måndag 28 juli 2014

Det här var ju lite ironiskt...

Som alla vet är Sommar i P1 numera en plattform för vänsterreaktionära krafter. Den mest uppmärksammade av dem på sistone är kommunisten Athena Farrokhzad, som använde poesi och musik för att uttrycka hat mot borgerligheten och försvara politiskt våld. SR har lite problem med balansen, kan man säga.

Viggo Cavling uttryckte en önskan om att även "råkonservativa" röster skulle få höras i etern i år, gärna som sommarpratare i P1. Han fick världens mothugg, förstås. Andres Lokko replikerade ilsket att ett program som Sommar i P1 ska stå för "alla människors lika rättigheter och värde". Allt annat är populism.

Thomas Nordegren, som deltar i att inbjuda sommarpratarna, tycker att "vi kan ta en diskussion om hur mycket invandringskritiska röster som får höras i nyhets- och magasinprogram", men inte när det gäller Sommar i P1. "Det är ett underhållningsprogram", förklarar han. Detta framförde Nordegren så sent som den 16 juni.

Och ändå tilläts Athena Farrokhzad bara några veckor senare hålla ett sommartal som mer påminde om ett inledningstal till en kongress hos Ung vänster än något som kan kallas underhållning.

Var Farrokhzads sommarprat enligt Thomas Nordegren och SR underhållning och inte politisk propaganda? Eller var det kanske så enkelt som att hennes uttalade politiska tal kom från rätt håll, nämligen vänster, och sköt (i flera bemärkelser) åt rätt håll, nämligen höger?

Ja, så var det givetvis.

Läs även:
Thomas Gür

Asylpolitiken och dess följder


Johan Westerholm är socialdemokrat och skriver ofta balanserat och intressant. Han verkar vara långt ifrån en fanatiker. Snarare en pragmatiker som vill vända på stenar, diskutera och tänka högt. Sådana partipolitiska bloggare växer minsann inte på träd.

Men att tycka saker har ibland sitt pris i politiken. Det blir inte minst tydligt när Westerholm har mage att beröra de negativa aspekterna av den svenska invandringspolitiken.

Westerholm skriver på Ledarsidorna.se:
Jag vill verka för att komma ur dagens situation där vissa kommuner står på randen till systemkollaps. Att vi har en situation där 50 procent av de nyanlända i arbetsför ålder först efter 7-11 år har ett jobb och är delaktiga i samhällsbygget är orimligt. För detta måste vi kunna ha en debatt med högt i tak och våga formulera problemen. Vågar vi inte se verkligheten, i alla dessa 163 kommuner som den är, så kommer vi aldrig kunna adressera en lösning. 
Nu befaras det att en partikamrat, enligt Johan Westerholm, kommer lämna in en s.k. 15:2, dvs. begäran om uteslutning ur partiet. Om så sker är det ett tragiskt exempel på hur lågt i tak det är i Sveriges största parti. Men jag tror att det även är ett tecken i tiden på hur den svenska migrationsdebatten mår.

Sju av landets riksdagspartier är så upptagna med att markera mot det åttonde, att det blundar för konsekvenserna av sin egen politik. När små kommuner tar emot stora mängder asylsökande på kort tid, när Migrationsverket upphandlar boenden i rasande takt för att hänga med, får det effekter på den lokala väljaropinionen.

Det handlar således inte endast om att kostnaden för asylboenden nu hamnat i miljardklassen (kostnader får ändå inte ifrågasättas) utan om att en oplanerad migrationspolitik tvingar fram ad hoc-lösningar som drabbar små kommuner och dess invånare och oundvikligen driver väljare i famnen på Sverigedemokraterna. Slutresultatet blir alltså det rakt motsatta än vad vi någonstans får anta varit tanken med den migrationspolitik som stöds och drivs av 95 procent av den svenska riksdagen.

Det är onekligen så, att flyktingpolitiken på sina håll krattar manegen för SD. Lokalt kan partiet komma att växa rejält i det kommande valet, precis som det gjorde i det förra. Jag är inte lika säker att ökningen blir lika imponerande på riksplanet, men potentialen finns definitivt eftersom 45 procent av den svenska väljarkåren anser att SD har den bästa invandringspolitiken. Att bara kanske 10 procent kommer rösta på partiet finner sin förklaring i partiets knasighet i övrigt.

