söndag 29 mars 2015

Panikläge i regeringen


Den rödgröna 38-procentsregeringen har problem. Jag tänker inte på Margot Wallströms (eventuella) förmågor som utrikesminister eller ens alla brutna vallöften som nu läggs på hög. Värre är att regeringen har slut på pengar. Därför utannonserades nyligen den första vågen av skattehöjningar.

Skatten på drivmedel höjs. Rot-avdraget trappas av, rut förändras. Sänkningen av sociala avgifter vid anställning av unga tas tillbaka. Skatten på sparande höjs.

Det är enkelt att förstå skälet till dessa skattehöjningar, trots att flera av dem innebär direkta brott mot socialdemokratiska vallöften. Det ekonomiska läget är nämligen minst sagt bekymmersamt. Arbetslösheten är fortsatt hög - Arbetsförmedlingen behöver flera miljarder extra. Sjukskrivningarna ökar - Försäkringskassan begär flera miljarder i ökat anslag. Antalet asylsökande fortsätter öka - Migrationsverket har begärt ytterligare 18 miljarder under de kommande fem åren.

Denna verklighet gör argumentet för att trappa av rot-avdraget intressant. Enligt finansmarknadsminister Per Bolund sker avtrappningen på grund av att kostnaderna har "skenat".

Skenande kostnader tycks inte bekymra regeringen lika mycket när det gäller sjukskrivningar, assistansersättning och migration. Regeringen väljer att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och fortsätta med just den migrationspolitik som lett till kollapsad asylmottagning, växande utanförskap och panik ute i många kommuner. Vissa kor är heligare än andra.

Nu hörs de borgerliga domedagsrösterna i de sociala medierna. Det är som om alla drabbats av en kollektiv amnesi. Ty vad gjorde Alliansen under sina åtta år vid makten? Jo, höjde skatten på drivmedel, alkohol och tobak. Införde fullständigt misslyckade etableringsreformer via Arbetsförmedlingen. Och gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken, vilket lade lade grunden för den situation vi nu ser.

Visst är de rödgröna partierna betydligt piggare på att höja skatter. Framför allt sänker de sällan några skatter, vilket Alliansen trots allt gjorde. Men skillnaderna mellan den sittande regeringen och Alliansen är trots allt tämligen små överlag.

Dessa sju partier har något som heter Decemberöverenskommelsen för att bekräfta detta för väljarna. DÖ gör Alliansen medansvarig för den politik de nu kritiserar men inte kommer att bekämpa i riksdagen.

lördag 28 mars 2015

En slagen partiledare?


Var det början på slutet vi såg för Jimmie Åkesson som partiledare i gårdagens Skavlan? Det känns så.

Jimmie Åkessons omtalade framträdande i Skavlan i SVT var inte riktigt som jag hade väntat mig. Två saker slog mig. Dels blev det inte riktigt det där "mys-TV" som kritiker hävdat på förhand. Åkesson pressades och hans dagsform gjorde det svårt för honom att parera slagen. Dels verkar han vara ganska långt ifrån den form som krävs för en comeback på riktigt. Det var en onödigt öppenhjärtig och vek Åkesson som framträdde.

Om målet med framträdandet var att framstå som mänsklig, vilket Åkesson redan gjort genom att erkänna ett omfattande spelande och låta sig sjukskrivas för utmattningssyndrom, lyckades han säkert. Däremot lär desto fler tvivel väckas om hans förmåga att komma tillbaka som partiledare för Sverigedemokraterna.

Skavlan frågade om han trodde sig tjäna politiskt på att ställa upp i programmet. Åkesson svarade, som jag uppfattade ärligt, att det inte alls var säkert. Vill väljarna se en partiledare som visat sig svag eller vill de se en stark ledare som inger hopp? Någon kanske invänder att Gudrun Schymans vänsterparti gick bra i opinionen när hon återföll i alkoholmissbruk. Men jag är inte säker på att den jämförelsen är giltig här.

