onsdag 29 juli 2015

Gränslösa Sverige


Plikt och rätt. Två begrepp som hör tätt samman i ett fungerande samhälle. För att få något behöver du ge något. Det finns inga gratisluncher.

I det moderna Sverige tycks det mesta tyvärr mest handla om just gratisluncher. Att kräva sin rätt. På andras bekostnad, givetvis.

Ett färskt exempel är en asylsökande kvinna som fått avslag på sin asylansökan två gånger men beslutat att kvarstanna illegalt i Sverige. Eftersom vårt land är så generöst med gratisluncher får hennes tre barn gå i skola under tiden hon vistas här. Den 8 juli kom en anmärkningsvärd dom från förvaltningsrätten i Umeå som ger kvinnan och hennes barn rätt till försörjningsstöd. Trots att hon alltså uppehåller sig i Sverige illegalt.

Denna dom kan, som Widar Andersson konstaterat i Folkbladet, få långtgående konsekvenser. Det första vi kan konstatera är att ett nej på en asylansökan inte betyder någonting i praktiken. Så länge du inte själv åker till polisstationen och anmäler att du vill bli utvisad räcker det att du håller dig undan. Barnen får gå i skola under tiden och du rätt till sjukvård, allt på svenska skattebetalares bekostnad.

Förvaltningsrättens dom innebär att den som vistas illegalt i Sverige även har rätt att bli försörjd här. Detta sänder förödande signaler. Dels sätter det i praktiken svensk migrationspolitik ur spel. Om man inte blir utvisad efter ett avslagsbesked, om barnen får gå i skola och om man som illegal immigrant dessutom har rätt till försörjning via kommunen, har idén med reglerad invandring i praktiken upphävts. I praktiken kan nämligen vem som helst komma, med lätthet undkomma konsekvenserna av ett avslag på ansökan att få stanna i landet och sedan casha in välfärdsförmåner som skola, vård och försörjningsstöd.  

Det vore lätt att skylla allt på Miljöpartiet. Men det är trots allt allianspartierna som har möjliggjort denna utveckling genom att samverka med MP. Vi ser en ny sorts gränslöshet i Sverige. En gränslöshet som endast gagnar den som inte har för avsikt att följa svensk lag eller själv bidra med någonting.

Tänk på vilka signaler detta sänder ut i världen.

Läs även:
Per Gudmundson, Merit Wager

tisdag 28 juli 2015

Dags att anmäla sig till Frihetsfrontens sommarseminarium


Det har gjorts en liten programändring i talarlistan på Frihetsfrontens sommarseminarium. Nytillkommen på talarlistan är Lena Andersson, känd som DN-kolumnist och prisbelönt författare.

Platserna försvinner för var dag, så det är hög tid att anmäla sig. Seminariet hålls den 21-23 augusti på Barnens ö (se längst ned för betalningsinfo).

Bokade talare:

Oscar Swartz, liberal debattör, skribent och entreprenör. Talar om: "Den svenska synden".

Henrik Sundbom, ordförande i Svensk-indiska föreningen, medlem i Frivärlds advisory board. Talar om: Indien utifrån titeln "Svågerpolitik och gräsrotskapitalism".

Torbjörn Elensky, författare och kulturskribent

Hanif Bali, moderat riksdagsledamot

Jim Turney, tidigare ordförande för US Libertarian Party och internetentreprenör. Talar om: "How to speak libertarian to non-natives."

Lena Andersson, journalist och prisbelönt författare. Talar om: "kvasiliberalers användning av postkolonialism och identitetspolitik".

Nima Sanandaji, teknologie doktor, författare och samhällsdebattör. Talar om: Sin senaste bok Scandinavian Unexceptionalism.

Precis som varje år håller vi till på en kollogård norr om Norrtälje (Barnens ö). Seminariet börjar efter lunch på fredag den 21 augusti och avslutas vid lunch den 23.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 790 kr för studerande och 990 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 268-5295, betalningsmottagare Nyliberalt forum. 

Ange e-postadress vid betalning för utskick av information (däribland vägbeskrivning till kollogården). Mat och husrum ingår i priset.

Vi ses där!

måndag 27 juli 2015

Svensk migrationspolitik en tävling i enighet


Det smäller i Malmö. Sedan den 12 juni har nio handgranater exploderat i staden. De har kastats mot samlingslokaler, flerfamiljshus, socialtjänst och bilar. I helgen brann nio bilar i Västra Frölunda, Göteborg. Som alltid är det oskyldiga människor som drabbas.

Inrikesminister Anders Ygeman kallar situationen i Malmö "oacceptabel". Han medger att staden har haft tio, femton år av "stigande arbetslöshet, växande klyftor och sjunkande skolresultat". Men Ygeman är inte lika tydlig med var skulden ska läggas.

