fredag 4 september 2015

Livet i våra bubblor


Det offentliga samtalet har kanske aldrig varit så polariserat och lättretligt som det är just nu. Ledarsidor ges skulden för att ett parti växer i opinionen. Invektiv kastas till höger och vänster. Etiketter klistras på folks ryggar. Den kraftigaste markering någon kan bli utsatt för är att bli blockerad av en annan person på Twitter eller Facebook. Då har man verkligen blivit svartlistad.

Jag funderar över vad denna utveckling kan bero på och tror att en del av svaret finns i de sociala mediernas växande popularitet. Vi lever en allt större del av våra liv i sociala medier och hämtar därför alltmer av vår information därifrån. I våra flöden ser vi sådant som våra "vänner" skriver och som vi med största sannolikhet instämmer i. Detta ger oss en känsla av samhörighet, att vi inte är ensamma om våra tankar, idéer och övertygelser. I sig något positivt. Men det kanske också ger en upplevelse av att just våra tankar är vanligare och mer populära i folkdjupet än vad de egentligen är.

Detta tror jag är ett skäl till den chock som fjolårets valresultat blev för många. De hade aldrig lagt örat mot rälsen, aldrig lyssnat på hur det muttrades och (faktiskt) skreks ute i landet. De satt instängda bland meningsfränder i sina egna bubblor.

Problemet är således att våra "vänners" delningar och reaktioner inte är ett dugg representativa för hur folk i allmänhet tänker och resonerar. Detta leder till grovt felaktiga analyser.

I stort sett alla finns på Facebook - men vi möts sällan över sociala, politiska och religiösa gränser. Det blir därför knasigt när somliga nu skriver på Facebook att de "känner" att "det har vänt". Den där döda bilden på den drunknade treåringen har fått svenska folket att inse något. De har plötsligt, menar de förmodligen, vaknat upp.

Jag ser inte en sådan vändning. Det jag ser är ett fåtal människor som delar varandras länkar som de alltid har gjort, skickar hjärtan till varandra som de alltid har gjort och tillsammans i kraft av det ringa antal de utgör intalar sig att något har hänt. Inget har hänt. 34 procent av svenskarna vill minska flyktingmottagandet, bara 17 procent vill öka det. Om något kommer flyktingvågen som nu sköljer över Europa att stärka de invandringskritiska krafterna. Att sätta välfärdssystem på prov. Att göda en ökad polarisering.

Om vi formar vår verklighet endast utifrån våra sociala flöden på nätet, blir vi hemmablinda. Oinformerade. Och, tror jag, intoleranta. Ty den ökade lättkränktheten tror jag också är en effekt av våra moderna sociala nyhetsflöden. I och med att vi är så vana vid att matas med information vi gillar och instämmer i, drabbas vi av upprördhet - närmast chock - när vi ser något som går på tvärs med våra värderingar och uppfattningar. Då plockas invektiven och personangreppen fram. I vredesmod.

Jag reflekterar själv över hur livet i bubblan ter sig. Även jag umgås kanske lite väl mycket med personer som tycker exakt likadant i de heta ämnen som nu diskuteras - dit hör bland annat migration, integration och arbetsmarknad. Att omge sig med människor som har samma åsikt kan i förlängningen bli motsatsen till intellektuellt stimulerande, men framför allt bygger det murar mot nya horisonter.

De flesta kommer inte ändra åsikt av att se ett flöde från en person med annan politisk övertygelse eller läsa en artikel av någon de egentligen tycker är ett pucko. Men i sakfrågor kan det åtminstone utmana våra invanda uppfattningar och tvinga oss att slipa våra argument. Det är något annat än att sitta i sin bubbla och "känna" hur saker utanför den är.

Detta förutsatt att det är sakliga argument vi får läsa. Även det har tyvärr blivit en bristvara. I sociala flöden är bilder av döda barn, varvade med söta kattungar, och massor av hjärtan så mycket mer effektiva. Men det gör oss förstås inte ett dugg klokare.

Läs även:
HAX

Utländska läkares legitimation är inte det stora problemet


Härom dagen berättades det om en neurolog från Syrien som efter ett års väntan på att få sin vårdlegitimation nu funderar på att lämna Sverige. DN skriver att legitimationssystemet inom vården måste förändras för att invandrade specialister snabbare ska kunna bli godkända.

