tisdag 7 juli 2015

I Gudruns värld


Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman hade säkert hoppats på att partiet skulle få en egen dag under politikerveckan i Almedalen tack vare sitt riksdagsinträde. I stället fick Fi det tack vare sina platser på Gotland. Och detta när alla redan åkt hem.

För ett år sedan pratade alla feminism. Fi hade gjort ett kanonval och fått en plats i Europaparlamentet. Nu stod riksdagen på tur. Medierna kammade Fi medhårs på alla tänkbara sätt och riksdagspartierna anpassade sig. Folkpartiet gick till val under parollen "feminism utan socialism".

I dag är det betydligt tystare om den extremfeministiska rörelsen. Fi nådde aldrig riksdagen (och inte heller FP:s paroll tycks ha lockat väljare). Nu är Fi åter det där partiet "utan pengar" igen. Nyhetens behag är borta. Men det är inte Gudrun Schyman.

Hon börjar dock bli väldigt förutsägbar, den gamla Schyman. Hennes peppande tal inför ett fåtal anhängare i Almedalen (som synes på bilden ovan var könsfördelningen helt jämn) handlade som vanligt om män som ett problem, om "strukturer" och "mekanismer".

Enligt Schyman är det samma idé om manlighet som får män att slå sina fruar som gör att vanliga människor vill försvara sitt land från utländsk aggression. Hon rajlerade över hotet från Ryssland och konstaterade, vilket hon gjort tidigare, att Sverige inte kan försvaras med militära medel. Det är förmodligen genustänk och jämställdhetsplaner som ska rädda oss.

Schyman är så frånkopplad från den politiska verkligheten att hon och hennes parti i händelse av fullskalig rysk aggression mot svenskt territorium fortfarande skulle föredra att diskutera könsbalansen i börsbolagens styrelser.

Vi ska vara glada för att detta parti inte sitter i riksdagen. Och vi bör göra allt som står i vår makt för att det förblir så.

måndag 6 juli 2015

Vad ska vi med Folkpartiet till?


Folkpartiledaren Jan Björklund avslutade Almedalsveckan med ett fyndigt, rappt och delvis självkritiskt tal som handlade om allt från det framväxande curlingsamhället där det egna ansvaret försvunnit till de vanliga käpphästarna Nato, försvaret och skolan.

Efter talet fick jag den där förrädiska känslan som Björklunds tal ofta ger mig: Om jag inte hade vetat vad Folkpartiet egentligen driver för politik, har jag kunnat förledas att tro att Björklund leder ett bra parti.

Men det gör han inte. Trots allt fint tal om liberalism, individens eget ansvar och valfrihet är det Folkpartiet som driver på för politisk klåfingrighet i föräldrars uttag av barnledigheten, som ständigt flyttar fram positionerna för att göra Sverige mer paternalistiskt och nymoralistiskt.

Folkpartiet liberalerna är kort sagt varken särskilt liberalt eller folkligt. Det spelar ingen roll hur många gånger Björklund säger "vi liberaler". I konkret sakpolitik är FP ett sosseparti med vurm för Nato och euron, och det tar väldigt sällan ställning för individens frihet när det väl bränner till. FP:s ramar för det personliga ansvaret är nämligen väldigt snäva.

Kristdemokraterna är sannolikt på väg att få en tydlig konservativ profil. Centerpartiet är i dag ett tydligare grönt parti med fokus på småföretagarfrågor och fortsatt hög asylinvandring. Moderaternas nya ledare har fortfarande svårt att komma ut ur Reinfeldts skugga men verkar åtminstone leda någon sorts utvecklingsarbete. Återstår FP, som verkar tycka ungefär precis som de gjorde i valrörelsen och ha samma glapp mellan frihetlig retorik och sossig sakpolitik som alltid.

Den stora frågan är: vad ska vi egentligen med Folkpartiet till?

Läs även:
Fnordspotting

Nu bör Grekland lämna euron


När jag tänker på det krisande Grekland får jag en bild av TV3:s Lyxfällan på näthinnan. Jag ser en bortskämd tonåring som lagt alla sina pengar på resor, smink, kläder och märkesväskor och nu blir upprörd när banken säger nej till nya lån. Någon som söker hjälp men som egentligen inte vill ändra livsstil.

Grekland har under lång tid levt över sina tillgångar. Landet fuskade sig in i eurosamarbetet, dess ledare ljög för befolkningen om det antika rikets ekonomiska status och nu får vanliga greker betala priset. Inte för att de är fria från ansvar. Även för turister har det länge stått klart att något inte riktigt är det som ska. När greker själva skryter om hur lätt det är att undanhålla skatter och avgifter är det lätt att fråga sig hur länge det ska hålla när statens utgifter samtidigt skenar.