Socialdemokraterna har styrt Malmö sedan den allmänna rösträttens införande 1919 (med undantag av två korta borgerliga sejourer). Det är alltså i allra högsta grad ett socialdemokratiskt skyltfönster vi nu ser explodera inför öppen ridå.

För tre år sedan skrev Johan Norberg en hyllningsartikel till Malmö, en stad som blivit hans. Det är inte våldet i staden utan sättet vi uppmärksammar det på som utmärker Malmö, tyckte han. Jag vet inte om han fortfarande är så övertygad om att brottsligheten i Malmö beror på "stor genomströmning" av människor.

Malmö har problem med organiserad brottslighet och utanförskap bland utrikes födda. Men det sistnämnda är riskabelt att föra på tal. Man vill ju inte svartmåla. I SVT:s Debatt i Almedalen satt bland andra Ali Esbati (V), Nackas kommunalråd Mats Gerdau (M) och Richard Jomshof (SD) för att diskutera asylinvandringens konsekvenser. Den så kallade utmaningen.

Artisten Behrang Miri fick avsluta debatten, och han gjorde som så många gör när migration och asylpolitik diskuteras. Han tog sig för hjärtat, sa att han fick ont i magen när det pratades om kostnader och bad Jomshof att "inte prata om Malmö på det sättet" efter att denne beskrivit vad som just nu pågår i rikets tredje största stad.

Så här har debatten sett ur länge. Vi ska inte prata om problemen. Det har inte saknats varningsklockor. För drygt tio år sedan gick Malmös Ilmar Reepalu till angrepp mot Mona Sahlin, då S-minister med ansvar för integrationsfrågor, för att hon inte tog problemen med flyktingmottagandet på allvar. Reepalu sa:
Allvaret i situationen kan inte nog betonas. Oftast kommer den ena vuxna först och då räcker det med en liten bostad. Men när sedan resten av familjen kommer förväntas socialtjänsten snabbt skaffa en större bostad. Med hänsyn till bostadssituationen i Malmö är detta en svår uppgift. Det innebär i många fall att familjerna ges tillfälliga login på hotell. Det medföra höga kostnader för kommunen och är en dålig lösning för flyktingfamiljerna.
Denna kritik framförde Reepalu alltså för elva år sedan. Situationen har föga förvånande förvärrats avsevärt sedan dess. Frågorna som ställs nu är emellertid desamma som då. Skillnaden är att situationen ute i kommunerna på många håll är akut, och att viljan att hitta svar paradoxalt nog tycks ha minskat.

I dag möts verklighetsbeskrivningar som Reepalus med floskler om "öppenhet" och "antirasism". Inte med konkreta lösningar. Floskler och tal från hjärtat kommer aldrig få en budget att gå ihop. De kommer aldrig hjälpa människor att hitta jobb och bostad. När användningen av floskler eskalerar parallellt med den negativa samhällsutvecklingen blir det till slut rent provocerande.

Av artister och proffstwittrare ska vi inte förvänta oss någonting av värde. Men på politiker som vill bära medborgarnas förtroende bör vi kunna ställa lite högre krav än så här. Från dem borde vi kunna förvänta oss både lite större ödmjukhet och konkreta lösningar på verkliga problem. Vi får ingetdera.

Läs även:
HAX, Peter SantessonFnordspotting, Ann-Charlotte Marteus

lördag 25 juli 2015

Feminismens nya gullegris


Vänstermedias nya gullegris, feministfjortisen Zara Larsson, har debuterat som sommarpratare. SVT ger henne förstås full uppmärksamhet direkt, och i Expressen fick hon omdömet "befriande kaxig". Krönikören Karin Sörbring gör misstaget att kalla Zara Larsson "påläst" och person som "lyfter blicken från det egna perspektivet".

Problemet med Larsson är att hon varken är påläst eller förmår lyfta blicken från sitt eget perspektiv. Tvärtom. Ulf Elvfings intervju med 17-åringen belyste detta väldigt väl. Zara Larsson får relevanta frågor om feminism och machokulturer, men har svårt att över huvud taget föra ett koherent resonemang.

Hur yttrar sig machokulturen bland hennes jämnåriga killar? Jo, "det är väldigt tydligt fast inte riktigt tydligt". Hon gör nog bäst i att prata om sin musikkarriär i stället för politik.

Man varken kan eller ska förvänta sig hela världen av en 17-åring. Självklart inte. Men det gagnar heller inte en så ung person att helt okritiskt lyfta fram denne, klappa medhårs och utmåla personen som något mycket mer än vad denne egentligen är.

I sommarpratet berörde Larsson förstås "patriarkatet". Och även manshat.
Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar män eller killar som individer. Jag vill att du som lyssnar ska förstå att manshatet är riktat till patriarkatet och machokulturen.
Detta är rumsrent, helt OK. Ja, modigt och viktigt. Föreställ dig detta då:
Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar judar eller judar som individer. Jag vill att du som lyssnar ska förstå att judehatet är riktat till sionismen och judekulturen.
Helt OK?