SD är väldigt beroende av sin partiledare. När andra företrädare har halkat i blåsten har Åkesson stått pall. Åkesson har under snart tio års tid stått emot en enorm storm av kritik från medier och politiska motståndare, tagit emot tårtor i ansiktet, hånats, hatats och dissats på alla tänkbara sätt (inklusive tweets om att hans barn ska dö). Han har framstått som untouchable, någon som aldrig går att få ur balans. I går framträdde en annan person. En sårbar person.

Jag tror att det vi såg är början på slutet för eran Jimmie Åkesson. Han kommer nu göra ett försök till comeback, hålla sig i bakgrunden och kanske hålla sitt sommartal. Men Åkesson har fått smak på livet vid sidan om politiken i några månader. Jag tror inte att han egentligen vill tillbaka till hetluften.

fredag 27 mars 2015

Behovet av etiketter


I dag landade Stefan Löfven i Beijing för att möta både premiärminister Li Keqiang och president Xi Jinping.

Varje gång en svensk statsminister eller regeringsföreträdare åker till Kina ställs frågan om huruvida denne kommer att ta upp en diskussion om mänskliga rättigheter. Det anses viktigt att markera var Sverige står och framför allt att sätta etiketter på andra länder.

Frågan är vad det ska tjäna till. De svenskkinesiska diplomatiska relationerna går tillbaka till 1950. Kina vet mycket väl var Sverige står.

Göran Persson fick liknande frågor, då främst rörande den så kallade Guantánamosvensken Ghezali men också Irakkriget i stort, när han skulle besöka George W Bush i Washington. Persson lyfte frågan om Ghezali, och denne släpptes också senare. Men att börja orera om Irakkriget fann han inte konstruktivt. Att göra en demonstration och ägna sig åt plakatpolitik kommer bara att reta värden och inte leda framåt ett enda steg.

För en god diplomat som strävar efter goda relationer även med länder vars politik det går att ha stora invändningar mot, är det kontraproduktivt och självmålsaktigt att sätta etiketter och därmed riskera att allvarligt skada relationerna. Bara för att få säga det alla redan vet, nämligen att Kina är en diktatur.

Löfven säger att alla kan vara lugna, Sveriges relationer med Kina kommer vara fortsatt goda. Efter Margot Wallströms utspel och efter alla turer med den svajiga 38-procentsregeringen under senare tid, där löften plötsligt inte är löften längre, är det uppenbart att ingen kan vara riktigt lugn.

Man vet kort sagt aldrig vad som kan bli nästa steg hos regeringen Löfven.

torsdag 26 mars 2015

Okunskap om förstahandskontrakt till utsatta


Dagens stora snackis var att den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad vill ge förstahandskontrakt till "hundratals" människor som har det svårt. Det sticker i ögonen på skötsamma medborgare som har svårt att svälja att "knarkare" får förtur till annat än en tidig död.

I praktiken finns i dag en rad chanser till förtur och hjälp till en bostad. Bostadsförmedlingen har en egen förtursavdelning som kan bevilja förstahandskontrakt till personer av medicinska skäl (och du förlorar inte ens din plats i kön). Inom socialtjänsten finns en rad möjligheter för personer med olika sorters problematik att få hjälp med boende - dock i andra hand via stadsdelen.

Bostadsborgarrådet Ann-Margrete Livh (V) menar att Stockholm nu vill ta ett större ansvar. I DN beskrivs initiativet som "ett nytt grepp". Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, ska sköta uthyrningen och politikerna hoppas att även privata hyresvärdar ska ställa upp med lägenheter.

Jag har sett reaktionerna på det rödgrönrosa förslaget i sociala medier och vill därför reda ut en del missförstånd. Det är stadshusmajoriteten själv som har skapat dem genom att sända konstiga signaler, men många låter också sin egen okunskap komma i öppen dager när de reagerar.

I grunden innebär förslaget nämligen inget nytt. SHIS arbetar redan i dag med sociala boendeinsatser, alltifrån rena stödboenden till genomgångsbostäder för vuxna och familjer som innebär en boendetid på upp till sju år. Under denna tid förväntas den boende undanröja hinder för att få ett förstahandskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden, som att arbeta med sina skulder och samla kötid hos Bostadsförmedlingen. Därutöver finns en välutbyggd FoT-verksamhet (försöks- och träningslägenheter) för personer med psykiska, missbruks- och allvarliga sociala problem.

