tisdag 25 november 2014

MP ut ur regeringen

Miljöpartiet är ett extremt parti på många sätt. Dess syn på tillväxt, marknadsekonomi och arbetsmarknad skiljer sig i grunden från de flesta andra partiers.

Partiet har en pårökt inställning till hela samhällsekonomin med dumheter som friår på meritlistan, och en i bästa fall naiv asyl- och migrationspolitik. I korthet är MP ett oansvarigt parti som förefaller styrt av en bunt omogna 14-åringar som hade passat bättre som volontärer i Greenpeace eller någon annan obskyr trädkramarsekt.

En fråga där MP de facto har stått upp för rätt ståndpunkt är den som rör människors rätt till ett privatliv och vikten av att stoppa massövervakningen. Men det var när partiet satt i opposition. Sedan miljöpartisterna klev in på Rosenbad har de tystnat.

Nu när det det framgått att MP inte kommer vara en blåslampa på S i integritetsfrågorna, finns inget som helst behov av dem i en regering. De är nu enbart ett tossigt extremistparti.

Så ja, SD bör medverka till att den rödgröna budgeten faller och regeringen ombildas till en S-regering. Det kan nog de flesta leva med. Att knuffa ut de gröna extremisterna ur regeringen måste anses vara en prioritet i detta läge.

Jag tror faktiskt att även Stefan Löfven instämmer.

Läs även:
HAX 1, HAX 2

Ingen nämnd, ingen glömd


Systemet med politiskt tillsatta nämndemän i våra domstolar, och de brister det medför, har diskuterats länge. Frågan är alltså ingalunda ny, men det är först sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen som vissa har vaknat till liv och börjat inse riskerna med detta system. Det är väldigt yrvaket.

Den senaste kritiken kommer från Advokatsamfundets Anne Ramberg som menar att det är väldigt olyckligt att SD tack vare ett starkt val fyller alltfler stolar i migrationsdomstolarna. Ramberg säger att detta riskerar att undergräva förtroendet för migrationsdomstolarna.

Men kritiken mot politiskt tillsatta nämndemän måste handla om rättssäkerheten överlag, inte om SD. Systemet var dåligt redan innan SD blev ett riksdagsparti. Rättssäkerheten var hotad redan då.

Den som står inför en förhandling i domstol har rätt att förvänta sig en rättvis prövning. Det finns risk att ifrågasätta den möjligheten när domstolarna har besatts av nämndemän från de politiska partierna. Ingen människa är värderingsfri eller i alla lägen helt opåverkad av det som sker runt omkring. Men riskerna med ett politiserat rättsväsende är uppenbara - för exempelvis en liberal aktivist misstänkt för brott hjälper det knappast om någon av nämndemännen är aktiv vänsterpartist och kommunist.

De politiska nämndemännen har varit ett hot mot rättssäkerheten länge. Låt oss diskutera detta utan att dra in SD i diskussionen.

söndag 23 november 2014

Nekas visum efter sexismanklagelser

Julien Blanc har gjort sig känd för sina kontroversiella raggningstips. Han har anklagats för sexism och att uppmana till sexuella övergrepp.

Blanc nekades nyligen visum till Storbritannien. Visum kan nekas om det anses att personens närvaro i landet "inte överensstämmer med allmänhetens bästa" eller om det kan motiveras med hänsyn till den "allmänna ordningen", lät regeringen meddela till Daily Mail.

I Blancs fall kan det ha varit både och som fick inrikesministeriet att ingripa. En insamling med över 150 000 namn krävde att amerikanen skulle vägras inresetillstånd. Stora protester hade sannolikt varit att vänta ifall Julien Blanc fått hålla sitt seminarium som planerat.

Såvitt känt är detta första gången någon nekas visum på grund av påstådd sexism. Det är oerhört ett anmärkningsvärt skäl, och det öppnar upp för en rad märkliga tolkningar. Varför ska personer som står för en fri sexualitet släppas in i det alltmer puritanska Storbritannien? Är verkligen drogliberala föreställningar något som "överensstämmer med allmänhetens bästa"? Och varför släppa in massövervakningens fränaste kritiker i ett av världens mest övervakade länder?

