måndag 2 maj 2016

Kluvet land


I sitt förstamajtal höll statsminister Stefan Löfven en predikan om värdet av att arbeta och göra rätt för sig - en aning märkligt av en ledare för ett parti som i dag är större bland dem som inte arbetar än dem som gör det.

Den socialdemokratiska arbetarretoriken till trots är partiet i allt väsentligt ett bidragsparti. Hyllningarna till arbetets plikt blir därför smått löjeväckande. Visst vill även S att alla ska arbeta och göra rätt för sig - men det syns inte i politiken.

Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Men med en växande andel av befolkningen som inte arbetar, eller som har en lön klart under medianen och därför bidrar med mindre i skatt än medelsvensson, skapas en sjuknande skattebas. Det innebär att vi står inför ett scenario där skatterna kommer behövas höjas för att upprätthålla dagens välfärdsambitioner. Troligare är att vi kommer ser högre skatter för sämre välfärd.

Det är nu bristerna i det Socialdemokraterna älskar att kalla "den svenska modellen" blir så uppenbara. Den generella välfärdsmodellen förutsätter nämligen en hög sysselsättningsgrad. Annars går den inte runt. I länder med lägre välfärdsåtaganden är det möjligt att även ha lägre sysselsättning. Sverige har fortfarande hög sysselsättning jämfört med många andra europeiska länder. Men vi måste alltså ha det för att den generella välfärdsmodellen inte ska kollapsa.

Det som borde oroa välfärdsstatens tillskyndare betydligt mer än i dag är hur alla som asylinvandrat till Sverige de senaste åren ska bli självförsörjande. Ja, alla pratar om det. Men om vi ska bedöma graden av allvar utifrån de politiska förslag som läggs är både regering och opposition tämligen tillbakalutade i frågan.

Sanningen är krass: utgångspunkten för nyanlända är inte helt ljus med en arbetslöshet bland utrikes födda som ligger på över 21 procent. Motsvarande siffra för inrikes födda är 4,9 procent. Detta gigantiska gap handlar i första hand om skillnad i utbildningsnivå och attraktion på arbetsmarknaden. Inte om diskriminering, som vänstern ständigt framför som skäl.

Det går bra för många i Sverige. För den som har jobb och egen bostad är tillvaron bra med goda reallöneökningar, ränteavdrag och låg inflation. För den som står utanför både arbets- och bostadsmarknaden är framtidsutsikterna betydligt sämre, ty vägen in är så besvärlig.

Högutbildade kommer att komma i arbete, andra kan få jobb inom olika servicebranscher. Men med en historisk backspegel till hjälp blir vi tvungna att dra slutsatsen att väldigt många kommer fastna i olika sorters bidragsförsörjning. Det är numera detta som är den svenska modellen.

Regeringens egen prognos är att närmare en miljon människor kommer leva på någon sorts bidrag 2020 (där ingår a-kassa). I takt med att en allt större andel av befolkningen inte bidrar eroderas skattebasen för den generella välfärdsmodellen. Med sämre offentlig service som följd.

Inkomstskillnader är i sig inget problem. Men det blir ett problem om en del av befolkningen tvingas betala för den andra delen och samtidigt ser den offentliga service den blivit utlovad ständigt försämras.

I förlängningen kommer de som arbetar och betalar skatt att börja fråga sig vad de egentligen betalar för. Och varför. Då får politikerna problem på riktigt.

Läs även:
Fnordspotting, Heidi Avelan

söndag 1 maj 2016

Nu ska staten anställa lågutbildade


Den 1 maj är sedan många år en symboldag för svunna segrar snarare än en dag för dagsaktuell kollektiv kamp. Det är ett illa tilltygat 25-procentsparti i en skakig rödgrön maktkonstellation som samlas och håller nostalgiska tal om den svenska modellen i dag. Socialdemokraternas gamla paroller består, men i ett helt annat samhälle än det i vilket socialdemokratin växte fram känns de allt mer obsoleta.

