tisdag 23 september 2014

Kvinnans bejublade revansch


Framtiden tillhör kvinnorna, hävdas det ibland. Hanna Rosin skrev rent av om "mannens undergång".

Även om mannen som både biologisk och kulturell varelse nog inte lär vara på utdöende, tycks utvecklingen onekligen visa på en ljus framtid för världens kvinnor, i synnerhet i jämförelse med hur det historiskt har sett ut. Om man nu måste ställa könen mot varandra (och det gillar vi som bekant i Sverige).

Kvinnor lever längre än män. Totalt sett tar fler kvinnor än män universitetsexamen. Då talar vi inte bara om länder som Sverige, Norge och Tyskland utan också om Iran. I Kina är snart varannan student kvinna, i Indien är situationen likartad. På ett globalt plan ser vi också alltfler kvinnliga politiska ledare, även om finansvärlden fortfarande är ett manligt tillhåll.

Att kvinnor får det bättre runt om i världen, efter att ha levt i ofta förtryckande patriarkala system med olika rättigheter för könen, är naturligtvis oerhört positivt. Men jag är lite nyfiken på vilket egenvärde det finns i att kvinnor är mer framgångsrika än män.

Jag förstår att Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms text på DN Debatt är ett sätt att pusha en ny bok, men perspektivet blir lite besvärande.

De avslutar:
Ett nytt slags världsordning växer fram där städer och kvinnor i städer går främst. En viktig politisk frågeställning framöver borde vara hur Sverige och svenska städer kan leda denna utveckling.
Det är som om det ligger något naturligt gott i att kvinnor klarar sig bättre än män. Om förhållandet varit det motsatta, hade det varit underförstått att det föreligger en obalans här. En obalans som måste åtgärdas med politiska verktyg.

Nu betraktas obalansen i stället som något "gott", kanske som en revansch för kvinnan i världen. En revansch som vi måste bejaka.

Detta perspektiv är den sannolika förklaringen till att pojkars sjunkande resultat i den svenska skolan inte blivit en större fråga. Det som i medierna beskrivs som skolans kris rent generellt är i första hand pojkarnas kris. Men det förklarar också varför mäns självmord inte lyfts fram ur ett genusperspektiv medan kvinnlig psykisk ohälsa gör det.

När allt kommer omkring är det inte alls förvånande att just Schlingmann, en av upphovsmakarna av det nymoderata projektet (som även inkluderade att komma ut som ett feministiskt parti), skriver en sådan här text.

Jag har en känsla av att vi kommer få se fler debattinlägg av detta slag framöver. Om kvinnans revansch. Om mannens framtida underordning. Och det goda i denna utveckling.

måndag 22 september 2014

Ajöss, usla ministrar!


Jag måste säga att jag är oförskämt glad att slippa vissa av de ministrar som nu lämnar regeringen och i vissa fall även riksdagen. I synnerhet fyra av dem.

Carl Bildt har varit en ogenerad amerikansk knähund under Alliansens hela regeringstid (i detta avseende har den ryska propagandan faktiskt rätt). Jag hoppas att hans tid som svensk toppolitiker nu är slutgiltigt över.

Erik Ullenhag har varit en helt misslyckad integrationsminister i fyra år (där har Sverigedemokraterna alldeles rätt). Att slippa se hans floskelfyllda nuna försvara regeringens politik är en befrielse.

Maria "Tänk på barnen" Larsson har varit moralismens röst i regeringen och försvarat såväl alkoholmonopol som en dödlig och inhuman narkotikapolitik. För det sistnämnda har hon fått kritik från Svenska Brukarföreningen och en mängd kunniga debattörer som driver frågan om harm reduction.

Maria Larsson har förstrött återanvänt uttjänta argument för en nolltoleranspolitik som misslyckats kapitalt. För detta bär hon ett personligt ansvar. Extra glädjande är att Larsson även mister sin riksdagsplats och därmed allt politiskt inflytande på riksplanet.

Och så slutligen: Beatrice Ask. En sämre kandidat till posten som justitieminister var förmodligen svår att hitta när Fredrik Reinfeldt skulle sätta ihop sitt lag 2006. Men hon fick förtroende att sitta kvar i åtta långa, hemska år.

Skadorna är tydliga. Under Asks ledning har sexköpslagen skärpts, efter att en politisk "utvärdering" gett lagen tummen upp. Men det juridiska straffet räcker inte för Ask - hon föreslog som bekant att personer misstänkta för sexköp skulle få gredelina brev hem som markerade för hela hushållet vad den misstänkte var för en filur. Att en justititeminister på allvar föreslår skamstraff är uppseendeväckande. Ask har därutöve visat okunskap och skämt ut sig genom att ta satir om effekterna av droglegalisering i Colorado på fullaste allvar.

