Grip in tidigare mot buset

Skadegörelsen har spridits från Husby till ett 15-tal förorter. Rågsveds centrum är sönderslaget, polisstationen delvis nedbränd.

Ilskan kokar hos människor som fått sina bilar utbrända och inte ersätts av försäkringsbolagen. Av människor som fått sitt levebröd attackerat.

DN uppger att hälften av alla som gripits för upplopp i Husby är tidigare kända av polisen. Hälften har tidigare gjort sig skyldiga till personrån, narkotikabrott och brott mot knivlagen. Vad gjordes då? Hur reagerade samhället när dessa ungdomar begick brott för första gången?

I Sverige är vi väldigt generösa mot minderåriga som begår brott. Det blir ett samtal med en socialsekreterare om de är riktigt unga. Tanken är väl att vi inte ska straffa ut unga i tidig lider utan öppna famnen och inbjuda dem i samhällsgemenskapen igen. Så att de inte faller ut helt. Men det gör samtidigt att brottslighet är ett alternativ för en 15-åring eftersom konsekvenserna uteblir.

I grunden handlar det förstås om ett föräldraansvar. Är man 15 år har föräldrarna fortfarande ansvaret, även om man är straffmyndig. Ta ett snack med era tonåringar. Och skyll inte på arbetslöshet eller polisen. Ingen har uppmanat eller tvingat er att tända eld på bilar, slå sönder tunnelbanestationen och kasta sten på polisen.

Det finns orsakssamband här - det är knappast en slump att skadegörelsen sker i förorterna och inte på Norrmalm. Men samtidigt ska man inte underskatta att ungdomar faktiskt tycker att det är spännande att slåss mot polisen och att förstöra saker.

Vad gör du när ligisterna kommer till ditt område?

Läs även:
HAX

Mer naket åt folket!

Efter att nakna eller alltför lättklädda kvinnliga American Apparel-modeller väckt ramaskri i sociala medier har klädföretagets butik på Götgatan i Stockholm vandaliserats. Två gånger på en vecka. Som synes på bilden ovan har aktivister även klottrat ned skyltfönstret med uppmaningar om bojkott.

Härom veckan uppmärksammade jag en nedsprejad H&M-affisch (bakom den rosa sprejen fanns en kvinna i bikini). Jag får nästan nypa mig i armen. Är detta jämställdhetskamp 2013? Nå, detta handlar verkligen inte om jämställdhet utan om ren och skär intolerans. Alla har rätt att vägra köpa kläder från H&M eller American Apparel. Ni behöver inte förstöra andras egendom för att göra era patetiska röster hörda.

Jag gillar att titta på nakna och lättklädda kvinnor. Jag står för det. Jag ser inte sexualisering som ett problem - om kvinnor ses som sexobjekt i större utsträckning än män (vilket de gör), sexualisera männen!

Därför kommer här några bilder för alla läsare att titta på. Vi behöver mer naket i samhället, inte mindre!

Kvinnoförnedrande?

Objektifierande?

En kul grej, bara.

Konst?

Papperslösa: Någon ordning måste det vara

"Ingen människa är illegal" är kampfrasen för den rörelse som vill ha fri invandring och/eller det som beskrivs som en mer human migrationspolitik.

DN har i ett flertal reportage berättat om en livet för papperslösá i Sverige. Det är lätt att känna empati med föräldrar vars barn inte känner samma frihet som de jämnåriga klasskamraterna med fullständigt personnummer. Som är rädda när de ringer på dörren. Samtidigt måste vi fråga oss

Regeringen har i en överenskommelse med Miljöpartiet gett grönt ljus till att papperslösa ska få samma rätt till vård som asylsökande. Alla tycker inte att det räcker. Rädda Barnen och Röda Korset vill att Socialstyrelsen tar fram riktlinjer som ger papperslösa rätt till mat och boende i Socialtjänstens regi. Mikaela Hagan, handläggare för flykting- och asylfrågor på Rädda Barnen, tycker att barnen borde få frizoner där polisen inte har rätt att leta efter familjen. Hon nämner fritidsaktiviteter som en sådan tänkbar frizon.