Stefan Löfven passade före sitt tal i Göteborg på att kalla till pressträff för att upprepa mantrat att regeringen inte vill avvecka utan utveckla den svenska modellen. Hotet, menar Löfven, kommer från höger.

Statsministern gick även ut med att regeringen vill skapa 5 000 statliga "moderna beredskapsjobb" för personer som står längst från arbetsmarknaden (PDF). Dessa ska bestå i sådant som att märka vandringsleder, rensa stränder, skanna dokument och annat enkelt kontorsarbete. Löfven nämnde även en idé med "lärarassistenter" och "socialsekreterarassistenter".

Anställningsformen ska vara i max två år och ej vara a-kassegrundande. Lönerna ska vara avtalsenliga, vilket kommer betyda hög lön för ett enkelt arbete. Redan här uppstår frågetecken. Vem ska efterfråga dessa tjänster?

Regeringen börjar där den har direkt kontroll: staten. Alla myndigheter får i uppdrag att inventera vilka dessa så kallade beredskapsarbeten kan tänkas vara och sedan rapportera detta. Statliga myndigheter ska alltså konstruera jobb som tidigare inte behövts. Skattebetalarna får i vanlig ordning stå för notan.

Löfven förväntar sig att kommuner, landsting och privata företag ska följa efter. Men frågan kvarstår: vem ska efterfråga arbeten som tidigare rationaliserats bort? Någon lönesubvention nämndes inte. Regeringen har alltså inte reflekterat över möjligheten att dessa jobb inte finns i dag därför att de faktiskt inte behövs?

Enligt regeringen är det ungefär 30 000 nyanlända som saknar gymnasieutbildning och är över 39 år gamla. Det är denna grupp som beredskapsjobben riktas mot. Den grupp som har svårt att komma in på svensk arbetsmarknad är emellertid så mycket större än den snävt definierade grupp som Löfven redogjorde för. Regeringen underskattar därmed den utmaning den står inför.

Det är trots detta inte underligt att Löfven såg nöjd ut i dag. De statliga beredskapsjobben är nämligen klassisk socialdemokratisk politik. I stället för att förbättra villkoren för företagare så att dessa kan anställa fler i privat sektor, ser regeringen till att tvinga myndigheter att anställa tusentals fler i statlig tjänst. De femtusen beredskapsjobben innebär grovt räknad en lönekostnad på ungefär 2,5 miljarder skattekronor (om man räknar på att årskostnaden för en heltidstjänst motsvarar runt en halv miljon kr).

Inget sades om vad som händer när tjänsterna löper ut efter max två år. Ingen ställde heller frågan. Kommer den som har skannat papper på Sjöfartsverket plötsligt bli glödhet på arbetsmarknaden?

Ursäkta. Men detta är klassiskt sossetrams! 

Läs även:
Tove Lifvendahl, Fnordspotting

lördag 30 april 2016

IS i verkligheten

Bortom alla propagandavideor som visar heroiska IS-krigare strida mot de otrogna finns förstås, som i alla krig, en verklighet. I IS fall verkar den vara minst sagt anskrämlig.

Det är inte Waffen-SS, direkt. Och vad sysslar Abu Abdullah med, egentligen?

Maskrosornas krig


När Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson på en i övrigt helt meningslös presskonferens meddelade att de vill sitta kvar men erbjöd sig att stiga åt sidan på partikongressen var det ett sätt att vinna stöd runt om i partidistrikten. Vem kan väl vilja byta språkrör under förnedrande omständigheter mitt i mandatperioden när partiet sitter i regeringen?

Partidistrikten tolkade det i stället som en möjlighet att åstadkomma en förändring i god tid före nästa val. Flera distrikt, däribland det tunga Stockholmsdistriktet, uppges nu sakna förtroende för båda språkrören. Vissa vill bara byta ut Åsa Romson, men det skulle kunna tolkas som kontrafeministiskt att endast byta ut det kvinnliga språkröret.

På vadslagningsfirmorna går det nu att lägga sitt bud. Isabella Lövin har hyggliga odds. Per Bolund likaså. Personligen ser jag gärna att nuvarande besättning får vara kvar på bryggan under hela resan fram till nästa val.