Storbritannien har blivit galet. Men det skulle inte förvåna mig om en hel del personer i Sverige gnuggar händerna åt chansen att stänga ute påstådda sexister och antifeminister från svensk mark.

lördag 22 november 2014

Om SD fäller regeringens budget...


Det drar ihop sig till omröstning om budgeten. Det brukar vara en tämligen ointressant historia, men denna gång är det en historiskt svag regering som lägger fram budgetpropositionen till riksdagen. Allianspartierna kan inte ensamma fälla den, men med stöd från SD skulle Alliansens budget gå igenom och Löfvens falla.

Det är ett ovanligt men icke desto mindre intressant läge. Enligt företrädare för SD har partiet ännu inte bestämt sig för hur det ska agera. Min utgångspunkt har hela tiden varit att SD gärna vill fälla regeringen, men inte just nu. Att det vore klokt att bida sin tid i fyra år, hinna fortsätta mogna och sedan skörda frukterna av en fullständigt misslyckad rödgrön regerings politik i valet 2018.

Ett omval skulle inte nödvändigtvis gynna SD, har varit min tes. Partiets ledare är sjukskriven, vilket är ett stort avbräck i en valrörelse. SD har gjort ett historiskt starkt val och ett omval skulle riskera att gynna de partier som står för "stabilitet".

Å andra sidan har ett parti alltid en skyldighet att företräda sina väljare, och det finns nog en hel del SD-väljare som gärna skulle se Löfven avgå. Framför allt vill många se Miljöpartiet sparkas ut från Rosenbad.

Dessutom skulle ett omval komma olägligt också för andra partier. Kristdemokraterna klarade sig kvar med knapp marginal. Folkpartiet backade efter en trött valrörelse. Moderaterna är officiellt ledarlösa.

Med detta sagt tror jag fortfarande inte att SD fäller Löfven - även om det vore en underhållande knäpp på näsan. Det vore att riskera en historisk valframgång.

Även om SD lägger ned sina röster denna gång och släpper igenom den rödgröna budgeten, betyder det dock inte att regeringen på något sätt går säker framöver. Det kommer fler budgetomröstningar, och om ett år kan förutsättningarna för att fälla regeringen och tjäna på det vara bättre.

Sossarna och miljöpartisterna har all anledning att vara nervösa. De kan köpa sig tid men inte trygghet. Det finns ingen anledning för SD eller allianspartierna att ge dem det heller.

Löfvens samarbetsregering kan gott klara sig själv. Han skulle ju fixa det där som hade gått sönder i Sverige. Varsågod. 

fredag 21 november 2014

Trevlig fredag med ett klipp

I ett svenskt samhällsklimat av konstant moralpanik önskar jag alla läsare en trevlig fredagskväll med detta klipp.

I censurens tidevarv


Nalle Puh portas i en lekpark i Polen. Skälet enligt den lokala stadsdelsförvaltningen är att nallen inte är "komplett klädd".

Vi kan skratta år religiösa polackers inskränkthet. Men faktum är att vi "upplysta" svenskar inte är så mycket bättre. Och det är inte bara knäppa väljare utan också personer i landets lagstiftande församling som beter sig. Som den tidigare vicetalmannen Susanne Eberstein (S) som "fick nog" av en tavla med bara bröst i riksdagens gästmatsal och lät plocka ned den. Hennes märkliga motivering var att man måste tänka på de utländska gästerna, "speciellt från muslimska länder". Jag betvivlar att Saudiarabiens eller Egyptens respektive ledning anpassar sin inredning när utländska dignitärer kommer på besök.

Vi fnyser åt amerikanernas "bleepande" över svordomar och fult språk i TV. Men i Sverige upprörs skribenter av en reklamskylt med tre lättklädda flickor ("flickporr!"). Här klär politiker på nakna statyer.