Det höll ett tag. Sedan några år befinner sig Grekland på lånad tid i dess sanna bemärkelse. Långivarna har krävt reformer. Stora besparingar har gjorts men landets politiker har inte velat reformera den offentliga sektorn på riktigt.

De gamla maktpartierna gjorde helt välförtjänt katastrof i förra valet. Fram klev vänsterpopulisten Alexis Tsipras (till Jonas Sjöstedts applåder, för övrigt). Han skulle ta strid mot trojkan. Men Tsipras har spelat ett spel som tvärtom riskerar att få långivarna att tröttna.

Gårdagens nej i folkomröstningen om lånepaketet kan tolkas som att grekerna fått nog. Jag kan förstå dem. I synnerhet de unga greker som inte har något egentligt ansvar för dagens kris och vars liv nu rinner iväg.

Det finns nog egentligen bara en väg framåt: Grekland bör lämna eurosamarbetet. Det kommer göra ont vid själva övergången. Men det är den enda vettiga vägen att ta.

söndag 5 juli 2015

Går asylinvandring och generell välfärdsstat ihop?


Ingen har väl undgått Arena Idés rapport (PDF samt seminarium) som hävdar att Sverige tjänat 900 miljarder kronor sedan 1950 på invandring. Rapportförfattarna har gjort kontrafaktiska antaganden (Tino Sanandaji skriver mer om detta här) och bygger egentligen hela sina argumentation på en halmgubbe: så här mycket rikare är Sverige i dag jämfört med om vi inte hade haft någon som helst invandring under de senaste 65 åren. Som om någon förutom en handfull nazister alls har förespråkat detta alternativ.

Rapporten släpptes lägligt nog på Sverigedemokraternas dag i Almedalen och fick genast spridning i sociala medier. DN blev alldeles till sig. Många läste antagligen endast rubriken. Kombinationen av orden "invandring" och "vinst" brukar räcka. Men tittar man i den för sociala medier helt klart anpassade rapporten (den är blott 32 sidor lång exklusive referenser) är det ganska lätt att se dess brister. Även för en icke-ekonom.

Precis som många andra skriver de om "invandring" som ett paraplybegrepp, som vore det fråga om en enda sorts immigration (så ska man kanske förstå tesen bakom att jämföra dåtida invandring till ett Sverige som skrek efter den arbetskraft som kom och där det fanns gott om bostäder med dagens land där inget av dessa kriterier uppfylls). Visst görs distinktioner i brödtexten, men i slutsatserna är de likväl försvunna. Rapporten underskattar skillnaderna mellan den historiska och dagens invandring och därigenom även de utmaningar dagens Sverige står inför.

Ty skillnaderna är viktiga att beakta. Den stora frågan i dag är hur invandrare från auktoritära- och klansamhällen, bland vilka en stor majoritet saknar relevant kompetens för den svenska arbetsmarknaden, ska kunna bli efterfrågade här. Genom utbildning, säger alla. Men vi ska inte inbilla oss att utbildning är lösningen för alla och envar, att alla ens vill eller har förmåga att utbilda sig. Denna problematik finns även bland inrikes födda, och det är denna grupp som hamnar utanför nu.

Rapportförfattarna saknar större visioner om hur asylinvandrare ska komma i arbete. Mot slutet av rapporten slänger de ihop en ruta med ett fåtal integrationsåtgärder som i allt väsentligt är gammal skåpmat som antingen redan genomförs utan framgång eller som politiker till både höger och vänster har pratat om i åratal.

Specialiseringen och de växande utbildningskraven på arbetsmarknaden går stick i stäv med en lyckad integration av lågutbildad och lågkvalificerad arbetskraft från länder som Somalia, Afghanistan och Eritrea. På högerkanten brukar förslag om slopad LAS och sänkta ingångslöner läggas fram. LAS är ett problem, men det är knappast det som i första hand hindrar företag från att anställa somaliska flyktingar. Det är frånvaro av relevant kompetens och erfarenhet hos denna grupp som utgör hindret.

Sänkta ingångslöner är något som behövs oavsett om vi har en hög asylinvandring eller ej. Men det vi framför allt skulle behöva rent generellt är en mycket mer öppen ekonomi så att fler människor kan försörja sig själva på lågkvalificerade arbeten - i den mån sådana tjänster efterfrågas. Steget dit förefaller emellertid väldigt långt i ett land där t.o.m. torghandlarna numera tvingas ha kassaregister och där kontanthanteringen är på väg bort.

Novus har ställt en intressant och aktuell fråga till svenska folket. Resultatet publicerades häromdagen.

Klicka för större bild.

Två tredjedelar tror alltså inte att Sverige har råd med en universell välfärdsstat (begreppet "gratis" skaver lite i frågeställningen, men poängen lär ändå framgå) om vi samtidigt fortsätter att ta emot asylsökande (det är ju långtifrån alla som är flyktingar) i samma antal som i dag. Frågeställningen kommer säkert anklagas för att vara riggad för att ställa välfärd mot invandring och därmed "gynna SD". Men både frågan och svenska folkets svar på den är intressanta.