Om detta skulle bli verklighet får vi en mycket förvirrande rättslig situation. Tänk en situation där Migrationsverket har gett avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Detta har prövats rättsligt. Samtidigt ska polisen inte ha rätt att verkställa avvisningen eftersom samhället enligt Rädda Barnens önskan uppdelats i frizoner som polisen inte får arbeta i. Det är en väldigt märklig syn på rättsäkerhet och sänder också signalen att den som inte får stanna i Sverige kan räkna med både boende och fickpengar från svenska skattebetalare. Dessutom skulle det i praktiken leda till ett krig mellan olika myndigheter.

I mediernas värld är allt väldigt enkelt. Vi ska visa empati med den som gråter framför kameran, och det är klart att den som hungerstrejkar måste få uppehållstillstånd. Migrationsverket håller lyckligtvis fast vid att det är en domstol, inte medierna, som ska avgöra den saken. Och hungerstrejker förmår inte Migrationsöverdomstolen att överpröva tidigare beslut. Om så vore fallet, skulle det skapas ett oerhört godtycke.

Min inställning är enkel: vill du bo och arbeta i Sverige, välkommen. Har du arbete och kan försörja dig själv finns ingen anledning att inte bevilja permanent uppehållstillstånd. Alla som vill komma hit, arbeta och bidra bör välkomnas med öppna armar. Vi bör även i viss mån ta emot personer som flyr från krig och förtryck.

Jag kan förstå att vissa av humanitära skäl hjälper papperslösa att gömma sig. Det är vackert att hjälpa en människa i nöd. Det finns säkert fall då samvetet säger att man inte kan agera på något annat sätt. Men från samhällets sida måste den hårda verkligheten gälla: avvisningsbeslut ska verkställas. Den som vistas illegalt i landet ska inte kunna räkna med något försörjningsstöd eller boende via Socialtjänsten. Någon jäkla ordning måste det faktiskt vara.

Begripligt - och oacceptabelt

Bränder, skadegörelse, våld. Det som händer i Husby är inte obegripligt. Men det är oacceptabelt.

Det går att begripa hur frustration kan rinna över i våldshandlingar. Hur ungdomar som bara sett arbetslöshet och en stigande hopplöshet hos sina föräldrar, som upplever att samhället de lever i inte är en del av ett större sammanhang utan lämnats vid sidan om, kan känna att de vill slå tillbaka mot vad... ja, vad som helst.

Det går också att förstå hur enskilda polisers övertramp med rasistiska tillmälen som sägs ha förekommit i Husby (inte osannolikt givet "apejävel"-fallet i Rosengård) ytterligare kan spä på ilskan och känslan av utanförskap. Dödsskotten förra veckan kan vara den händelse som släppte fri de spänningar som puttrat under ytan en längre tid.

Inget av detta ursäktar emellertid att ge sig på oskyldiga människors, eller kommunal, egendom. Samhället ska aldrig ställa sig förstående och tillåtande när någon tillgriper våld mot annans liv eller egendom.

Att polisens blotta närvaro hetsat ungdomarna till att starta bränder är en tanke vi måste lägga åt sidan. Ty vad är alternativet? Att låta bilarna brinna? På vilket sätt skulle det öka förtroendet för polisen och minska känslan av utanförskap i Husby?

Fast i det gamla

I den narkotikapolitiska debatten brukar förbudssidan argumentera att ett skäl att inte legalisera exempelvis cannabis är att det vore olyckligt med ännu en drog på den legala marknaden. Det anses alltså bättre att den kvarblir på den illegala marknaden där kriminella kan tjäna pengar på den.

DN:s ledarsida menar just detta. Även om tidningen erkänner att alla som röker cannabis inte får haschpsykoser och hoppar ut genom fönstret i panik, ser den inga fördelar med en legalisering eller avkriminalisering. Det är ett förhållningssätt som inte håller.