Den hbtq-certifierade hockeyklubben Kiruna IF (som spelar med sådana här matchtröjor) ville plocka ned ett konstverk i ishallen. Skälet? Det visade en naken kvinna. Och i Sverige sätter vi som bekant provokativa konstnärer i fängelse.

Nypuritanism. Radikalfeminism. "Antirasism". Kalla det vad du vill. Ett tecken på ett fritt och moget samhälle är det i vilket fall inte, och det är illavarslande för demokratin.

SVT skriver:
Frågan är hur man ska se på offentlig konst när det finns persomer som tycker att den är kränkande eller opassande.
Om vi ska tillmötesgå alla som känner sig kränkta av konstverk, reklamaffischer eller symboler kommer vi få en synnerligen steril gatubild. Allt måste i princip rensas bort, för något retar alltid någon. Resultatet skulle bli ett offentligt rum som liknar det nordkoreanska. Vissa skulle säkert uppskatta detta.

Men det är inget levande samhälle vi får. Det är ett räddhågset samhälle. Ett samhälle som tystnat. Som tassar på tå. Som inte vågar sticka ut längre. Fråga dig vad det gör med människorna som lever i det.

Tidigare bloggat:
Jakten på det rena samhället

torsdag 20 november 2014

Internationella man...bajsdagen?

I går inföll internationella mansdagen. Den passerade obemärkt förbi (förutom för manshatarna på Nyheter24 som passade på att sprida lite extra hat mot alla män).

SvD upplyser oss om att den 19 november även är FN:s officiella Världstoalettdag, till vars ära Trollhättan energi har beställt en "bajsbakelse".

Mansdag och toalettdag - samtidigt. Är detta en slump? Nej, jag anar en större konspiration här!

Hugg in.

Självförsörjning är en viktig princip


Det rör på sig i migrationsfrågan. Det är inga jättekliv utan snarare att betrakta som små motvilliga babysteg i seg sirap. Men ändå: Moderaterna har börjat prata om att se över hur försörjningskravet vid anhöriginvandring efterlevs (eller snarare inte efterlevs).

Huvudregeln är, eller ska vara, att den som vill ta hit en anhörig först ska ha ordnat jobb och bostad. Detta beslutade Alliansen om 2010. Men under de fyra år som gått har det enligt Migrationsverket gjorts undantag i drygt 99 procent av fallen. Undantaget har alltså blivit huvudregel och tvärtom.

När Moderaternas Elisabeth Svantesson nu tar upp frågan igen tar Centerpartiet via sin migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson genast avstånd. Hon kallar det "symbolpolitik". Om det är så Centern ser på saken måste man fråga sig varför partiet deltog i överenskommelsen när det satt i regeringen. Då var Alliansen överens om försörjningskravet, och man kan rimligen inte införa ett krav och sedan se på när det i princip aldrig efterlevs. I alla fall inte om man vill vara trovärdig.

Men logik och rationella resonemang biter inte i migrationsdebatten. Det är ibland som att prata med en stubbe. De öppna hjärtans politik har också blivit de stängda hjärnornas politik. Liberaler som tidigare såg ned på och närmast hånade bidragsförsörjning och "sossesverige" hyllar plötsligt romska tiggare och ser inga som helst problem med kravlöshet och bidrag som ges till utlandsfödda. Vad har hänt? Vad hände med stoltheten att försörja sig själv? Att stå på egna ben?

Det är fullt rimligt att begära att den som kommit till Sverige har ordnat bostad och inkomst innan anhöriga tillåts komma. Dels för att det, precis som Svantesson säger, är en viktig princip att faktiskt försörja sig själv. Men också för att vi annars kommer få tiotusentals människor som kommer direkt in i ett utanförskap när de klivet av planet. Vilket nu sker.

Att Moderaterna åtminstone börjar diskutera saken, trots att de kritiseras av övriga allianspartier, är positivt. Men det är nog lite för tidigt att kalla detta ett återtåg.

Klädkoden framför allt?

Föreställ dig ditt livs viktigaste dag. Anställningsintervjun till drömjobbet. Presentationen inför enhets- och avdelningscheferna. Första mötet med svärföräldrarna. Och se dig själv i en väldigt udda tröja.