Kommer den nya regeringen att besättas av mer kompetenta personer på ovanstående befattningar? Inte alls säkert. Eller kanske ens troligt. Det skulle rent av kunna bli ännu värre, även om det just nu är svårt att föreställa sig vilka spån som skulle överträffa nämnda ministrar.

Men när det väl händer, för jag kan tänka mig att den nya rödgröna regeringen i likhet med alla andra får sin beskärda del av fåntrattar, kommer det förstås skrivas en del om det på den här bloggen.

söndag 21 september 2014

Fi i praktiken

Även om Sverigedemokraterna blev den stora vinnaren såväl på riksplanet som på kommunal nivå - SD fick flest nya mandat och är nu representerat i alla kommuner utom 6 - fick också Feministiskt initiativ kommunala mandat. Däribland tre stycken i Stockholm.

"Sätt feministerna på plats" var Fi:s slogan i både EU- och riksdagsvalet. Nu sitter de där i 23 kommuner. I vissa kommuner kan de till och med komma att tillhöra den styrande majoriteten. Så vad vill de i kommunpolitiken?

När Sydsvenskan träffade två Fi:are (Fisare? Fisingar?) från Malmö framkom att partiet nog mest vill utreda, diskutera och ifrågasätta allting för ifrågasättandets egen skull.

Tittar man i Fi Malmös kommunpolitiska program målas åter en bild av ett rubbat parti utan hämningar. Ett parti som helt snöat in på "antidiskriminering", "våld mot kvinnor och barn" och normkritik. Men också ett parti som tar klassiska vänsterförslag och gör till sina egna.

Fi vill:

- införa en basinkomst
Dock oklart om den ska gälla alla, kanske skuldsatta personer. Eller äldre. Eller kanske personer som arbetar inom vården?

- ha sex timmars arbetsdag med bibehållen lön
Måste utredas. Kanske gälla yrkesgrupper med höga sjuktal.

- att våldsutövare ska få hjälp genom ett obligatoriskt hbtq-, antirasistiskt-, funktions- och könsmaktsperspektiv
Samtidigt hävdas att hjälpen ska utgå från individens behov. Och om behovet inte är att undervisas i hbtq-perspektiv så...?

- problematisera köttätandet som norm
Fi vill vända på att kött är norm i vår föda och alltså skapa en ny norm (kan man vara normkritisk då?). Fi vill att kosten inom all kommunal verksamhet ska vara vegetarisk.

- rasera de strukturer som upprätthåller könsmaktsordning, rasism, klassklyftor och heteronormen
Det finns inget svar på vad detta betyder eftersom Fi:s politik "inte är höger eller vänster". Fi tar bara initiativ till en diskussion och vill "synliggöra och ifrågasätta" (men tydligen vet de inte riktigt vad).

- införa ett kommunalråd för mänskliga rättigheter och en jämställdhetsnämnd
Fi talar här om antidiskriminering, om barns kroppsliga integritet, om barns rättigheter i rättsprocesser och så vidare. Men det är väldigt oklart vad ett kommunalråd skulle göra rent konkret. Annat än att prata.

Övriga små godbitar:

- förbjuda akvariefiskar

- förbud mot cirkusar och zoon

- ett djurperspektiv i stads- och trafikplanering

- stärka papperslösas möjligheter till demokratiskt deltagande

- att motverka privatisering av det offentliga rummet


Sådana här idéer kan snart vara det som beslutas om i en nämnd nära dig. För nu sitter feministerna "på plats". De kan utgöra en styrande majoritet i bland annat Stockholm när Alliansen avgår. I delar av huvudstaden röstade mer än var tionde på stollarna. Hur många av dem som vill förbjuda akvariefiskar blir upp till statsvetarna att utröna.

För den som orkar finns Fi Malmös kommunpolitiska program att läsa här.

fredag 19 september 2014

SD:s rekordtillväxt kan fortsätta

När Alliansen kom till makten 2006 hade Sverigedemokraterna just fått 2,9 procent av rösterna, alltså långt ifrån vad som krävs för att komma in i riksdagen. När de borgerliga partierna 2014 lämnar över makten står partiet på 12,9 procent.

Denna tillväxt på åtta år kan inte beskrivas som annat än explosionsartad. SD har växt snabbare än något annat parti lyckats med två val i rad. De har fördubblats två gånger under två mandatperioder.