Jag tror nämligen att vi måste välja. Den svenska välfärdsstaten kan inte fortsätta existera i nuvarande form om vi ska ha en fortsatt rekordstor asylinvandring. Problemet är att det faktiskt bara är SD som gjort sitt val.

lördag 4 juli 2015

Anemiska Anna

Anna Kinberg Batra gjorde inte alls bort sig i sitt första almedalstal i går. Hon kritiserade regeringen för att lova runt men hålla tunt och kastade även en känga på Jimmie Åkesson för SD:s ekonomiska vänsterpolitik (det går förstås att ifrågasätta hur "höger" Moderaternas egen ekonomiska politik är nuförtiden).

Kinberg Batra radade upp en mängd bekymmer som hon samlade under begreppet "det nya utanförskapet". Särskilt tydlig med att Moderaterna själva varit starkt bidragande till utanförskapet var hon däremot inte. Och ännu värre: Kinberg Batra hade väldigt lite att komma med när det gäller lösningar. Att endast prata om "jobb" räcker inte. Utanförskapsproblemen är större än så. Bredare än så. Mer svårlösta än så.

Men det var inte så mycket innehållet som sättet det framfördes på som fick mina ögonlock att kännas tyngre än vad de borde göra vid 19-tiden på en fredagskväll. En enformigt tonläge. Ingen glöd. Ingen humor. Och få skarpa förslag. Ett sjätte jobbeskatteavdrag, vilket "första jobbet-avdraget" i realiteten är eftersom det faktiskt träffar alla inkomstgrupper, imponerar nog inte på någon.

Anna Kinberg Batra är säkert en kunnig person på många sätt. Men som ansikte utåt för ett parti som aspirerar på regeringsmakten och statsministerposten, är hon väldigt blek. Jag tror få mindes vad som sagts när talet var över.

fredag 3 juli 2015

Almedalen: Fridolin har löften men inga lösningar


Gustav Fridolin visade i går att han är en oändligt mycket mer professionell politiker än sin språkrörskollega Åsa Romson, som passade på att göra ännu en Auschwitz-tabbe dagen till ära.

Det var en nedtonad och ödmjuk Fridolin vi fick se i gårdagens almedalstal. Och eftersom det i år var han och inte Åsa Romson som stod på scenen, blev det heller inga hätska utfall mot vita, medelålders män. Vi får ge oss till tåls till nästa år igen.

Borta var skrytet om hur Miljöpartiet ska bli Sveriges tredje största parti. Borta var de ilskna angreppen på Sverigedemokraterna. Fridolin kostade till och med på sig att tacka Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf för att de fört och för en miljöpartistisk migrationspolitik. Det måste kännas skönt för Lööf att få ett uppriktigt tack av ledaren för riksdagens tossigaste parti.

Fokus var skolan och miljön. Det är Fridolins hemmaplan, och här navigerar han med viss pondus. Men han berörde på slutet även migrationspolitiken, och här lät det som det brukar. Sverige måste ta ansvar. Det är lite jobbigt just nu, men vi har klarat utmaningar förr. Det måste gå.

Problemet är att det stannar där. Fridolin har endast vackra ord om hopp och ansvar att ge. Han vet att mottagandet måste bli bättre - men inte hur. Han vet att bostäderna måste bli fler - men inte hur. Han vet att nyanlända utan relevant utbildning eller arbetslivserfarenhet måste komma i arbete - men inte hur.

Detta är symptomatiskt för Miljöpartiet. De har aldrig suttit i en regering tidigare, och är därför vana vid att drömma fram sina förslag snarare än att pröva dem mot verkligheten. Det arvet blir tydligt nu när partiet innehar ministerposter utan att prestera någonting.

För integrationsutmaningen blir inte mindre. Den fortsätter växa, och problemen ackumuleras. I år väntas 12 000 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Det kommer just nu 300 i veckan. Kommunerna får trolla med knäna genom att överbelägga befintliga boenden, upphandla väldigt dyra jour- och HVB-hem och trycka in barnen och ungdomarna i överfulla skolklasser. I Malmö pratas det om en "krissituation" om det kommer fler barn. Och fler kommer det ju komma.

Detta är vad Stefan Löfven har kallat "en liten ansträngning". Gustav Fridolin lovar bara att det löser sig, på något sätt. Så oseriöst tar Sveriges regering på de enorma utmaningar som svenska kommuner tvingas hantera just nu. Detta är inget annat än ett rent folkförakt.

Tidigare bloggat:
Invandringskollaps

Läs även:
Fnordspotting

torsdag 2 juli 2015

Säkert klädval

Till alla lättklädda feminister som klagar över att män tittar på dem på sommaren har jag ett förslag på klädsel.