Nej, det är inte helt bekvämt. Men Matt Taylor fruktade icke. Dagen till ära när den historiska landningen på kometen skulle livesändas var han iklädd tröja med ett väldigt speciellt tryck: lättklädda damer med vapen och bondageprylar. Givetvis var skandalen omedelbart ett faktum.

Taylor blev kallad sexist. Han pudlade. Förstås. Taylor grät till och med lite grand när han medgav att han begått "ett stort misstag" och inte avsett att kränka någon.

Klädvalet var minst sagt udda, men jag trodde att feminister och de politiskt korrekta stod upp för allas rätt att klä sig hur de vill. Så är uppenbarligen inte fallet. Det förefaller vara så att den rätten bara gäller kvinnor och religiösa minoriteter.

Vi blev alltså lite bättre informerade om somligas dubbelmoral tack vare Matt Taylor.

Döm mig inte efter min klädsel.

onsdag 19 november 2014

Fortsatt amerikansk massövervakning


Efter Ed Snowdens avslöjanden om en massövervakning som fulltständigt löpt amok har krav rests på en översayn. President Obama lovade att en sådan skulle ske.

Resultatet, den så kallade USA Freedom Act, hade inte förändrat den amerikanska övervakningsstaten i grunden. Men den hade satt stopp för bulkdatalagringen av alla amerikaners telefonsamtal.

Förslaget röstades dock ned i senaten - det fattades två röster för att få de nödvändiga 60. Därmed är denna "bill" död och allt kan fortsätta som vanligt.

Administrationen stod bakom lagförslaget. Men jag tror att Obama egentligen är rätt nöjd utfallet. Som president har han gett grönt ljus för en fortsatt expansiv övervakningsstat, och det var först efter Snowdens läckor som Obama tyckte det var värt att diskutera massövervakningens begränsningar.

Argumentet för att behålla lagringen av metadata är förutsägbart: nationens säkerhet. Nu skräms det inte längre med al-Qaida utan med terroristerna i Daesh. Hotet från dem är naturligtvis högst verkligt - för människor i Mellanöstern. Men det ursäktar knappast att den amerikanska staten begår övergrepp på sin egen befolkning på hemmaplan.

Även om USA Freedom Act är död lever frågan om allas rätt till personlig integritet definitivt vidare. Undersökningar visar att 7 av 10 amerikaner är oroliga över att deras privatliv kränks av staten. Snowden startade en debatt som kommer att fortsätta.

Amerikanerna behöver välja politiker som bryr sig på riktigt.

tisdag 18 november 2014

Ung och svag - men framför allt kränkt!


Det sker en sorts rörelse i samhället som leder bort från förnuft och rationalitet. I dess ställe ser vi ett fokus på känslor och en strävan efter renhet (ett tema jag berört brett tidigare). Samhället ska renas från allt som kan upplevas negativt av enskilda individer.

Unga som växer upp i dag, som har det bättre ställt materiellt och har fler valmöjligheter i livet än tidigare generationer kunnat drömma om, förväntas känna sig diskriminerade, utsållade och svaga bara för att de är unga. Det talas i den allmänna debatten om unga som en "svag grupp". Svag på arbertsmarknaden, svag på bostadsmarknaden och tro fan om den inte är svag överallt annars också.

Det är synd om unga, helt enkelt. Men framför allt är ungdomen kränkt. Kränkt över underklädesreklam som "objektifierar" kvinnor. Kränkt över dåliga betyg. Kränkt över att inte alla tycker likadant. Kränkt över att inte få en egen bostad när de fyller 18. Kränkt över... ja, ni förstår.

Upprördheten verkar inte alls lika stor bland äldre generationer. Jag har aldrig hört kvinnor i min mors generation uppröras över att det visas smala H&M-modeller i TV-reklamen eller på reklamskyltar på busshållplatsen. För den yngre generationen verkar det däremot vara ett jätteproblem. Ty de måste jämföra sig med modellerna och (obligatoriskt) må dåligt av dem. Har unga i dag inget försvar?