Varje val brukar ha minst en tydlig vinnare bland småpartierna. 1998 var det KD och V. 2002 FP. 2006 gick alla borgerliga småpartier framåt, men då kom även SD in i riksdagen med god marginal.

I årets val fanns över huvud taget inga vinnare - förutom SD. Stefan Löfven blir statsminister med stöd av ett block som ökade med 0,2 procentenheter (vid den slutliga sammanräkningen ser det faktiskt ut att kunna bli så lite som 0,02). De kallar sig vinnare, men det är förstås en frisering av sanningen. Den där vänstervågen som alla talade om i våras blev inte ens en krusning.

Det finns ingen självklarhet i att SD:s snabba tillväxt kommer att fortsätta. Ett flertal faktorer kan hindra tillväxten. En är om partiet misslyckas med att framstå som annat än ett ilsket missnöjesparti befolkat av stollar.

Partiet tycks dock immunt mot skandaler. Landets största och mest inflytelserika medier gjorde ett ärligt försök att detronisera SD i valrörelsen. Expressen genom att i samarbete med vänsteraktvister hänga ut sverigedemokrater som trampat i klaveret, Sveriges Radio genom att bara timmar före den stora slutdebatten peka ut partiledaren Jimmie Åkesson som spelmissbrukare. SD mer än fördubblade sitt väljarstöd ändå.

En annan mer betydande faktor är förstås hur övriga partier kommer att agera, både politiskt och taktiskt. Genom att ha EU:s största asylmottagande och i-världens sämsta integration av utlandsfödda, har övriga sju partier lämnat invandringsfrågan helt i SD:s händer. SD har en lösning - de vill inte ha någon integrationspolitik utan helt enkelt stoppa mottagandet. Så länge inget av de övriga partierna erbjuder något trovärdigt alternativ, är SD faktiskt ensamt om en politik med både problemformulering och lösning.

I dagarna efter valet har en rad mer eller mindre insiktsfulla texter skrivits om orsakerna till SD:s framgångar. Frågan är om dessa insikter når partiledningarna. I synnerhet blir det intressant att se vilka slutsatser Moderaterna, som stod för det största tappet till SD, drar av väljarflykten. Det vi sett hittills, senast från Ulrika Karlsson, bådar inte gott på den punkten. Än så länge förmår inte M ens erkänna att de gjort ett dåligt val.

Det är omöjligt att spå en utgång i valet om fyra år (även om Åsa Linderborg säkert vill försöka igen). Men jag tror att om Moderaterna gör ett Juholt- och Sahlin-val när de väljer ny partiordförande till våren, om den nya regeringen upprätthåller migrationsöverenskommelsen (vilket är troligt eftersom MP ingick i den) och om integrationspolitiken fortsätter att vara så här usel och insiktslös, bäddar partierna för ännu en sverigedemokratisk framgång i valet 2018.

Då kan SD, givet att Moderaterna försvagas, bli näst största parti. Om detta sker kommer det svenska politiska landskapet helt att ritas om.

Läs även:
Uvell, Tino Sanandaji

Löfven sonderar terrängen

torsdag 18 september 2014

Sierskan

"När Juholt pratar lyssnar man. Talet innehöll inget konkret, men tonen, anslaget, var lika oemotståndligt som råttfångarens flöjtspel i Hameln. [...] Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd. Juholt är den första partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti."
Så här gick det när Åsa Linderborg tittade i sin spåkula 2011. Kan vara värt att tänka på när hon ger sig på politiska spådomar i framtiden...

onsdag 17 september 2014

För många blev SD enda alternativet


Sverigedemokraternas stora valframgång är ett lika hett ämne som hur Stefan Löfven ska få ihop en fungerande regering. Det är inte svårt att förstå varför när man ser välbetalda kulturkoftor som Johan Croneman visa på en helsida i DN Kultur att han inte har en aning om varför 13 procent valde SD.

I själva verket är orsakerna inte så komplicerade. Det handlar inte om att 780 000 svenska väljare blivit främslingsfientliga. Detta förstår uppenbarligen till och med vissa på Aftonbladet, alla kampanjer till trots. Vad det handlar om är att många väljare inte tycker sig ha ett annat alternativ.

Migrationsfrågan är viktig för SD:s väljare. Den som önskar en annan flyktingpolitik (för det är framför allting flyktingmottagandet det handlar om, inte arbetskrafts- eller annan invandring) hade faktiskt inget annat parti att rösta på i det här valet heller.