Helt frånvarande är också skadereduceringsperspektivet, just det perspektiv som aktualiseras i debatten av avkriminaliseringsförespråkarna och som föranlett OAS att lyfta frågan om att pröva något annat än det misslyckade kriget mot drogerna i Latinamerika.

Det är noterbart hur olikt alkohol cannabis hanteras, trots att drogerna är jämförbara. Alkohol är en drog som medför många negativa konsekvenser när den brukas i stora mängder. Det är förutsebart vilka tider på året polisen får extra mycket att göra på grund av relationsbråk, våldtäkter och våldsbrott. Om du på  en karta över Stockholm märker ut de platser där du löper störst risk att bli nedslagen, kommer det i första hand vara platser vid och i närheten av ställen med alkoholservering. Alkoholen är således en uppenbar riskfaktor. Cannabis är det inte, vilket blir tydligt varje år vid Uppsala reggaefestival.

Mot bakgrund av alla de negativa konsekvenser som alkoholförtäring får för många människor har svenska politiker beslutat att begränsa tillgången genom ett statligt detaljhandelsmonopol och straffbeskattning av produkten för att minska köpviljan. Det har fungerat i så måtto att alkoholskadorna i Sverige historiskt är lägre än i många andra europeiska länder.

På alkoholen har politikerna ett uttalat folkhälsoperspektiv. I fallet med cannabis är inställningen den motsatta. Varför är det så? Varför finns fortfarande en sådan ovilja att se baksidorna av förbudspolitiken?

Det finns många fördelar med en legal marknad, inte minst för den som vill att staten ska ha kontroll på saker och ting. En legal marknad möjliggör ju just kontroll! En legal marknad kommer också att minska efterfrågan på de häxbrygder som säljs på nätet och som tar livet av unga människor.

Visst är det godtyckligt att prata om lätta och tunga droger, men i stället för att haka upp sig på begrepp borde DN ta del av den forskning som finns från länder som avkriminaliserat narkotika och valt att fokusera på vård och behandling i stället för repression och längre batonger. Detta handlar även om människosyn.

Tyvärr tror jag att det har gått prestige i denna fråga och att vi behöver en ny generation politiker utan koppling till den gamla förbudspolitiken. Politiker som förmått begripa vilka förändringar som gjorts i andra länder och som också behöver göras i Sverige.

Några nya tankar på DN:s ledarredaktion tänks i alla fall inte.

Frihetsfrontens talarkväll: maj

Till säsongens sista talarkväll med Frihetsfronten kommer Johan Hedin, Centerpartiet, för att tala om Frihetens idéers status och framtid i Sveriges riksdag.

Tid: Torsdag 23/5 kl. 19.00
Plats: Ferkens gränd 2 (källaren) i Gamla stan, Stockholm

I lokalen finns öl till försäljning (endast kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Latinamerika diskuterar cannabislegalisering

När CUF nyligen tog beslutet på sin stämma att driva frågan om att legalisera cannabis blev reaktionerna, som väntat, ömsom fnysningar, ömsom himlande ögon.

Härskarteknikerna finns alltid nära till hans när någon ifrågasätter den svenska nolltoleranspolitiken. Men sett ur ett globalt perspektiv blir det pinsamt tydligt hur förbudspolitikens försvarare guppar omkring i en ankdamm och kvackar. Verklighetsförankringen imponerar inte.

Den amerikanska samarbetsorganisationen OAS (Organization of American States) släppte på fredagen en rapport i vilken efterfrågas seriösa diskussioner om att legalisera marijuana, sänka straffen för övriga narkotikabrott och i stället lägga fokus på vård och rehabilitering.

Detta är ett både humanistiskt och realistiskt perspektiv. Drogmissbruk ska ses som en socialpolitisk, inte kriminalpolitisk, fråga. Förbudspolitiken har fått sin chans, misslyckandet är tämligen uppenbart. Låt oss gå en annan väg. Ju fler som gör det, desto bättre.