Zara Larsson säger att ser hon machokulturen som män tvingas leva upp till. Hon gör sig därmed inte bara till talesperson för kvinnor utan faktiskt också för män. För hon vet vad det är att vara man, tydligen. Det är en märklig hållning från en person som diskvalificerat Per Gudmundson från en diskussion om diskriminering och rasism för att denne är "white as fuck" (till skillnad från henne då?).

Jag får lite lust att be Zara Larsson (och långt fler än så) åka till Afghanistan eller Pakistan och leva som kvinna, återvända till Sverige efter några år och säga att det är "samma patriarkat här som där". Testa det så kanske du förstår vad ett riktigt patriarkat är. Vad diskriminering är. Vad kvinnohat är. På riktigt.

Sverige är inget patriarkat. Sverige är ett av världens mest jämställda och feminiserade länder. Just därför är det tonläge som Zara Larsson och många andra feminister har helt obefogat. Och ack så tröttsamt.

fredag 24 juli 2015

Alliansen måste skärpa sig - eller gå under


Gårdagens stora snackis i (valda delar av) sociala medier var Sverigedemokraternas rekordsiffror hos Sentio: 23,3 procent. Detta skulle göra SD till Sveriges andra största parti, bara 0,8 procent bakom Socialdemokraterna. Moderaterna backade till 20,8 procent.

Sentio tillhör inte de mest respekterade opinionsinstituten, vilket beror på sättet som deras mätningar görs. Det ska ändå sägas att det var Sentio som hamnade närmast SD:s verkliga valresultat i sina mätningar före de två senaste valen, så siffrorna vi får nu ska inte avfärdas helt. Noteras kan också att varken public service, DN eller kvällspressen ansåg det värt att göra ens en notis av gårdagens opinionsmätning. Men folk läser även alternativa medier.

Varför fortsätter SD att växa så snabbt? Det finns många samverkande faktorer här. Den rekordstora migrationen är förstås en. Migrationsverket skriver ned prognosen för antalet asylsökande under 2015 till "bara" 74 000. Det är fortfarande en väldigt hög siffra, i synnerhet som mottagningssystemet redan har kollapsat. Därtill kommer anhöriginvandringen.

En grupp som inte minskar utan tvärtom ökar rekordmycket är ensamkommande flyktingbarn. 12 000 väntas komma under detta år till en ungefärlig kostnad av 12 miljarder kr. Det är ohyggligt mycket pengar, och summan beror på väldigt dyra boendeplaceringar. Och kostnaden väntas stiga ännu mer under de kommande åren.

En annan faktor är en utveckling i ett slags positiv spiral. SD har normaliserats under sina år i riksdagen, vilket fjolårets valresultat var en tydlig indikation på. Många har underskattat hur snabbt detta skulle gå, och här har SD egentligen endast övriga partier att tacka. Svartmålningen av partiet har inte alls fungerat.

Ty medan partiet självt har svårt att nå ut i andra frågor än migrations- och integrationspolitiken, lyckas nyvänsterns övertramp och borgerlighetens beröringsskräck föda både ett intresse och en sympati för detta avskydda parti. Ta den besynnerliga hållningen i tiggerifrågan som ett exempel. När SD hävdade att det finns organiserat tiggeri, och drev frågan i valrörelsen, var det rasism. När Moderaterna nu vill förbjuda "organisering av tiggeri" tycker Socialdemokraterna att förslaget är "intressant". Dylik inkonsekvens ser väljarna.

Slutligen Decemberöverenskommelsen. Denna korkade skapelse har sannolikt skadat förtroendet för Allianspartierna mycket mer än vad felslut i enskilda sakfrågor någonsin kunnat göra. Oppositionen debatterar, lägger en egen budget - och avstår sedan från att rösta på den. För borgerliga väljare framstår detta som fullständigt obegripligt. Alliansen skulle kunna ta över makten och göra slut på Löfvens sammanbrottsregering - om den bara ville.

Övriga partier börjar få slut på alternativ i sin kamp mot SD. Borgerligheten måste börja ta sin prekära situation på allvar. Vägen ut ur detta heter verklighetsförankrad politikutveckling. Inte desperata blocköverskridande överenskommelser. 

Läs även:
Ledarsidorna
HAX

torsdag 23 juli 2015

Alliansens integrationsfiasko


Den senaste veckan har det rapporterats om problem med de så kallade instegsjobb som Alliansen införde 2007. Instegsjobb är en sorts bidragsanställning för personer födda utanför EU. Staten betalar 80 procent av lönen. Åtgärden är kopplad till SFI och kan ges till den som har fått ett uppehållstillstånd under de senaste tre åren.