Med en alltmer impopulär smilfink och en kvinnlig språkrörskollega som sju procent av svenska folket har förtroende för finns goda möjligheter att MP blir riksdagens minsta parti efter valet 2018. Med inget annat än lågt förtroende och interna uppror som facit på regeringstiden har partiet sannolikt bränt ut sig från alla möjligheter att ingå i en ny regering i en nära framtid.

Detta är ett mycket behagligt scenario. Så låt oss hoppas att Fridolin och Romson får sitta kvar ett tag till och att maskrosornas krig får fortsätta. För Sveriges långsiktigt bästa.

fredag 29 april 2016

På olika planeter i alliansgalaxen


I svensk politik finns sedan många år ett skyttegravsliknande läge med två block som står mot varandra och som båda aspirerar på regeringsmakten. Sedan 2010 och framför allt sedan förra valet har vi en situation där vi kan sägas ha tre block: S-V-MP, M-L-KD-C samt SD.

Så ser förutsättningarna ut i teorin. Men frågan är de gör det även i praktiken. Alliansen är nämligen inte vad den var 2006-2010. Tre av partierna har ganska anyligen bytt partiledare, och börjat spreta åt olika håll. I den fråga som väljarna numera värderar som den allra viktigaste, migrationspolitiken, är flera allianspartier på kollisionskurs med varandra.

Efter det senaste valet har Moderaterna lagt om sin migrationspolitik. Det är en remarkabel omsvängning från "öppna era hjärtan" till "avvisa vid gränsen". Centerpartiet håller tvärtom fast vid den reinfeldtska linjen och har varit kritiskt mot såväl id- som gränskontroller. Tillsammans med Vänsterpartiet är Centern det enda parti som säger nej till att täppa till sommarens två veckor långa uppehåll i gränskontrollerna.

I onsdagens Aktuellt i SVT debatterade migrationsminister Morgan Johansson med M:s migrationspolitiske talesperson Johan Forssell. Johansson konstaterade att "M och C är på olika planeter. Ni har inget regeringsalternativ så länge ni inte har en gemensam migrationspolitik."

Problemet är att Morgan Johansson har helt rätt. Alliansledarna brukar vifta bort påståenden om åsiktsskillnader med att de minsann kommit överens i tidigare alliansregeringar. Den förklaringen håller inte riktigt. Dels går det inte att leva på gamla meriter. Dels är migrationsfrågan så pass stor och avgörande nu att det inte går att ha ett regeringsalternativ som inte ens är överens om huruvida Sverige ska ha ett stopp för asylsökande eller om gränskontrollerna ska avskaffas.

Frågan alla väljare med hopp om en alliansregering 2018 måste ställa sig är vad Alliansen egentligen representerar i dag. Vad förenar dessa fyra partier? En överdriven tilltro till RUT?

Faktum är att den som vill se fortsatta skärpningar av migrationspolitiken och mer ordning och reda i kriminalpolitiken kanske borde rösta på Socialdemokraterna i stället för något av de opålitliga allianspartierna.

Betänk att det är en S-ledd regering som infört gräns- och ID-kontroller. Det är en S-ledd regering som förbjuder s.k. terrorresor, som skärper hanteringen av svenska pass och som är på väg att införa riktiga ålderskontroller av ensamkommande som hävdar att de är minderåriga. Två alliansregeringar satt på händerna i åtta år.

Att Socialdemokraterna dessutom gör allt detta i koalition med Miljöpartiet måste få den politiska kompassen hos allmänborgerliga väljare att snurra ännu mer.

Valrörelsen 2018 kan bli intressant...

onsdag 27 april 2016

Filmen om Snowden

Om dygden att försörja sig


"A-kassan är en försäkring, inget bidrag!" brölade Lars Ohly under Alliansens tid vid makten. Och mycket riktigt gjorde Alliansen ett försök att göra arbetslöshetsförsäkringen till mer av en försäkring genom att öka egenfinansieringen av den.