Ju fler asylsökande som kommer till Sverige, desto viktigare kommer migrationsfrågan att bli för svenska folket. Och så länge SD är ensamt om att adressera de problem som den förda politiken bär med sig, kommer partiet att växa. Det är ingen svår ekvation att räkna ut. Svenskar är inte intoleranta eller rasistiska - tvärtom. Men det uppstår en befogad ilska när politiker beter sig ansvarslöst och korkat. Dagens asylpolitik bär inga som helst spår av att vara planerad eller genomtänkt.

När diskussionsklimatet blivit så ansträngt att det räcker att landets migrationsminister tar ordet "volymer" i sin mun för att avgångskrav ska yttras, gynnas SD. När migrationspolitiken inte kan ifrågasättas utan allvarliga följder för den som gör det, gynnas SD. Den politiska eliten har sålunda lyckats måla in sig i ett hörn som i nuläget blir knepigt att ta sig ur utan att förlora ansiktet.

Det skulle behövas ett liberalt parti som fokuserar på lösningar. Som pekar på det orimliga i att det tar sju år innan hälften av de asylsökande har blivit självförsörjande, och att bara 6 av 10 har blivit det efter 15 år i Sverige. Detta är förfärande statistik från SCB som borde uppta antirasisters, ministrars och förståsigpåares all tid och göra dem alla sömnlösa. Så sker uppenbarligen inte.

Ty ingen har föreslagit hur de kanske 140 000 människor som söker sig till Sverige i år (inklusive anhöriginvandrare, vars släktingar inte har något försörjningsansvar) ska komma i arbete. I ett land med över 9 procents arbetslöshet, en sönderreglerad arbetsmarknad, frånvaro av ickekvalificerade arbeten och vars ansvariga myndighet tillhör en av landets minst betrodda, kunde förutsättningarna faktiskt vara bättre.

Just nu vågar inget av de övriga sju partierna ens erkänna att det finns ett integrationsproblem. Och då uteblir naturligtvis även lösningarna. Att i detta skede hävda att Fredrik Reinfeldt förtjänar respekt för att han gjort Sverige "öppnare" är magstarkt. En politiker som driver en politik men visar ett ointresse för att diskutera konsekvenserna av den, förtjänar inte respekt.

Vissa hyste förhoppningar om att valresultatet 2010 skulle få konsekvenser på migrationsdebatten och kanske även politiken. Kunde vi kanske prata om saken nu? Nej, så skedde som bekant inte. Fronten mot SD ansågs viktigare än allt annat. Och här är vi nu fyra år senare.

Kanske vore ett rimligt steg att demokratisera invandringen, som Cornucopia föreslagit, och låta de delar av landet som är mest invandringspositiva också ta emot flest flyktingar. Det finns gott om plats i Tantolunden på Södermalm i Stockholm. Miljöpartiet, som är stora på Södermalm, borde driva frågan i valrörelsen.

söndag 27 juli 2014

Vad löser en liten flygskatt?


Fråga ett parti på vänsterkanten efter lösningen på ett problem och sannlikheten är stor att svaret antingen blir "förbud" eller "skatt".

Miljöpartiet tycker att vi reser för mycket. Med flyg, alltså. Därför har partiet tidigare förespråkat en koldioxidskatt som skulle tvinga flygbolagen att markant höja priset på flygresor. Men nu är det valår. Det senaste förslaget, som även stöds av Vänsterpartiet, är inte lika dramatiskt som tidigare - 110 kr extra för en flygbiljett inom EU och 270 kr i resten av världen. Detta skulle enligt MP ge statskassan ett tillskott på 3,5 miljarder kr.

Om MP nu vill att vi ska resa mindre är förstås några hundralappar på en flygbiljett helt otillräckligt. Ingen kommer ställa in sin resa till Berlin bara för att biljetten kostar en hundralapp mer, eller avstå från semestern i Australien för att den blir kanske en tusenlapp dyrare för hela familjen. Däremot kommer staten få in mer pengar.  Och skatter kan alltid höjas när de väl har införts, vilket vi alla är smärtsamt medvetna om.

Förslaget är därför både fegt och slugt. MP törs inte föreslå en skatt på minst 2 000 kr per biljett, vilket förmodligen är vad som skulle krävas för att få oss att resa mindre med flyg. I stället föreslår de en liten skatt som alla kan acceptera, som egentligen inte påverkar vårt resande.

Det löser ingenting. Men en ny skatt är förstås alltid lite kittlande för vissa.

fredag 25 juli 2014

Ett Sverige på väg att spåra ur


Något håller på att hända med Sverige. Processen har gått långsamt men effekterna av den syns allt tydligare. Sverige har blivit ett ängsligt land där det snart bara finns en sanning att förhålla sig till. Du som inte håller med, gör bäst i att hålla tyst.