Presentationen av förslaget har varit virrig. Å ena sidan hävdar Ann-Margarethe Livh att staden ska ta ett större ansvar, och socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) anger "stora barnfamiljer, anhöriginvandrare och missbrukare" som tre potentiella målgrupper. Å andra sidan sa Livh i radio att det "absolut inte" handlar om att hjälpa alla som saknar eget kontrakt. Det är fråga om runt ett tiotal personer eller familjer i en särskilt utsatt situation.

Ett tiotal personer och familjer. Ur ett allmännyttigt bestånd på runt 80 000 lägenheter. Det är alltså den stora satsningen från den rödgrönrosa majoriteten? Det blev stora rubriker minsann. Jag gissar att det handlar om personer som i dag bor i dyra hotellplaceringar som kostar skattebetalarna 30 000 kr/månad och rum. Att hjälpa dem till en lägenhet är win-win på alla tänkbara sätt.

Även Moderaterna snurrar till det när de kallar det en fortsättning på Bostad först, som fem stadsdelar i Stockholms stad bedriver i projektform sedan några år tillbaka. Begreppen blandas friskt här. I Bostad först hamnar personer som misslyckas med alla andra boendelösningar, och som är i aktivt missbruk. Det är en ömsom hyllad, ömsom ifrågasatt insats (själv hamnar jag någonstans mitt emellan i bedömningen så långt), och målgruppen är sådana som inte ens fungerar i träningslägenheter med boendestöd på grund av missbruket.

Detta är socialt arbete. Det ska syfta till normalisering, inte millimeterrättvisa i bostadsköer. När någon bittert kommer med påståendet att de kan få en lägenhet "bara de knarkar" kan jag svara: javisst. Använd droger i 15 år, kuska runt på härbärgen, dra på dig skulder till Kronofogden, bli vräkt, förlora kontakten med både drogfria vänner och dina barn, och återkom sedan om du tycker att allt detta är värt ett hyreskontrakt hos SHIS.

Min enda invändning är egentligen att reglerna på bostadsmarknaden i dag har blivit så rigida och omsättningen på lägenheter så begränsad att Bostadsförmedlingen och Stockholms stad prioriterar olika sido- och förturslösningar för en växande skara människor. Detta är ett bostadspolitiskt fiasko och tyvärr knuffar det allt fler till socialtjänstens väntrum.

Socialtjänsten riskerar att bli en bostadsförmedling och i förlängningen en allt större hyresvärd. Det kan inte vara tanken med det sociala arbetet. 

Från blått bidrag till rött


Hitta ett problem som involverar kostnader och chansen är stor att politikerna svarar att det kan lösas med bidrag eller subventioner.

Alliansen införde de så kallade rot- och rut-avdragen för ombyggnationer hemma och hushållsnära tjänster. Det skulle göra i hög grad svarta branscher vita. Enligt Alliansen innebar avdraget en sådan ökning för branschen att reformen gick jämnt upp eller till och med gav ett litet överskott till statskassan.

Men ur ett liberalt perspektiv är det ytterst tveksamt att gynna enskilda branscher med skattelättnader och subventioner. Det är utan tvekan att föredra om politikerna sätter en skattesats och upprättar ett regelverk så att en bransch inte kräver riktade subventioner för att fungera.

Den rödgröna regeringen vill minska rot-avdraget och lägga pengarna på byggsubventioner i stället. Ett fel ska nu alltså bli två. Ideologiskt tror sig regeringen säkert slå en homerun. Socialdemokraternas inställning har nämligen hela tiden varit att de enda som tjänar på rut och rot är de rika. Rut har kallats "pig-avdrag" och rot har betraktats som skattesponsring till välbärgade villaägares nya uteplatser.