I Latinamerika, där ett flertal länder har omfattande problem med drogrelaterad kriminalitet, är frågan om en ny drogpolitik brännhet. Det vore därför naturligt att många länder tillsammans fattade ett beslut om en skadereduceringslinje.

Sverige kommer med tiden att stå alltmer ensamt med sin rigida narkotikapolitik.

Storeuropa nästa

Tysklands Angela Merkel vill ha det, nu hoppar även Frankrikes Francois Hollande på tåget. EU ska bli en politisk union. Och snabbt ska det gå. Inom två år ska det finnas en stomme till den politiska unionen, det framtida Storeuropa.

De är inte ensamma. Italiens nye premiärminister är en anhängare av ett federalt Europa. Tre av giganterna i EU styrs alltså av ledare som vill skapa ett federalt Europa, styrt från Bryssel. Det är en skrämmande tanke att makten inom bara några år slutligt kan komma att flyttas från de nationella folkvalda parlamenten till icke-folkvalda byråkrater. Europaparlamentet är de facto den svagaste institutionen i EU, vi ska inte hoppas på något folkligt inflytande den vägen.

Hollande använder i likhet med Merkel stora ord för att beskriva vikten av ett federalt Europa: Europa riskerar att "utraderas från världskartan" om det inte blir en politisk union. Europas medborgare ska alltså skrämmas in i en politisk union som det kommer att bli i princip omöjligt att ta sig ur.

UKIP-ledaren Nigel Farage sammanfattar min uppfattning i denna fråga tämligen väl:

"We don't want that flag. We don't want the anthem. We don't want this political class. We want the whole thing consigned to the dustbin of history."

Men det finns skäl till oro.

Blåsta feminister

Det finns få saker som retar feminister så mycket som sensuell reklam riktad till heterosexuella män.

Klädmärket American Apparel har vunnit en jackpot när de fått uppmärksamhet genom anmälningar för sexism. Reklamombudsmannen kan emellertid inte göra så mycket eftersom anmälningarna gäller en domän registrerad i USA. Dubbel jackpot.

De får alltså gratis uppmärksamhet och till och med jag, helt ointresserad av kläder, tittar in på deras sajt. Detta är noggrant orkestrerat. All publicitet är god publicitet - särskilt som många tycker att feministerna överdriver i sina reaktioner över "sexism" och "kvinnoförnedring" i snart sagt varje underklädesannons.

Det ska sägas att flera av bilderna är mer än bara sensuella, de är sexuella. Och reaktionerna är många. "Fruktansvärt. Fullständigt fruktansvärt" kommenterar en på feministbloggen En blommig tekopp. "Patriarkatet ska krossas!" skriver en annan. "Man tappar ju nästan hoppet", tycker en tredje.

På American Apparels hemsida kan snabbt konstateras att det mesta är långtifrån så vågat som i reklamkampanjen. Alltså: en tydlig strategi. Och vilket "hopp" är det som tappas av ett enskilt klädföretags val att utmåla kvinnor och män i sin kampanj? Allt är inte strukturer!

Det finns hos rättvisefeminister en tendens att röra upp himmel och jord över enskilda incidenter, som en reklamkampanj eller en annons (för att inte tala om alla friande våldtäktsdomar som är en ständig källa till upprördhet från feministiskt håll, oavsett hur välmotiverade de är).

Sexistiskt eller inte - jag tycker att vi bör ge American Apparel cred för en sak: de retuscherar inte sönder sina modeller. Kvinnorna ser inte ut som Barbiedockor (gör man det får man nämligen tyska feminister på sig). De utstrålar snarare sexuell frigjordhet än något annat.

Genom att uppmärksamma American Apparel och anmäla dem till RO har företaget fått massor av uppmärksamhet, helt gratis. Om det nu är patriarkatet som ska stoppas vet jag inte om detta var rätt strategi. Alternativt behöver vissa kanske bara något att bli upprörda över med jämna mellanrum.

Kollektiv bestraffning i Umeå

Det är få saker som är så dassiga som kollektiv bestraffning.