Tryggare kan ingen vara.

Åkesson får hybris


Det var ett långt, spretigt och pladdrigt tal Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson höll i går.

Målet var tydligt: att bredda SD som parti och därmed rikta sig till nya väljargrupper, inte minst kvinnor. SD har redan vunnit männen. Åkesson pratade mycket om barn. Jag slutade räkna hur många gånger ordet "barn" användes i talet. Partiet lanserade i går satsningar på barnen under parollen "barnslig politik". Det är billiga knep - högre vårdnadsbidrag och satsningar på välfärden. En blandning av sött och salt, kan man säga. Kanske kommer det locka en del kvinnliga väljare, men jag tror att SD behöver göra mer för att bli tillnärmelsevis lika stora bland kvinnor som män.

Det vilade närmast hybris över Åkessons almedalstal. SD ska bli Sveriges största parti, sa han. Visst har Åkesson goda skäl att vara nöjd med att SD gjorde ett flertal rekordval i fjol och att de nu går som tåget i opinionen. Men man brukar normalt inte skryta om opinionssiffror tre år före ett val på det sätt han gjorde i går. Detta riskerar att se obekvämt självgott ut, och det riskerar framför allt att slå tillbaka. Se hur stolta och självsäkra miljöpartister gick från rekordvalet till Europaparlamentet och till en stor besvikelse i riksdagsvalet. I dag låter de inte lika kaxiga längre.

Alla vet att opinionsmätningar så lång tid före ett val inte betyder någonting för valutgången. Visst var passagerna om rekordsiffror i opinionen riktade till partiets fottrupper. Men ändå. Att vara självgod är en egenskap som passar väldigt få politiker. Kanske allra minst Jimmie Åkesson.

Åkesson är överlag ingen god talare. Han är torr, utläggningarna blir för långa och det saknas struktur. Ebba Busch Thors tal häromkvällen var raka motsatsen: kort, strukturerat och extremt tydligt.

Jag skulle rekommendera att Jimmie Åkesson anlitar en talskrivare för att få lite hjälp med att åtminstone mildra effekterna av de brister han själv har som talare. Som debattör behöver Åkesson ingen hjälp.

onsdag 1 juli 2015

Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna


Om man följer de feministiska utspelen under den årliga Prideveckan, eller för all del under resten av året, är det lätt att tro att feministerna står upp för en fri sexualitet för alla människor. De pratar ju så mycket om rättigheter, om rätten att vara annorlunda, om normer som begränsar oss.

Men detta är en falsk bild. Ty när de konkreta politiska förslagen läggs från feminister i riksdag och regering, i kvinnojourer och aktivistgrupper, handlar det i själva verket om det rakt motsatta: det handlar om att begränsa sexualiteten ännu mer och att anpassa den efter nya begränsande normer.

Socialdemokraten Veronica Palms förslag att blockera vuxenporr precis som barnporr på nätet kan tyckas världsfrånvänt och bisarrt. Att hon över huvud taget likställer övergrepp på barn med samtyckande vuxna människors sexuella aktiviteter är häpnadsväckande - om än inte förvånande. Palm har inte direkt gjort sig känd för sansade och eftertänksamma utspel.

Men Veronica Palm är tyvärr inte ensam i sitt porrmotstånd. Långt därifrån. Under Almedalsveckan lanserar Sveriges kvinnolobby hashtaggen "porrfritt" och kräver porrfria miljöer, ett förbud mot strippklubbar och en utredning om ett totalt porrförbud. Palm och kvinnolobbyn har samma utgångspunkt: pornografi är våld mot kvinnor.

Om detta låter bisarrt ska vi komma ihåg upprinnelsen till sexköpslagen, som röstades igenom i riksdagen 1998. Sexköpsförbudet kom ur en kvinnofridsproposition, och i utgångspunkterna för lagen argumenterade den dåvarande regeringen att ett sexköpsförbud skulle "minska våldet i samhället". Uppfattningen att kommersiellt sex, oavsett om det är i form av sexhandel eller pornografi, är ett uttryck för ett förtryck mot kvinnor och våld mot kvinnor, är således inte ny eller unik. Den finns där som en grund för sexköpslagen.

De flesta inser att ett förbud mot vuxenporr är lönlöst. Blockeringar fungerar inte heller eftersom det räcker att skaffa exempelvis Tor för att komma runt problemet (och ja, även hårt hållna kineser porrsurfar).

Men det är likafullt upprörande hur feministiska företrädare och organisationer kan komma så lindrigt undan med att föreslå allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten och människors sexuella frihet. De borde kallas för vad de är: moralister och halvfascister.

Det är dessa människor, inte "patriarkatet", som utgör det största hotet mot människors rätt till sin sexualitet i dagens Sverige.