Om anställda i enskilda branscher tillsammans bär kostnaden betyder det att branscher med hög arbetslöshet får en högre a-kassa och vice versa. Kostnaden följer risken. Detta var det rödgröna blocket emellertid emot, vilket leder till slutsatsen att vänsterpartierna inte alls vill att a-kassan ska vara en försäkring utan tvärtom ett bidrag från staten.

Att försörja sig själv borde vara en dygd. Det är det inte i dag. I takt med att bidragssystemen vuxit i omfattning har människor fått möjlighet att välja bort jobb för att de anser att just det där jobbet inte riktigt passar dem.

Här finns en ideologisk strid som borgerligheten måste ta. Den handlar om det klassiska temat arbete vs bidrag. Temat är bekant och har förstås debatterats i valstugor i många valrörelser. Men denna gång måste striden tas med en större kompromisslöshet, ty Sverige står inför ett vägval. Vi kan inte ha ett bidragssystem som ger människor högre inkomster än vad pensionärer som arbetat hela sina liv får varje månad. Det är oanständigt, orimligt och ohållbart.

Under lång tid har "gratis" varit ett mål för partierna på den politiska vänsterkanten, och borgerligheten har inte bekämpat detta nog. Gratis betyder som bekant "betalas av någon annan via skatten". I en situation när Arbetsförmedlingen och Migrationsverket kräver 160 miljarder extra under fyra år och regeringen själv spår ökad arbetslöshet och underskott för de kommande åren, föreslås ändå gratis glasögon till alla barn (kostnad: 120  miljoner). En helt bisarr prioritering i ett läge när varje skattekrona borde vridas och vändas på.

Är det då inte så att det helt enkelt inte finns tillräckligt med jobb? Nej, så är det inte. En egenföretagare i ett städföretag berättar hur det kan gå till vid rekryteringsträffar hos Arbetsförmedlingen. Hur det kan se ut när ingen vill ha jobbet som erbjuds:
Jag har hört så många anledningar till varför jobbet jag kan erbjuda inte passar. Jag får höra att det är "pinsamt" att vara lokalvårdare, att man är morgontrött, att man inte är så "pepp" på det, att det är tråkigt att städa, att man hellre vill "jobba med media eller något kontorsjobb".   
Man vill inte jobba med lokalvård, men det känns helt okej att sitta hemma och bli försörjd av människor som jobbar, bland annat oss lokalvårdare. Är det mer heder i det?
Detta är upprörande. Men inte ett dugg förvånande. Det finns ingen heder i att försörja sig själv längre, och denna attityd har möjliggjorts av det generösa bidragssystem som politikerna har skapat. Det handlar dels om generösa ersättningar, men också om utbildningspolitiken.

Högre utbildning har i allt högre grad blivit en avstjälpningsplats för de som inte vet vad de vill göra med sitt liv. De registrerar sig för en kurs, inkasserar CSN-pengar och får tiden att gå. Alla vi som läst vid svenska universitet och högskolor har, tror jag, sett vår beskärda del av studenter som egentligen inte är ett dugg motiverade utan bara finns där för att få tiden att gå. Detta är personer som över huvud taget inte har inom den högre utbildningen att göra, men i en tid när lärarens auktoritet är i botten får motiverade studenter helt enkelt stå ut med att dras ned av sina omotiverade kurskamrater.

Stefan Löfven har sedan han blev partiledare för Socialdemokraterna upprepade gånger talat om att människor ska "göra sin plikt och kräva sin rätt". Ordningen i detta mantra är förstås ingen slump. Först gör man sin plikt, sedan kan man kräva sin rätt.

Problemet för Löfven är att hans politik inte kräver av någon att göra sin plikt för att få rättigheter. Det hela är en chimär (och vi kan notera att ingen journalist har frågat honom vad som händer om man inte gör sin "plikt"). Löfven har talat om "utbildningsplikt" för nyanlända, som om gratis utbildning vore en uppoffring. Han har däremot inte föreslagit att den som tackar nej till jobb ska bli av med alla ersättningar.