Vänsterextremismen är på frammarsch. Det talas om en vänstervåg, men det handlar inte om att stödet för Socialdemokraterna ökar eller att svenska folket plötsligt tycker att Vänsterpartiets ekonomiska analfabetism är ett klokt val. Det handlar om att extrema vänstersynpunkter nu blivit så rumsrena att de bereds plats inför miljoner lyssnare i radio.

När kommunisten och extremfeministen (hennes egna ord) Athena Farrokhzad, själv överraskad, fick nöjet att sprida sitt fradgatuggade hat i public service var det ett tecken på normaliseringen av våldsvänsterns förvridna verklighetsbeskrivning. Sveriges Radio har försvarat programmet utan omsvep med argumentet att det är viktigt att olika röster får höras. Så länge det är "rätt" röster, bör tilläggas. Ty SR skulle aldrig släppa fram en person med radikala högeråsikter och låta denne få fritt spelrum.

Framför allt tre frågor förgiftar debattklimatet och hela samhället just nu:

Det handlar om rasism. Vänstern tycks ha vunnit kampen om verklighetsbeskrivningen av Sverige som ett land präglat av strukturell rasism och omfattande diskriminering. Inget land är fritt från någotdera, men att Sverige - med världens mest generösa invandringspolitik, mängder av kommunala och statliga stödåtgärder för invandrade samt en hård diskrimineringslagstiftning - skulle vara genomsyrat av strukturell rasism är ett löjeväckande påstående.

Det hindrar inte att den åsikten nu är allmängods, och helst inte får ifrågasättas. Alla måste förhålla sig till denna "sanning", och det kan noteras att borgerliga politiker och ministrar (däribland integrationsministern själv) inte gjort mycket för att erbjuda en alternativ ståndpunkt. Här kommer fegheten och rädslan för att trampa snett in i bilden, ett drag som tyvärr inte är exklusivt för folkpartister.

Det handlar förstås om migration, en fråga tätt kopplad till den om rasism. I stället för att hitta lösningar på faktumet att Sverige är sämst i Europa på integration, och att bara 6 av 10 invandrare är självförsörjande efter 15 år i Sverige, används Sverigedemokraterna som måltavla för infantila angrepp och plakatpolitiska utspel. Där kan högern och vänstern stå enade och känna sig duktiga och viktiga.

Samtidigt som asyl- och anhöriginvandringen exploderar i omfattning, arbetsmarknaden är sönderreglerad, skolan dras med enorma bekymmer, bostadsmarknaden har havererat och de utmaningar som den generösa invandringspolitiken skapar inte kan diskuteras utan att invektiv slängs i ens ansikte, undrar di lärde varför Sverigedemokraterna växer. Kanske för att de utgör det enda alternativet för många som är det minsta kritiska till den pågående utvecklingen? Inga andra partier vill ju ens diskutera saken.

Det handlar även om jämställdhet. Feminismen har vunnit många segrar i Sverige under lång tid. Men på sistone har de mest extrema uppfattningar fått gehör i landets största medier. Det extremistiska tomtepartiet Feministiskt initiativ knuffades praktiskt taget in i Europaparlamentet av en enig mediekår. Nu är målet riksdagen.

Partiets tvångsagenda är omfattande. Men dess vilja att omskola män, att ensidigt se till kvinnors situation och utpeka män som en potentiella våldtäktsmän möter inte mycket mothugg i de etablerade kanalerna. Vi kan därför räkna med mer tvång, mer politisk likriktning och ännu mer intolerans i jämställdhetsfrågorna framgent. Den redan smala åsiktskorridoren kommer att krympa till ett knappt passerbart skrymsle.

Jämställdhetsdebatten kan sammanfattas i en enda mening: Antingen är du feminist - eller så håller du käften.


Gemensamt för ovanstående tre frågor är att våldsvänstern och extremfeminismen uttrycker hat och intolerans mot oliktänkande. Det är här jag finner skäl till oro. Det demokratiska samtalet är allvarligt hotat. När våld som politisk metod vinner acceptans, när hat mot meningsmotståndare ses som en självklarhet och när det är civilkurage att störa politiska möten, hotas i förlängningen även vår demokrati.