Situationen är naturligtvis väldigt olycklig i det enskilda fallet, och en förlust för både samhället och den invandrade. Men hur stor är egentligen den grupp som DN skriver om? Tino Sanandaji kontaktade Arbetsförmedlingen för att få besked om hur många invandrare med läkarexamen som deltog i myndighetens etableringssatsning. Efter viss förvirring blev svaret 41. Fyrtioen personer. Det är alltså denna grupp som Stefan Löfven, Annie Lööf och en rad andra politiker talar om. Som jämförelse kan nämnas att det i augusti kom 11 473 asylsökande till Sverige, ett rekord för en enskild månad sedan Bosnienkriget.

Detta är således inte den stora utmaningen. Den riktiga utmaningen består i hur den stora majoriteten, (90 procent av de invandrade syrierna, 95 procent av eritreanerna och 97 procent av somalierna), de som inte är högutbildade, ska lyckas komma ut i egen försörjning. Var vänliga och knäck den nöten, kära politiker. Hittills har ni inte lyckats.

Att låtsas som om denna grupp inte är så stor som den är, är ingen lösning. Att hävda att vi behöver en stor invandring för att klara välfärden i framtiden är inget svar när arbetslösheten bland utrikes födda är flera gånger större än bland svenskfödda. Just nu fyller vi endast på ett stort utanförskap som spränger kommuners budgetar - i Ludvika kommun har försörjningsstödsbudgeten överskridits med totalt 27,7 miljoner på två år.

Om ni politiker vill ha vårt förtroende, förhåll er till fakta och kom med svar på verkliga problem. Det är, lovar jag, en bra början.

För att hitta rätt lösningar, krävs först rätt problembeskrivning.

torsdag 3 september 2015

Dumheten personifierad


Kina minns segern



I maj dundrade stridsvagnar, flygplan och soldater fram på och över Moskvas gator för att fira den ryska segern över Nazityskland. Nu är det Kinas tur att fira det vi kallar andra världskriget men som kineser benämner folkets antijapanska motståndskrig eller bara åttaåriga motståndskriget (八年抗战).

Medan Ryssland haft som tradition att fira segern i det som kallas det stora fosterländska kriget, är det första gången som Kinas styrande kommunistparti minns segern med en gigantisk militärparad i Beijing.

Det är inte konstigt i sig att segern firas. Uppskattningsvis 15 miljoner kineser dödades under den japanska ockupationen (vissa siffror säger över 20 miljoner). I tider av börsnedgång kan kineserna åter behöva något att vara lite stolta över - även om en parad i huvudstaden nog lindrar utblottade sparare i Shenzhen föga.

Dessutom är det förstås ett tillfälle för Xi Jinping att visa att makten konsoliderats. Kinesisk militär närvaro utanför Alaska är ett tecken på landets växande militära förmåga. Men i sitt tal tog Xi Jinping lite överraskande tillfället i akt att utannonsera nedskärningar i militären med 300 000 personer. Inte riktigt vad som brukar ske i sådana här pampiga sammanhang när just militärens makt och därmed nationens styrka står i fokus. Värt att komma ihåg är dock att Kina inte tycks ha några ha några territoriella anspråk och rent av har släppt vissa krav på kobbar i Sydkinesiska sjön. Konflikten med grannarna ska därför inte överdrivas.

I Kina är de japanska övergreppen under kriget fortfarande ett öppet sår. I direkt motsats till Tyskland har Japan gjort föga för att dessa sår ska läka och kinesiska ledare utnyttjar å sin sida minnena av de japanska övergreppen på kinesiska män, kvinnor och barn i sin antijapanska propaganda.

Symboliskt nog deltog inga betydande västledare vid firandet (däremot var Tony Blair på plats). Vladimir Putin fanns förstås bland dignitärerna, och återgäldade därmed Xis tjänst att besöka Moskva under firandet i maj. På plats fanns även Sydkoreas president Park, ett signifikant besök av en ledare för ett land så nära lierat med USA.