Instegsjobb är således en anställningsform enbart riktad till utomeuropeiska invandrare. Ett led i Alliansens stolta integrationssatsning som nu, när resultaten börjar bli uppenbara, ligger i spillror. Ett bekymmer med instegsjobben är tydligen att kommunerna knappt använder dem. Mer än hälften av landets kommuner har inte fattat ett enda beslut om att bevilja instegsjobb till en nyanländ. Totalt har tretusen personer fått åtgärden, vilket motsvarar ungefär två och en halv veckas asylinvandring.

I går rapporterade Sveriges Radio att det dessutom förekommer systematiskt missbruk av instegsjobben i servicesektorn. Arbetsgivare sätter gärna i system att anställa instegsjobbare eftersom de endast behöver betala en femtedel av lönen. När tiden har löpt ut, anställs en ny. Och så fortsätter det. Det betyder att instegsjobbaren aldrig går vidare till en riktig anställning. Jag har själv sett denna karusell i aktion, och Arbetsförmedlingen har inte direkt varit intresserad av att följa upp.

Detta är ingen överraskning. Seriösa arbetsgivare har länge flaggat för den här sortens beteende när det gäller andra subventionerade anställningar, dit bland annat så kallade nystartsjobb hör. De företagare som systematiskt nyttjar bidragsanställda får en stor konkurrensfördel då lönekostnaderna blir så mycket lägre.

Instegsjobben är således bara ännu ett i raden av integrationsmisslyckanden signerade Alliansen och dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag. Ändå tror jag inte att vi ännu ser den kompletta bilden av de borgerliga årens integrationshaveri.

Personligen är jag svårt allergisk mot statlig diskriminering på arbetsmarknaden. Lika rättigheter bör gälla för alla. Det betyder: inga subventioner utifrån var du är född. Fullt friska människor ska tävla på lika villkor. Det är en sak att ha specialanställningar för människor med svåra funktionshinder så att de kan få arbeta några timmar i veckan och faktiskt bidra med det de kan. En helt annan att inrätta subventioner för människor enbart mot bakgrund av deras födelseland.

Dessutom: eftersom det är både Alliansens och den nuvarande regeringens uppfattning att många som kommer till Sverige är högutbildade och eftertraktade, borde de inte behövas några subventionerade anställningar.

onsdag 22 juli 2015

Rasvisarförmedlingen


DN till identitetscenterns försvar

Lika väntat som att Centerpartiets tweet om att det söker en junior pressekreterare med "annan etnisk bakgrund än svensk" skulle mötas av kritik, lika förutsägbart var det att vissa inom den så kallade borgerligheten skulle försvara tilltaget.

På sociala medier har jag sett personer inom borgerligheten (ibland oklart varför de definierar sig så) säga att de inte förstår upprördheten eller att de applåderar Centerns försök att "bredda sig". I dag är det DN:s Hanne Kjöller som rycker ut till försvar för den centerpartistiska identitetspolitiken.

Kjöller kallar en av kritikerna, Markus Uvell, för "individfundamentalist". Jag vet inte riktigt vad det ska betyda (är han månne något så sataniskt som nyliberal?), men det hon vill är sannolikt att förminska hans kritik genom att peka på att den är "fundamentalistisk". Därmed behöver hon inte bemöta den i sak.

Enligt Kjöller visar Centerpartiet "en ambition att på frivillig väg öka mångfalden". Jag har sett samma försvar i sociala medier. Men jag förstår inte riktigt vad de menar. C har väl aldrig uteslutit någon i sina rekryteringsprocesser? Bondeförbundets politik är om än en del av partiets historia en tämligen avlägsen sådan.

Menar Kjöller att om det inte uttryckligen står i en rekryteringsannons att det som söks är människor med "annan etnisk bakgrund än svensk" så känner sig alla andra än etniska svenskar exkluderade? En neutral annons kan väl inte vara exkluderande för någon? Den är ju raka motsatsen. Hon problematiserar heller inte hur hon och andra skulle reagera på om det i annonsen efterfrågades medarbetare med "annan religiös tillhörighet än muslimsk" eller "annan etnisk tillhörighet än arabisk". Då hade det genast stämplats som islamofobi.

Centerpartiet förtjänar bättre än den kritik partiet fått, tycker Kjöller. Hon har fel. Partiet förtjänar kritik för att ha hoppat i den galna identitetspolitiska tunnan och för att det bidrar till att normalisera ett tänkande där hudfärg och etnisk bakgrund är relevant när du söker jobb. Var det inte just detta vi vill komma bort från? Något vi ville bekämpa?

Centerns agerande kommer att öka intoleransen i samhället. Inte minska den. Det finns över huvud taget inget liberalt i partiets agerande. Det värsta är att det inte ser detta självt.

Tidigare bloggat:
Närodlad identitetspolitik

Läs även:
Fnordspotting