På mellanstadiet inträffade något som kom att reta upp alla pojkar något oerhört på min skola. Lärarna hade plötsligt en dag bestämt att skolans flickor skulle bjudas på glass, detta som belöning för att de städat sina omklädningsrum bättre än pojkarna (vi städade väl knappt alls).

Till saken hör att pojkar på den lilla byskolan under lång tid känt sig åsidosatta av de kvinnliga lärarna. Beslutet att flickorna nu skulle få glass fick bägaren att rinna över för oss. Jag minns att vi, som det heter, löpte amok, rev ned ytterkläder, slet loss stuprör och betedde oss allmänt dåligt den där dagen. I ren frustration.

Syftet - att belöna de som städat efter sig - var måhända gott. Men för pojkar som redan innan upplevde att tjejerna fick mer uppmärksamhet och behandlades bättre av lärarna var det oerhört provocerande.

Så när Umeå kommun funderar på att införa en särskild jämställdhetsskatt för att utjämna påstådda löneskillnader mellan män och kvinnor kommer jag att tänka på den där dagen i skolan i mellanstadiet. En skatt på män känns som lika idiotisk idé som glass åt alla flickor.

Män är den enda grupp i samhället som det på politisk nivå kan föras diskussioner om att diskriminera på rättslig väg. Risken med sådana här förslag är att det slut rinner över för männen, precis som det gjorde för de där mellanstadiepojkarna.

Varför erbjuds inte funktionshindrade sexhjälp?

Ensamhet är ett stort bekymmer för många personer med olika sorters funktionsnedsättning. Deltagandet i sociala aktiviteter är lågt och var femte har ingen nära vän. Levnadsförhållandena är generellt sämre än för den övriga befolkningen, skriver barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) tillsammans med generaldirektören för Handisam. De anser att vi måste skapa ett samhälle där alla får vara delaktiga.

Jag tror mycket på Aaron Antonovskys tankar kring ett salutogent förhållningssätt, vanligen känt som KASAM (Känsla av sammanhang). Att i sitt liv känna att det finns en begriplighet, meningsfullhet och hanterbarhet i det som sker är avgörande komponenter för att bevara hälsan. Det gäller på alla nivåer - i äktenskapet, på arbetsplatsen, i skolan, i vänkretsen. Om det jag gör inte är begripligt, vad är då poängen? Om det inte är meningsfullt, finns en stor risk i att jag slutar och i stället gör något annat. Och om det inte går att hantera, ja då kommer jag förmodligen att bli sjuk efter en tid.

Detta är relevant för oss alla, inte bara för personer med olika funktionsnedsättningar. Men utmaningen är större för en person med autism eller med ett stort fysiskt funktionshinder. I Sverige har vi LSS, som erbjuder personer som uppfyller rekvisiten mycket stöd och hjälp att leva ett så normalt liv som möjligt.

Däremot ingår inte sex. De flesta människor anser att sex är en viktig del i deras liv. Vi vet att sex har positiva hälsoeffekter på oss. Personer som mot sin vilja inte har sex löper risk att drabbas av ohälsa. Varför sex inte anses vara en komponent i funktionshindrades liv när det är en så viktig del i allas andras är därför orimligt. I Sverige är svaret enkelt: sexköpsförbudet. En personlig assistent eller biståndshandläggare får inte hänvisa en klient/patient till en sexarbetare.

I Tyskland och Danmark ser det annorlunda ut. Där har sexlivet lyfts in som en viktig hälsokomponent, en del i vårt liv som inte kan ignoreras. Därför finns det professionell hjälp att få för den som önskar (det gäller för övrigt även äldre). Det kan noteras att frågan inte ens diskuteras i Sverige. Det är bedrövligt att moralistiska föreställningar tillåts sätta stopp för möjligheten för många funktionshindrade att få ett bra sexliv.

Jag tror inte att funktionshindrade i Danmark och Tyskland är kåtare än i Sverige. De har bara erbjudits större frihet i sina liv.