Att det finns människor med korkade åsikter är knappast något nytt. Men när personer med våldsbejakande idéer och åsikter om meningsmotståndare baserade på deras hudfärg och kön släpps fram och ges ett sådant utrymme, finns det skäl att bli genuint orolig. De extrema ståndpunkterna, hatet och intoleransen, håller på att bli normaliserade. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända i Sverige.

Mattias Svensson gjorde en annorlunda reflektion på Athena Farrokhzads sommartal. Han undrade varför en antirasist som hon sökt sig till extremvänstern och inte blivit liberal. Svensson sträckte ut en hand och efterfrågade dialog. Problemet är att den utsträckta handen möts med en knuten näve. Extremvänstern är inte intresserad av dialog. Den hatar sådana som Mattias Svensson, en medelålders vit man, en hygglig liberal och rasande trevlig person.

Mot en hatisk och revolutionär vänster med stigande självförtroende står en väluppfostrad höger som är van att vänta på sin tur när ordet fördelas. Som inte slår tillbaka. Som artigt applåderar även sina meningsmotståndare. Vi är ingen match för dem. Vi kommer inte ens hinna se det första slaget.

Sverige känns som ett tåg på god väg att spåra ur. En rödgrön valseger i höst kommer bara ytterligare påskynda den processen. Men valresultatet kanske inte spelar någon större roll, ty borgerligheten tycks redan ha kapitulerat. Den åser med tystnad hur extremismen, intoleransen och hatet går mot seger.

Det brukar sägas att vi ska vara glada för att vi bor i Sverige, detta fantastiska land. Det kommer snart inte gå att yttra de orden utan en god portion ironi i rösten. 

Tidigare bloggat:
Det fina våldet
Vill Fi censurera internet?

Läs även:
Lake, Fnordspotting

onsdag 23 juli 2014

Vänsterhat som sommarprat


Att svensk public service alltid varit vänstervriden är knappast en nyhet. Men ju högre SR och SVT skriker om sin opartiskhet, desto mer partiska blir de.

Sveriges Radio har förvandlats till ett tillhåll för vänsterextrema ungdomar som spyr ut sin galla i P3 och för lite äldre i P1. Årets sommarpratare visar hur långt det har gått. Poeten Athena Farrokzhad ville prata politik. Och det fick hon.

Sommarpratet ska vara personligt och inte censurerat eller tillrättalagt. Inte sällan har människor visat en ny sida av sig själva inför en stor publik.

Någon ny sida av Athena Farrokzhad fick vi däremot inte. Hennes sommartal var ett enda långt propagandatal för vänsterextremism och "självförsvar" mot högerextremisterna (underförstått: våld). Omdömet hos ledningen på SR måste ifrågasättas när en vänsterextremist ges en sådan plattform att sprida fördomar och hat.

Till DN sade Athena Farrokzhad att hon inte kunde säga att hon vill störta regeringen. Därför tog hon poesin till hjälp för att uttrycka den åsikten.

Även musik användes på liknande sätt. När en cover av Ebba Gröns Beväpna er livespelas med strofer som "jag hatar hela borgerligheten", "vi ska beväpna oss" och "de tål lite bly i nackarna" blir budskapet väldigt tydligt.

Fler än Gunnar Axén borde reagera.

Uppdatering: Hittills har 16 anmälningar till Granskningsnämnden inkommit. Någon som tror att programmet fälls?

tisdag 22 juli 2014

Ingen plikt att lyssna

Sverigedemokraternas retorik och politik har anpassats. De vassaste kanterna har slipats av. Men länken till det rasistiska förflutna finns fortfarande kvar. Det tar inte ifrån SD rätten att höras. Men frigör oss från en del av vår plikt att lyssna. På det sättet skiljer sig Sverigedemokraterna från övriga riksdagspartier, som alla deltar i det demokratiska samtalet, och mot vilka inga vända ryggar duger. 
DN skriver om att "värna samtalet", apropå MP:s snabba agerande i fallet med tuttaktivisten Jenny Wenhammar.

Ovanstående citat är ledarens besynnerliga avslutning. Någon "plikt att lyssna" kan jag inte se att någon har, oavsett vem som står i talarstolen. Däremot har vi ett ansvar att inte förhindra någon från att göra sin röst hörd. Det är om detta yttrandefrihet handlar. Ingen röst är i demokratisk mening "mer värd" - även om vissa är övertygade om just detta (och det råkar alltid vara deras egna åsikter).