Kina rustar upp. Men dess militärbudget är fortfarande bara en tredjedel av den amerikanska. Det finns således skäl att vara återhållsam i sin kritik mot ett land som vunnit självförtroende under en närmast exempellös ekonomisk tillväxtperiod. Så länge landet i fråga inte ingriper militärt mot sina grannländer, vill säga. Och där är vi definitivt inte i dag.

onsdag 2 september 2015

Ditt ansvar för ditt liv - och mitt ansvar för mitt


"Popcornpolitik" är ordet för dagen. Så beskriver fyra moderata företrädare, däribland utmärkte Hanif Bali, Moderaternas politik. Det handlar om snabba utspel som ger rubriker men som saknar en tydlig ideologisk förankring och därför inte bottnar i en begriplig övertygelse. Moderaterna har förvandlats till ett politiskt opinionsinstitut.

Artikelförfattarna kräver ett tydligare fokus på individens eget ansvar i Moderaternas politik. Detta bör avspeglas i migrationspolitiken genom att försörjningskrav vid anhöriginvandring - vilket finns i teorin i dag men inte i praktiken. Det bör också innebära att den som kommer till Sverige och begår brott ska utvisas. Och slutligen vill Bali et al att varje kommun utifrån sina kommunala ordningsstadgar ska få hantera tiggeriet efter eget huvud (efter norsk modell).

Inget av detta är orimligt. Tvärtom. Men det kommer sannolikt att kritiseras av partiets miljöpartistiska ungdomsförbund MUF, som under sin nuvarande ordförande virrat bort sig fullständigt i den rödgrönrosa terrängen.

Vad de fyra moderata företrädarna egentligen vill säga, tror jag, är att partiet behöver återupprätta fokus på det egna ansvaret. Det var länge sedan någon från borgerligt håll, utanför ett fåtal ledarsidor, ens ville ta ordet ansvar i sin mun.

Att jag har att ta ansvar för mitt liv och du för ditt betyder inte att vi lever som isolerade öar eller att våra beslut inte påverkar andra människor. Den som målar upp den liberalkonservativa synen på ansvar som dygd på detta sätt skapar en halmgubbe. Det innebär däremot att den som missbrukar alkohol eller onyttig mat i första hand inte bör få frågan "vad har samhället gjort för dig?" utan "vad har du tagit för initiativ för att förbättra din situation?" På vuxna tillräkneliga människor måste vi kunna ställa krav.

Public service står oförstående inför högerskribenters påstående att SVT, SR och UR är vänstervinklade. Den som har ögon att se med borde märka att denna vänstervridning inte handlar om att vifta med röda fanor i direktsändning utan om nyhetsvärdering och vinklar. Vilka frågor som ställs men också vilka som inte ställs.

Särskilt tydligt blir det just i frågan om ansvar. Public service, och för all del även annan media, älskar vinkeln med den lilla individen som får sina rättigheter kränkta av staten/företaget/valfritt annat monster. Ibland är den befogad. Människor hamnar i kläm och blir illa behandlade. Det händer. Men när samma vinkel används i snart sagt varje reportage, blir det inte bara en smula enahanda. Det blir också falskt. Bakom reportagen framkommer nämligen vid närmare granskning ofta detaljer som förklarar kommunens, hyresvärdens, Försäkringskassans eller andra instansers beslut.

Ett typiskt exempel är när någon som vistats i 8 eller 12 år i Sverige plötsligt ska utvisas. Det ger rubriker. Varför ska någon som arbetar och försörjer sig själv utvisas? Svensk invandringspolitik är galen! skriks det i sociala medier. Få tänker ett steg längre. Ofta handlar det om en person som sökt asyl, fått avslag, gömt sig i fyra år, sökt igen, fått avslag och upprepat processen. Ska Migrationsverket belöna den som struntar i avslagsbeslutet och gömmer sig i flera år? En sådan rättsordning kan vi ju inte ha. Den som fått avslag på sin asylansökan, och om omständigheterna inte förändrats, får återvända. Punkt slut.

Ibland spelar fakta emellertid ingen roll. När sakliga argument saknas konstateras det att det helt enkelt handlar om empati. Om "vilket samhälle vi vill leva i". Det är som alla vet alltid enklare att säga ja. Den vinkeln har public service, Aftonbladet och en rad andra medier alltid i migrationsfrågan och tiggerifrågan. Den som försökt räkna alla välvilliga SVT-inslag om EU-migranter som tigger på landets gator har förmodligen gett upp vid det här laget. De visar alltid lidande (fair enough) och vilken hjälp som EU-migranter inte får av svenska skattebetalare (not fair). Aldrig ställs frågan vilket ansvar den enskilde har. Aldrig ställs frågan varför svenska myndigheter, finansierade av arbetande och skattebetalande svenskar, ska ta ansvar för människor från andra EU-länder.