Kanske är det så enkelt att tidigare generationer lärt sig att uppskatta det de har, tåla olikheter, fokusera på annat än bara sig själva hela tiden och ta de smockor som livet faktiskt delar ut ibland. Många unga verkar i dag väldigt upptagna med att leta efter saker de kan känna sig besvärade och kränkta av.

Jag ser detta som en typ av intolerans. Vilket är ironiskt i sig eftersom det inte sällan är de individer som saluför sig själva som så oerhört toleranta och öppna som samtidigt flyger i taket över en nyöppnad strippklubb eller att en politiker inte velat definiera sig som feminist.

Om man ska tro denna artikel i The Federalist är detta ingalunda ett svenskt fenomen. Kanske kan det kallas västerländskt, den del av världen där kvinnor har det som allra bäst. Samma debatt pågår i USA.


Kränkhets- och diskrimineringsindustrin är en farsot som sveper över Sverige. Den träffar stort och smått. Den handlar om att anmäla chokladgodis, klippa i gammal barnlitteratur men också att göra ändringar i språket så att ingen riskerar att ta illa upp av sättet på vilket vi pratar (därför ska vi inte säga "kvinna" längre utan "fittbärare", inte säga "man" utan "en" eller "hen"). En kampmetod är att helt sonika stämpla företeelser som rasistiska och sexistiska och därmed något som ingen kan försvara (ett aktuellt exempel på detta är att Dataspelsbranschen nu ska utreda möjligheterna att normkritiskt märka TV- och datorspel).

Tyvärr fungerar det oftast. Företag backar. Politiker pudlar. Alla anpassar sig efter den arga feministiska mobben. The Federalist föreslår ett motgrepp: Sluta be om ursäkt. De lättkränktas skara får helt enkelt finna sig i att alla inte tycker, uttrycker sig eller betraktar världen på samma sätt som dem.

Det är bara att erkänna att feministerna framgångsrikt har flyttat fram sina positioner. Maktförkjutningen påverkar nyhetsvärderingen och samhällsdebatten. Politikerna anpassar sig i sin tur efter hur vindarna blåser i debatten, vilket kan påverka de politiska avvägningarna och i slutändan lagstiftningen. Alla som arbetar i Stockholms stad har nyligen meddelats av den nya majoriteten att stadens budget för 2015 ska "genomsyras" av ett genus- och antirasistiskt perspektiv. Detsamma gäller arbetet i stadens skolor och förskolor. Detta är en tydlig seger för Fi. Ingen ska komma undan.

Det är inte bara genuskloaker som Nyheter24 som eldar på allt detta, även om de onekligen ligger i framkant. Det sker i de stora kvällstidningarna, i public service och på ledarredaktionerna. Alla tassar numera på tå för att inte råka säga något som kan upplevas som olämpligt av någon. Jag märker det själv. Vi sublimerar språket, väljer våra ord. Man måste inte tala korrekt svenska men välja rätt ord.

Detta ska inte ses som ett upprop för att få säga "negerboll", att bete sig illa eller skämta om etniska eller religiösa minoriteter hur som helst. Jag vill inte förbjuda vare sig rondellhundar eller olämpliga skämt, men jag tycker personligen att det är en smula onödigt att såra människor bara för att man kan. Däremot vänder jag mig å det starkaste emot den kultur av unga kränkta människor som växer fram och ges allt större utrymme. Det är inte synd om unga eller kvinnor. Eller män heller för den delen. Inte i Sverige.

Det behövs en liberal motrörelse som tar strid mot både tokfeminism och kränkthetsvurm. I nuläget är det bara Sverigedemokraterna som tar öppet avstånd från den svenska radikalfeminismen och motsätter sig fortsatt lagstiftning för att "skydda" grupper mot påstådda kränkningar. De borgerliga partierna måste vakna till liv nu.

Läs även:
Svenska museer ska tolka historien ur ett kvinno- och hbtq-perspektiv