Statsministerns ord om ordning och reda och plikt och rätt är tom retorik. Därför måste borgerligheten nu ta striden på allvar. Uppvärdera arbetets värde. Göra egenförsörjning till en dygd igen. Stå upp för alla som försörjer sig själva, betalar skatt och sköter sig. Och slutligen: ta en ideologisk strid mot bidragssamhället.

Alla kommer inte i alla lägen att vara självförsörjande. Men vi måste få till stånd ett värderingsskifte där målet är att den som kan arbeta också ska göra det. Politiken måste leva upp till detta mål i praktiken, inte bara i retoriken.

Det finns inga dåliga jobb. Om det är något som är dåligt, är det att bli försörjd av andra.

tisdag 26 april 2016

När pendeln svänger


TV4:s klassiska underhållningsprogram Parlamentet hade ett inslag som hette "Det är klart man hänger med". Få hade lyckats särskilt bra om det applicerats på svensk politik och media i dag. För sanning att säga är det inte helt lätt att hänga med längre.

Så sent som i höstas bedrev DN flera kampanjer för en "human flyktingpolitik". De skapade kändisuppropet #jagdelar i vilket 100 kändisar tog ställning och många fler anslöt. Peter Wolodarski motiverade uppropet med ett ökat behov av att "stå upp för mänskliga rättigheter". Även om det var näthat som udden riktades mot blev kampanjen #jagdelar ett slag för den då rådande asyl- och migationspolitiken.

Samma tidning som för knappt två år sedan helt okritiskt publicerade uppgiften att Sandvikens kommun gör en årlig vinst på 500 miljoner kronor på invandring (det kan noteras att Sandviken i dag har den högsta arbetslösheten på 19 år), ska nu undervisa svenska folket i vad invandring kostar genom att ta hjälp av tre utländska forskare. Läsaren uppmanas härmed att iaktta viss försiktighet.

Bara ett drygt halvår efter #jagdelar publicerar DN alltså en artikelserie om positiva och negativa effekter av invandring. Plötsligt är vinsterna inte längre givna utan tvärtom något som kan och bör diskuteras. Därmed gör DN som Aftonbladet och låtsas som om de aldrig varit en synnerligen viktig beståndsdel i den skadliga åsiktskorridor och konsensuskultur som dominerade hela Sverige fram till i november 2015 utan tvärtom en pålitlig partner i ett öppet debattklimat!

Det är delvis i ljuset av denna förändring som vi bör betrakta Miljöpartiets yrvakna och ärliga förvåning över att plötsligt bli granskade på höjden och bredden. Detta är något nytt för MP, vilket förklarar partiets oförmåga att hantera situationen. MP har varit fredade från riktig granskning. De senaste veckorna har de fått känna på hur det är att vara ett vanligt parti.

Nu har pendeln svängt. Våra stora medier låtsas att de aldrig befunnit sig någon annanstans än de gör just nu. Ursäkter för ett tidigare oacceptabelt beteende? Glöm det. Men vi kanske kan vara storsinta i denna stund. Det viktigaste är trots allt att vi har börjat komma bort från det obehagliga och skadliga samhällsklimat där ledarskribenter, författare och politiker som vågade lyfta frågan om hur stor asylinvandring som Sverige pallar placerades i stupstock och blev åtgångna på ett oerhört fult sätt.

Problem kopplade till stor asylinvandring diskuteras nu mer öppet, vilket gör att glåporden inte biter lika bra längre. Även om nyvänstern givetvis kommer fortsätta att kasta skit i syfte att svartmåla sina åsiktsmotståndare får den åtminstone inte vind i ryggen av landets största medier just nu. Det är ett steg framåt.

Min farhåga är att pendeln lika snabbt kan svänga tillbaka.

Sedan toppen i höstas har asylinvandringen till Sverige minskat med 95 procent. Situationen är fortfarande pressad ute i många kommuner (vilket säger en del om hur det hade sett ut om höstens nivåer upprätthållits). Men minnet är kort.