Genom att styra dessa miljarder till byggandet av hyresrätter tror sig regeringen bedriva klassisk omfördelningspolitik. Om det ändå vore så enkelt. Ty egentligen begår de rödgröna samma misstag som Alliansen. De som tjänar mest på subventionerna, oavsett om det gäller avdrag för ommålning av bostadsrätten eller byggnation av "billiga hyresrätter", är företagen.

Alla kan vittna om att målerier och golvläggares arbete har stigit i pris sedan rot infördes. För kunden blir priset ändå något billigare än tidigare, tack vare avdragets storlek. Men inte så mycket som 50 procent. Självfallet passar företagarna på att höja sina priser. Något liknande såg vi efter sänkningen av restaurangmomsen.

Byggsubventioner på några miljarder årligen kommer inte förändra den katastrofala situationen på den svenska hyresrättsmarknaden utan sannolikt bara hamna i byggbolagens fickor. Så har blå bidrag blivit röda, och inget har egentligen förändrats till det bättre.

Nog låter det hela som en idé som endast en politiker kan ha kläckt.

onsdag 25 mars 2015

En inhuman migrationspolitik


I gårdagens Studio ett (58.10 in) sändes ett inslag om undermåliga asylboenden med en efterföljande "debatt" mellan vänsterpartisten Christina Höj Larsen och centerpartisten Johanna Jönsson.

Ett återkommande argument för att mottagandet av asylsökande inte är något större problem på sikt är att "vi klarade Balkanflyktingarna". Men Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik förklarar vad som är nytt nu jämfört med när flyktingarna kom från Balkan på 90-talet:
Under 15 års tid hade vi alla asylsökande i lägenheter. Den enda gången vi använde de här typen av asylboenden var vid tillfälliga toppar. Detta är inte en tillfällig topp. Vi tog emot 44 000 människor härområret, förrförra året var det 54 000 och förra året 85 000. Lägenheterna är slut! Vi har snart 25 000 människor i den här typen av boenden.
Det har skett en årlig ökning av asylsökande till Sverige i takt med att Syrienkriget har spridit sig och svenska politiker valt att ge alla som uppger sig vara syrier PUT. Samtidigt fortsätter många somalier och eritreaner att söka asyl.

För tre år sedan tog det slut på lägenheter, och sedan dess har Sverige tagit emot 180 000 asylsökande. Uppåt tvåtusen asylsökande anländer varje vecka. Migrationsverket "gick back" med 900 platser i oktober i fjol, och situationen har knappast förbättrats sedan dess. I april väntas rekordmånga komma till Sverige.

Centerpartisten Johanna Jönsson skyller dagens problem på Migrationsverkets upphandlingar. Hon verkar helt oförstående inför faktumet att det är politiker som hon som bär det huvudsakliga ansvaret för ett mottagande som närmast kollapsat.

Det var Alliansen och Miljöpartiet som gjorde den migrationspolitiska överenskommelsen hon stödjer, en överenskommelse som öppnade dörrarna på vid gaven utan minsta tillstymmelse till planering för hur mottagandet skulle fungera, hur människor ska komma vidare från asylboenden och ut i egen försörjning.

Bilden som målas av situationen på olika asylboenden runt om i landet, ofta isolerade och nedgångna byggnader där människor förvaras utan möjlighet att göra något kontruktivt av sin tid i väntan på asylbesked, är förfärlig. Ovärdig. Inhuman.

Lotta Gröning bor i Norberg, en ort med 5 000 invånare som tagit emot 700 asylsökande. Hon säger det rakt ut: vem som helst skulle bli tokig att behöva leva under sådana förhållanden i månader och till och med år.

Så här förbereder vi inte människor på en framtid i Sverige. Så här bryter vi ned och passiviserar vi människor. Knuffar dem rakt ut i hopplöshet och en långvarig bidragsförsörjning.

Varken Höj Larsen eller Jönsson överväger ens att lägga om migrationspolitiken, som är roten till dagens problem. Det tycks inte spela någon roll vilka konsekvenser den får. Det viktigaste är att den fortsätter, att vi, för att citera Lotta Gröning, "tar in så många som möjligt".