Kort sagt: Jag vill att Sverige ska vara ett land för den som vill arbeta och sköta sig. En sådan enkel utgångspunkt har alla chanser att vinna folkets gillande, ty de flesta vill sköta sig. Och de flesta gör det. Därför väcks vrede och ilska när lagar och regler bara gäller för vissa, och när stat och kommuner kammar den som inte har för avsikt att sköta sig medhårs.

Om den moderata partiledningen gör politik av Bali et als DN Debatt-artikel finns det kanske lite hopp för partiet. Men ingen inbillar sig väl att det kommer att ske. I alla fall inte under nuvarande partiledare.

Läs även:
Johan Ingerö

Mannen utan principer


Fredrik Reinfeldt har som bekant skrivit bok. Frånsett ett menlöst sommartal har den förre statsministern hållit sig undan mediernas blickfång sedan sin plötsliga avgång på valnatten. Inte velat kommentera politik. Boken verkar tyvärr lika slätstruken som hans sommartal.

På en pressträff inför bokreleasen berättar Reinfeldt om skapandet av Alliansen. Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg ska ha sagt att det inte fanns en enda fråga han inte var villig att offra för att få till ett samarbete. "Det är ledarskap!" säger Reinfeldt, berättar Erik Helmerson.

Men är det verkligen det? Är det ledarskap att inte ha några principer över huvud taget? Att inte ha ens en enda hjärtefråga som är så viktig att den faktiskt väger tyngre än maktinnehavet?

Kommentaren, denna korta kommentar, säger väldigt mycket om politikern Reinfeldt. Vinna val kunde han, därav populariteten i det egna partiet. Men han efterlämnade ett moderat parti i ideologisk förvirring. Just därför att det under tio års tid fått lära sig att det inte finns några hjärtefrågor som inte kan offras för makten.

tisdag 1 september 2015

Om medlemskap i Amnesty

I kommentarsfältet till en bloggpost om Amnesty Internationals ställningstagande för en avkriminalisering av sexhandel, och svenska Amnestys motstånd mot detta, diskuterades frågan om det skulle vara möjligt att bli medlem i Amnesty utan att tillhöra den moralistiska svenska delen av organisationen.

Svaret var inte uppenbart ens för svenska Amnesty när jag frågade dem. En läsare kollade dock upp saken med Amnesty International och fick efter några turer äntligen besked. Tyvärr är svaret nej. Ett internationellt medlemskap är endast möjligt för dem i länder som saknar en egen nationell gren av organisationen.

Detta betyder att jag avstår från att bli medlem. Den som vill kan förstås ändå donera pengar till Amnesty utan att de kommer svenska moralister till del.

Vi måste förstå övervakningsmonstret


Datalagringen har uppmärksammats på nytt. DN plockade upp handsken igen efter många års tystnad om övervakningsfrågorna, och tidningen lyckas göra frågan begriplig i sitt reportage. Genom att låta en medarbetare begära ut logguppgifterna från sin teleoperatör lyckas DN visa att våra smarttelefoner loggar oss ungefär en gång i halvtimmen. Dygnet runt.

Är det ett problem att vår teleoperatör vet var vi är? Ja, eftersom våra telefoner följer oss vartän vi går numera, och det är oanständigt med en spårsändare i varje medborgares ficka. Men också eftersom det är varje regims önskan att ha kontroll - och vi vet inte vilken regering Sverige har om 15 år.

Men det slutar inte där. För att dagens massövervakning ska bli begriplig och hotet den utgör mot vårt privatliv och integritet som människor ska bli greppbart, måste vi titta på all övervakning som vi utsätts för i vårt dagliga liv. Mobiltelefonen är bara en komponent.

Utöver att bli spårade via vår mobiltelefon loggas och sparas all vår digitala kommunikation genom det så kallade datalagringsdirektivet som svensk riksdag implementerade med stor entusiasm men undlät att avskaffa när det ogiltigförklarats av EU-domstolen.