Hur länge kommer det dröja innan den sittande eller en framtida regering vill återgå till den politik som skapade höstens kaos? Samhällsklimatet och med vilken öppenhet debatten kan föras här och nu kan påverka svaret på den frågan.

Läs även:
Fnordspotting, Jasenko Selimovic

måndag 25 april 2016

När MP:s språkrör kallar till pressträff...



... och man hoppas på besked om avgång men får höra årets kanske mest meningslösa presskonferens om att de sitter kvar.

Skattereform sökes


Sverige har under lång tid legat i topp i den allt annat än smickrande tävlingen om vilket land som har världens högsta skatter, den så kallade skattekvoten. Under det senaste decenniet har Sverige och Danmark växlat topplacering med varandra.

Mest besvärande av alla skatter är skatten på arbete. Alliansregeringen sänkte därför skatten för alla som arbetar. Detta resulterade i märkbart mer i plånboken varje månad för alla löntagare. Men längre än så har borgerlighetens fantasi inte sträckt sig de senaste tio åren. I dag pratar de borgerliga partierna mest om att utvidga RUT-avdraget. Det räcker inte.

Det svenska skattesystemet är ett komplicerat och svårgenomträngligt lapptäcke av avdrag. En förenkling med lägre skatter och färre avdrag vore ytterst välkommen. Men inget borgerligt parti driver denna fråga just nu. För att göra en stor förändring hållbar behövs sannolikt stöd av Socialdemokraterna, men det borde inte vara omöjligt för ett parti med Stefan Löfvens retoriska "jobbagenda" att faktiskt köpa idén om ett förenklat skattesystem. Exakt hur hög skatterna bör vara är egentligen en annan fråga.

Härom veckan presenterade Sverigedemokraterna ett förslag om att slopa skatten helt på årsinkomster upp till 150 000 kronor. Reformen pris beräknas till 180 miljarder, enligt riksdagens utredningstjänst. Det låter möjligen mycket, men betänk att Arbetsförmedlingen och Migrationsverket begär extra medel under fyra år på totalt 160 miljarder kr. Det är uppenbarligen ingen ohanterlig summa, och vinsterna skulle potentiellt sett kunna bli stora.

När det mest liberala skatteförslaget läggs av SD vet vi att borgerligheten har slumrat till. Både Socialdemokraterna och Moderaterna avfärdade SD:s förslag utan omsvep. Som en ren ryggmärgsreflex. I Moderaternas fall sannolikt mot bättre vetande. Idén med skattefri inkomst för lägre inkomstgrupper är inte ny utan har florerat bland liberala röster i de borgerliga partierna tidigare. Frågan är varför den inte vunnit större gehör.

En skattefri inkomst upp till 150 000 kr (nivån kan förstås diskuteras, men jag tycker att den är rimlig) måste förenas med skärpningar i bidragssystemen för att ge verklig effekt. Felet SD gör är att de i stället för att skära i statens utgifter vill få in pengarna genom att bland annat avskaffa jobbskatteavdraget och höja momsen.

Om alla som arbetar får behålla 12 500 kr varje månad innan de behöver skatta skulle en rad bidrag genast kunna plockas bort. Barnbidraget är ett. Fler kommer kunna bli helt självförsörjande om bara grundavdraget utformas på rätt sätt. Låginkomsttagare kommer kunna leva på sin lön (just det Socialdemokraterna pratar så mycket om).

Idén med medborgarlön eller basinkomst diskuteras flitigt i vissa kretsar nu. Tanken är att det ska gå jämnt ut eftersom en basinkomst till alla invånare gör att dagens bidrags- och socialförsäkringssystem inte behövs. Men tanken på att dela ut pengar till alla utan motprestation gör förslaget föga attraktivt i mina ögon.

Jag lutar mer åt förslaget på slopad skatt för inkomster upp till 150 000 kr (och en rimlig skatt på inkomster därutöver). Det är en mycket välkommen liberal skattereform värd att diskutera.