De som har den hållningen bär det allra största ansvaret för den ohållbara situation vi nu ser. De som försvarar dagens migrationspolitik brukar tala vitt och brett om Sverige som humanitär stormakt (förutom att Sverige blir så rikt av att ta emot asylsökande utan eftergymnasial utbildning). Men konsekvenserna av den politik som nu förs är allt annat än humana.

Ansvaret är primärt ert, Christina Höj Larsen och Johanna Jönsson, och bara sekundärt Migrationsverkets.

tisdag 24 mars 2015

Skumma ministrar


En mördad statsminister. En mördad utrikesminister. När migrationsminister Morgan Johansson i går besökte ett asylboende i skånska Broby var det nog det sista han tänkte på. Han lämnade dock boendet nedstänkt med skum från en skumsläckare och kanske några tankar och erfarenheter rikare.

Attacken på ministern fick viss uppmärksamhet i medierna. Med i dagens pappersupplaga av DN nämns det hela endast i en liten notis. Inga övriga kommentarer på ledarplats. Morgan Johansson själv verkade ta saken med ro.

Hade detta skett på ett torgmöte hade attacken kallats politisk och partiledare och ledarskribenter hade tävlat i att ta avstånd från det inträffade. Som sig bör. Nu skedde det på ett asylboende och plötsligt blir det väldigt tyst och försiktigt.

Det är inte svårt att lista ut varför. Det finns en rädsla för att det inträffade, som är en enskild händelse och därför också ska betraktas som en sådan och inte en trend för någonting, kan utnyttjas av invandringskritiska krafter. Därför håller medierna tillbaka på kommentarerna och rapporteringen.

Men hur vissa väljer att tolka en händelse kan faktiskt ingen annan råda över. Den som vill använda en incident för egna politiska syften kommer att göra det oavsett vad andra tycker om det.

Frågan som borde ställas är inte varför en man sprutade ned Morgan Johansson med en skumsläckare utan hur det kunde ske. Ministern hade livvaktsskydd. Livvakterna "oskadliggjorde" (brottade ned) angriparen, men de lyckades inte förhindra attacken. Om mannen, som tidigare gått lös på inredningen på asylboendet, hade haft en kniv eller ett annat vasst föremål hade det värsta kunnat hända.

Det går inte att skydda sig mot allt hela tiden, och det vore olyckligt om politiker tvangs gå i ring med livvakter runt sig så fort de vistades bland människor. Detta skulle ytterligare öka distansen mellan politiker och väljare.

Ändå kan jag inte låta bli att förbluffas lite av hur lätt det verkar vara att komma åt de människor som ska tillhöra landets bäst skyddade.

Läs även:
Fnordspotting

måndag 23 mars 2015

Progressiv (använd hellre PK)


Jag träffade en klient från Finland för många år sedan. Han sa att han reagerat för att svenskar alltid skulle vara så smidiga och fina i kanten när de pratade. "Ni säger inte fet, ni säger 'kraftig'. Ni säger inte 'dött', ni säger 'gått bort'. Och ni säger inte 'neger', ni säger 'färgad'." Han föredrog det lite rakare finska språket framför den påtåtassande svenskan.

Jag har tänkt en del på det där sedan dess. Svenska språket står under ständig lupp. Ett viktigt politiskt mål i vissa kretsar är att förändra hur vi pratar och skriver. Här är jämställdhets- och antidiskrimineringsperspektiven framträdande. Det har fött ord som "hen" och "en", som ska ersätta det patriarkala "man". Och det är sannolikt bara början.

Svenska Akademien är senast i raden att stämma in i kören av politisk korrekthet och språklig känslighet. I SAOL tillförs nu ett "använd hellre" bakom vissa ord som upplevs som känsliga. Dit hör "zigenare" och "lapp". "Negerboll" tas bort helt och hållet.

Svenska Akademien har tagit intryck av "stämningar" och samhällsdebatten. Men när "hen" togs med i ordlistan motiverades det med att det var ett ord som användes och därför var aktuellt. Det lades ingen värdering i ordet i sig.

Olika måttstockar för olika ord, således. Och, givetvis, politiskt korrekt.