Det som lagras är vem vi kommunicerar med och när. Är det ett problem att myndigheter kan begära ut denna information? Ja, men det slutar inte där. Snowdens avslöjanden visar hur pass omfattande NSA:s övervakning är. Deras anställda kan se chatt- och mejlkonversationer i realtid genom programmet XKeyscore (vilket Tysklands regering nu uppges vilja få del av i utbyte mot sitt folks privatliv). Sverige och FRA är en nära samarbetspartner till NSA. Partners hjälper varandra. Utbyter information. Vi kan därför utgå från att svenskars privatliv delas friskt med utländska underrättelsetjänster.

Den senaste tiden har DN, SVT och SR uppmärksammat att utökade säkerhetskontroller vid utvalda flygplatser är planerade - små bitar i ett övervakningspussel som är det moderna samhällets hot mot den personliga integriteten. Vi måste granska alla dessa bitar för att få en helhetsbild av hur oerhört övervakade vi faktiskt är. Ibland in på bara kroppen.

I riksdagen råder bred enighet om att massövervakningen ska fortsätta. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nej - men V kommer aldrig få inflytande i frågan och MP har i regeringen lagt sig platt för Socialdemokraterna.

Inrikesminister Anders Ygeman försvarar föga förvånande datalagringen. Han lyckas faktiskt med konststycket att hävda att datalagringen är nödvändig för att förhindra att oskyldiga människor döms i våra rättssalar (!). Rimligen borde detta betyda att det i länder som Storbritannien, Belgien och Nederländerna, som alla tagit konsekvensen av EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet, skickar oskyldiga i fängelse på löpande band nu när de inte får datalagra som tidigare.

Jag har varit orolig för utvecklingen i ganska många år nu och börjat misströsta. Just nu känner jag en växande oro för en eskalering. I takt med att alltfler människor upplever otrygghet, att våldsbrotten  i samhället ökar (jo, de ökar) och polisen tycks handfallen, finns risken för att acceptansen för mer övervakning blir större.

Det viktigaste är därför att alla vet vad som pågår. Hur övervakade vi är. Och vilka konsekvenser det kan få för oss som människor. Bara utifrån denna vetskap kan ett frö till motstånd sås. Här har de flesta medier en hemläxa att göra.

Tidigare bloggat:
Politikerna ljög om datalagringen
Massövervakning bygger på rädsla
Massövervakning är ondska

Läs även:
Rick Falkvinge

måndag 31 augusti 2015

Politiker ingen har förtroende för


Centerpartiets medlemmar är glada i dag. Annie Lööf toppar nämligen förtroendemätningen för partiledare.

Eftersom Stefan Löfven backar hela sex procentenheter till 26 procent vinner Lööf med sina 27. Jimmie Åkesson ökar till 20 procent, såvitt jag vet ett rekord för SD-ledaren. I botten återfinns Åsa Romson på sina blott 7.

Det ser månne bra ut ha en partiledare som toppar den senaste förtroendemätningen. Men nog säger det en del om folkets förtroende för politiken i allmänhet att toppnoteringen för en svensk partiledare år 2015 är 27 procent...

Heter svaret för svensk järnväg Kina?

Svensk järnväg faller isär. Den är gammal, dåligt underhållen och skulle behöva bytas ut. Frågan är med vad. Förslag att bygga riktiga snabbtåg skrattades bort av alliansregeringen. Nu i opposition har de borgerliga däremot gläntat lite på dörren. Men i vanlig ordning tar det tid att komma till skott.

Invändningen mot snabbjärnväg har varit ekonomin. Kina står i dag för mer än hälften av all världens höghastighetsspår. I en rasande takt knyts landet ihop med höghastighetståg. Östkusten är byggd - nu dras planer på att täcka hela kusten ned mot Vietnam samt långt in i centrala Kina. Guangzhou blir knutpunkt i söder.

China Railway Construction (中国铁道建筑总公司) har lagt en offert på att bygga höghastighetsbanan Stockholm-Jönköping-Göteborg-Malmö som svenska politiker aldrig lämnat diskussionsstadiet kring. På fem år ska jobbet vara klart - till en 25 miljarder kr lägre kostnad än de svenska beräkningarna.

Nu ska riksdagens trafikutskott åka på studiebesök till Kina och Japan. Det var bannemej på tiden. Höghastighetståg är inget nytt påfund. De har funnits i Asien och Europa ganska länge, men oförmågan att lära av andra länder har gjort att svenska politiker hellre låtit järnvägen falla sönder.

