Miljöpartisterna menar att en avskaffad rösträttsålder skulle tvinga politikerna att tänka på barnens och ungdomarnas åsikter när de

För ett parti som ständigt upprepat att "tillväxtens gräns är nådd", som tror att det blir fred på jorden om Sverige bara slutar exportera vapen och som har en 11-årings syn på världen vore det förstås rena drömmen om 11-åringar fick rösta.

Nej, 18-årsgränsen handlar inte om kompetens. Det finns gott om inkompetenta väljare i övre medelåldern som inte vet vad de röstar på eller varför. Det handlar om personlig mognad. Och det är nog bara miljöpartister som tycker att en särskilt fastslagen rösträttsålder är "omöjlig att förstå". Det finns inget som säger att den måste ligga vid 18 år, men personligen är för enkla och logiska generaliseringar och anser att 18 år är en inarbetad åldersgräns som fungerar.

Om nu Miljöpartiets unga anser att barn och ungdomar som känner att de vill och kan påverka politiskt ska få rätt att göra det, hur ställer de sig till den sexuella självbestämmanderätten? Till åldergränser för inköp av alkohol och tobak? Ska inte barn och ungdomar som känner att de vill ta en bira och kan ha sex få göra det också då?

Alla som röstar till riksdagsvalet har själva rätt att söka sig till politiska partier och ämbeten. Vid en avskaffad rösträttsålder, ska detta även omfatta barn och ungdomar? Och vi som tyckte att det var illa nog med Anton Abele i riksdagen...

Männen som halkar efter

Pojkarna släpar efter flickorna i grundskolan. Betyggsskillnaderna mellan könen ökar och skillnaden lever kvar även vid högre studier. Det i sin tur får följden att män som grupp blir mindre välutbildad än kvinnor som grupp - och detta i en tid när det krävs utbildning för snart sagt varje jobb.

Landets feminister talar väldigt lite om detta. Hade förhållandet varit det omvända med pojkar som hade högre betyg och dominerade de högre utbildningarna hade vi fått höra det i tid och otid. Nu är feministerna tysta. Ty den jämställdhet som många av landets feminister förfäktar handlar som bekant inte om jämställdhet mellan könen utan om bättre villkor för en grupp: kvinnorna.

Typiska kvinnoyrken är fortfarande låglöneyrken i hög grad. Men studiemotiverade kvinnor blir gärna läkare och advokater medan studietrötta män får nöja sig med det som blir över. Kanske arbetslöshet.

Med detta följer problem. Vi riskerar att få en stor grupp outbildade, arbetslösa och bittra män att hantera. Och de kan vara hur etniskt svenska som helst.

Veckan som gick #28

 # Ny LO-bas. Efter över ett decennium som LO-ordförande lämnar Wanja Lundby-Wedin över till Karl-Petter Thorwaldsson. Det är oklart vilken väg Landsorganisationen kommer att ta under sin nye ledare. Thorwaldsson pekade på en rad misstag som har begåtts, men vilka är LO:s framtidslösningar? Hur konservativt kommer LO att förbli? Och kommer de att vara lika hårt knutna till Socialdemokraterna även i nästa val? Med tanken på att andelen LO-medlemmar som röstar på S sjunkit till runt 50 procent finns det anledning fundera på saken.

# Val i Egypten. Det är naturligtvis fantastiskt med ett presidentval i en gammal diktaturstat. Men kanske har det gått lite för fort ändå. Egyptierna väljer nämligen president innan de vet vilka befogenheter har kommer att få. Det ger en liten känsla av... osäkerhet.

# Ny syrisk tragedi - oklart i Jemen. Massakrerna i Syrien avlöser varandra. Senast dog 116 människor i staden Houla, varav minst 32 barn under 10 år. Flera brittiska medier har valt att använda  bilder på de döda barnen för att väcka människors engagemang för det syriska folkets frihetskamp. Efter de återkommande brotten mot mänskligheten i Syrien går det att fråga sig hur det syriska folket orkar kämpa. Men kanske är det så, att allt sorg och smärta bara ytterligare svetsar dem samman mot regimen.