SD:s förflutna är vad det är. Men det finns en gräns när det upphör att vara intressant att ständigt påpeka vilka rötter ett parti har och ignorera vad det står för i dag. Vi börjar nog närma oss den gränsen. Ty kritiken mot SD fokuserar inte på sakfrågor utan alltmer på plattityder, uttalanden från enstaka knäppskallar samt olika sätt att sätta stämplar på partiet och dess anhängare.

En synnerligen märklig situation uppstår när medier går till angrepp mot SD-företrädare för att dessa inte lever upp till fördomar om dem - som "nyheten" att landstingskandidaten och kriminalinspektören Mats Hellhoff är gift med en kvinna från Filippinerna. Det finns förstås inget i SD:s politik som förbjuder detta.

Mediernas infantila bevakning lär fortsätta. Sakfrågorna får stå tillbaka för angrepp på enskilda anhängare och kandidater, samtidigt som Fi och MP seglar vidare på en räkmacka. Men som sagt: den som inte gillar partiet i fråga har faktiskt ingen plikt att lyssna. Däremot ett ansvar att respektera om andra vill det.

Norskt sexköpsförbud kan avskaffas

Den norska sexköpslagen är under utvärdering. Om inga positiva överraskningar kommer ur utvärderingen kan lagen avskaffas, uppger företrädare för Venstre, som stöder den norska regeringen. Eller som flera svenska medier väljer att uttrycka saken: "Norsk sexköpslag i fara".

Precis som i Sverige var stödet för sexköpslagen inte enhälligt när lagen klubbades. Den norska sexköpslagen infördes av den rödgröna regeringen 2009. Med Venstres stöd kan Höyre och Fremskrittspartiet se till att lagen avskaffas.

Detta vore inte bara bra för Norges sexarbetare utan också en välkommen markering mot de svenska feminister som ser sexköpslagen som Sveriges stoltaste exportvara. Norge kan visa att en dålig lag är fullt möjligt att avskaffa, vilket kan möjliggöra en pånyttfödd debatt i Sverige.

Norge har inte bara ett förbud mot sexköp inom utan även utom landets gränser. Det skiljer den från det svenska sexköpsförbudet, även om ett liknande förbud även diskuterats av feminister i Sverige.

Vad talar för ett avskaffande? Möjligen val av utredare. I Sverige fick blivande JK Anna Skarhed uppdraget att utvärdera effekterna av sexköpslagen. I direktiven framgick att lagens existens inte fick ifrågasättas, däremot fick straffskärpningar föreslås. Skarhed uttryckte själv stöd för lagen privat. I Norge valdes ett fristående analysföretag.

I augusti ska utvärderingen presenteras för Stortinget.

måndag 21 juli 2014

MP skademinimerar


Tuttaktivisten Jenny Wenhammar får inte kandidera till riksdagen för Miljöpartiet. Det har MP:s Skåneavdelning beslutat. Orsaken är förstås Wenhammars nakna bröst-protest under Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen.

Partiet tycker inte att Wenhammars agerande inte är förenligt med att vara förtroendevald för Miljöpartiet. Det är ett bra ställningstagande. 

Frågan är bara var partiet står när det gäller andra aktiva MP-politikers utspel. Aktiva som jämställer jihadkrigare i Syrien med frivilliga i finska vinterkriget (Mehmet Kaplan), kallar moderaten Hanif Bali för "husneger" (Mikael Trolin) eller liknar samma person vid en krigsförbrytare och polismördare (Kurdo Baksi). 

Miljöpartiet utsattes för minst granskning av alla riksdagspartier under det första halvåret i detta valår. Det är inte svårt att räkna ut hur medierapporteringen sett ut om ovanstående uttalanden kommit från en sverigedemokrat. Saken hade förts direkt till partiledningen och ansvar utkrävts.

Miljöpartister kommer däremot undan. Det gör säkert partiet mindre benäget att agera när dess aktiva går över gränsen. Varför skulle det? Journalisterna tittar ju åt ett annat håll i alla fall. 

En i samlingen



lördag 19 juli 2014

Vem orkar...

298 människor, varav ett okänt antal aidsforskare, har mördats sittande på ett flygplan och deras kroppar har setts regna ned från himlen. Nederländerna sörjer 189 medborgare. Putin är ett as.

Israel fortsätter sin vana trogen att döda oskyldiga civila i Gaza. Hamas fortsätter att skicka raketer. Det är kort sagt bara elände just nu.

Men samtidigt. Här i Krakow skiner solen för tredje dagen i rad. Fåglarna kvittrar och ölen är billig. Det finns ändå ingen anledning att vara nykter just nu.

Ja, vad ska man göra?