Kanske heter svaret på Sveriges järnvägsbekymmer Kina. Låt CRC bygga landets första höghastighetsbana. Och be dem sedan om en offert på utbyggnad av tunnelbanan.

Kinas framtida nätverk av höghastighetståg (klicka för större).

söndag 30 augusti 2015

Vart tog den rationella högern vägen?

Under denna helg hände något i sociala medier som gav en obehaglig ögonblicksbild av tillståndet i svensk migrationspolitisk debatt. Kanske kommer det i efterhand att betraktas som något av en milstolpe - antingen för att det i just detta ögonblick inte kunde bli värre eller för att det nu var för sent för att det skulle kunna bli bättre.

Det som hände var att försvararna av dagens miljöpartistiska migrationspolitik började dela bilder på drunknade barn funna vid Medelhavets stränder. Plötsligt dök de upp där i mitt flöde. Genom denna handling visar dessa människor att de dels inte drar sig för att göra billiga politiska poänger på hemska tragedier (något de gärna anklagar sina motståndare för), dels att de gett upp den sakpolitiska diskussionen.

I samma veva skrev Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson ett blogginlägg som bekräftade uppfattningen att den sakpolitiska debatten de facto är över. Innan den ens kommit igång på allvar. Blogginlägget är illustrativt för borgerlighetens förlorade markkontakt i dessa frågor. Det vädjar till empati, till hjärtat. Inte till förnuft och rationalitet. Inte till hjärnan.

Det är så här det under många år har sett ut på vänsterkanten. I alla tänkbara frågor har de kört känslospåret. Pekat på den kalla högern och skrikit "högerspöke". Pekar på de känslolösa vinstdrivande företagen utan empati med sina anställda. Skällt på entreprenörer som vill bli rika. Att nu delar av borgerligheten fallit in i samma sätt att diskutera och debattera är anmärkningsvärt. Och tragiskt.

Borgerliga företrädare som drar paralleller med 30-talets Tyskland när de ser utvecklingen i Sverige visar inte bara på en djup historisk okunskap utan får dessutom se extremvänsterns problemformuleringsfälla slå igen bakom dem. Jag får gratulera till det fina sällskapet.

Senast i dag drog Peter Wolodarski det lastgamla Hassanskämtet om "10 000 tyska bögar" i en kolumn om migrationen, väl använt av en rad vänsterdebattörer men det förtjänade tydligen en återpublicering. Starkt av en chefredaktör på landets största morgontidning.

Tendensen är tyvärr att vi får se mer av känsloargument. Vilket förmodligen betyder fler hemska bilder. Ty ingen kan värja sig mot sådana bilder. De fastnar på näthinnan. Men om de så kallade frihetsvännerna tror att detta tillsammans med vädjanden om att öppna våra hjärtan kommer att övertyga fler om det förträffliga i dagens politik, lär de bli besvikna. På samma sätt som abortmotståndares hemska bilder på aborterade foster inte övertygar de flesta i abortfrågan kommer dessa bilder inte bli annat än osmakliga inlägg i en polariserad debatt som just nu tycks ta flera steg bakåt.

Det oroliga människor behöver är inte bilder på drunknade barn. Alla vet redan vad som pågår i Syrien och på Medelhavet. Det är inte okunskap som får folk att känna oro över en havererad asylpolitik i Sverige. Det är de faktiska konsekvenserna i just deras kommun, på just deras skola, på just deras vårdcentral, på just deras äldreboende. Att besvara denna oro med att vi måste visa mer hjärta, är bara hånfullt.

Vart tog den rationella och intellektuellt hederliga högern vägen? Den som lyfte fram ekonomiska och ideologiska argument och fick dem att framstå som det mest rationella i världen. När började magkänslor bli viktigare än sakliga argument? Förmodligen när några började inse att debatten är förlorad. Då återstår bara att vädja till människors empati, be motståndarna hålla käften och dela ut etiketter på alla som tycker fel.

När Sverigedemokraterna börjar bli det parti som står för realism och hjärna i en fråga, då vet man att något allvarligt har hänt med den svenska borgerligheten.

Skärp er.

Özz Nujen håller förstås stilen.