Samtidigt är läget i Jemen oklart. Den förre presidenten Saleh, som vårdades en tid i Saudiarabien, är visserligen borta från makten. Men regimen sitter alltjämt kvar. Den arabiska våren är ingalunda fullbordad. 

Mördandet kan fortsätta ostört

Omvärlden får skämmas. FN:s observatörer i Syrien får skämmas. Det de övervakar nu är inte en fredsplan utan ett inbördeskrig med återkommande massakrer på civila. Den syriska regimen har sedan länge visat att den struntar i omvärldens vädjanden och krav på eldupphör. Självfallet gör rebellerna det också i detta läge.

Bilderna från den senaste massakern på barn och vuxna i Houla - enligt FN dödades 92 människor varav en tredjedel små barn - är fullständigt förfärande (för den med stark mage finns de på YouTube). Ban Ki-Moon och Kofi Annan har fördömt regimens agerande, Hillary Clinton likaså. Men Bashar al-Assad vet att det bara är ord. Mördandet kan fortsätta någorlunda ostört. Barack Obama är knappast intresserat av något militärt ingripande under ett valår, han tog nog stora risker mot Libyen i fjol.

Och ska det gå via FN kommer det inte att ske alls. Så länge Ryssland och Kina betraktar det som sker i Syrien som landets "inre angelägenheter" kan någon militär insats inte komma i fråga. Så bakbundet och stelt är FN. Systemet är som gjort för att låta tyranner härja fritt. De stora orden blir helt betydelselösa.

Vi har sett det så många gånger. Det FN gör är att ge förtryckta människor falska förhoppningar om att hjälp finns att få. Det beseglade ödet för människor i såväl Rwanda som Srebrenica. FN:s ljusblå flagg har kommit att betyda trygghet från förtryck för människor världen över. Det är verkligen dags att börja omvärdera vad den egentligen betyder: I bästa fall passivitet.

Kommunister med en satans otur

Per Bylund skriver en utmärkt bloggpost om svenska mediers rapportering om den ständiga hungersnöden i kommunismens Nordkorea.

Det senaste exemplet är SR-journalisten Margita Boström, vars rapportering från det slutna landet är direkt pinsam. Ett exempel:

Det slutna Nordkorea har ständiga problem med att maten inte räcker för att föda landets 23 miljoner invånare. I dag är det inte så illa som under mitten av 90-talet, då runt en miljon svalt ihjäl. Men än klarar inte landet av att producera tillräckligt med mat för sin befolkning. Detta trots att varje invånare i landet varje år måste ut och jobba på jordbruksfälten i minst två månader.

 Så trots tvångsarbete räcker inte maten? Är svaret då månne mer tvångsarbete?

Nordkorea drabbas också av naturkatastrofer som ständigt förstör skördarna, får vi veta. Otur. Detta brukar vara typiskt för slutna diktaturer. De drabbas ofta av översvämningar eller torka. Skillnaden mot andra länder som drabbas av samma sak är förstås att de inte kan hantera vädrets makter, men det talas det mindre om. Nordkorea har mest en jäkla otur.

Och när de utlovas tusentals ton mat mot att de avstår från sitt kärnvapenprogram väljer ledningen att skjuta upp en satellit som av omvärlden misstänks vara en del i ovannämnda program. Givetvis uteblir maten. Så prioriterar kommunismens ledare.

Göran Persson berättade i SVT-dokumentären Ordförande Persson om sitt möte med Nordkoreas dåvarande ledare Kim Jong-Il. Frågan om matbristen kom upp. Enligt Persson svarade Kim, genom tolk, att "vi kan inte det här". Det är nog de ärligaste orden som yttrats på den norra delen av den koreanska halvön de senaste decennierna.