Men detta är långt ifrån det enda skälet till partiets valframgång. En väldigt stor del av SD:s väljare hyser ett lågt förtroende för politiker i allmänhet. SD har framgångsrikt utmålat sig som det enda oppositionspartiet. I flyktingpolitiken är de det. I försvarspolitiken likaså (vilket säkert varit en viktig fråga för många ex-moderater). Och nu tyder mycket på att deras fokus på äldrefrågor dessutom gav stor effekt bland pensionärerna.

Strategin inför valet 2010 var att tiga ihjäl Sverigedemokraterna. Det fungerade inte. Strategin ändrades därför till att bemöta, bespotta och håna SD med vuvuzelor, saxofoner och talkörer. Det gjorde att partiet mer än fördubblades. Hur strategin ser ut inför de kommande fyra åren ska bli intressant att se.

Ty ju starkare medier, toppolitiker, debattörer och kulturpersonligheter tar avstånd från SD, desto skönare känns det för många att ge dessa försigpåare fingret. Människor som saknar plattformar i stora dagstidningar eller andra mediekanaler har en enda chans att visa sitt missnöje: på valdagen.

Jag tror att det rent politiskt finns flera tämligen enkla förklaringar till SD:s triumfval. Den ena är att övriga partier, frånsett Vänsterpartiet, klumpat ihop sig i mitten. Konfliktytorna har krympt, och årets val blev därför ett val mellan två statsministerkandidater som stod historiskt nära varandra. Det är inget reellt val för en väljare som vill se en förändring på en rad områden, exmepelvis det migrationspolitiska.

Den andra förklaringen är att Alliansen, de rödgröna och de stora medierna ignorerat några av de största utmaningarna som Sverige står inför, skönmålat situationen, mörkat fakta och faktiskt i flera fall farit med osanning.

Integrationsminister Erik Ullenhag har varit en stor tillgång för SD. Hans verklighetsbeskrivning har inte överensstämt med hundratusentals människors runt om i Sverige. Ullenhag har förlorat debatter mot både Jimmie Åkesson och Björn Söder, och gjort bort sig genom att hylla en invandringspositiv rapport som visat sig vara felaktig. Detta visade att han och den avgående regeringen egentligen aldrig var intresserade av fakta - bara av påståenden som stärker deras låsta tes.

Nu börjar det krypa fram lite insikter här och var, och det var väl på tiden. Övriga partier kanske skulle ha lagt förslag på hur integrationen ska fungera bättre? De borde nog ha, åtminstone någon gång, ha satt sin fot utanför Södermalm och mött den verklighet som är vanliga människors?

Aftonbladets reaktion efter valresultatet var mer instinktiv. Men den fåniga "Vi är 87 %"-kampanjen (för fyra år sedan var sloganen "Vi är 95%") och "Vi gillar olika (genom att håna dem som inte tycker som vi)" kommer inte att minska stödet för SD. Den gör tvärtom många ännu mer förbannade och ännu mer övertygade om att rösta tvärtom. Tro inte att SD har maximerat sin potential.

Ja, övriga sju partier har som synes en del att fundera på under de kommande fyra åren...

Läs även:
HAX, Tino Sanandaji


tisdag 16 september 2014

Nu måste MP stoppa datalagringen!


Miljöpartiet är ett av två riksdagspartier som varit konsekvent kritiskt mot övervakningsstaten. Det har inte hjälpt eftersom Alliansen har gjort upp med Socialdemokraterna, vilket gett oss både FRA-lag och datalagring av all vår elektroniska trafik.

Snart sitter MP i regeringen och kommer därmed få mer makt än någonsin tidigare. De kan ställa krav, ultimativa sådana. Detta är ett utmärkt tillfälle för miljöpartisterna att få upp övervakningsfrågorna på bordet.

Alliansregeringen tillsatte en lydig utredare som gav den svenska datalagringen grönt ljus, trots att EU-domstolen dödförklarat direktivet och flera medlemsstater böjt sig för detta utslag. Inget säger emellertid att Sten Heckschers slutsatser inte kan ifrågasättas eller ignoreras.

Nu har Miljöpartiet chansen att visa att deras kamp för den personliga integriteten i opposition var mer än bara vackra ord.

Upp till bevis!

Inga kommunister i regeringen


Stefan Löfven lovade aldrig Vänsterpartiet någonting före valet. Men Jonas Sjöstedt hade ändå hoppats på lite mer än kalla handen.

Löfvens vägran att ens förhandla med Vänstern inger respekt. Han kommer bilda regering med Miljöpartiet och vill inte göra sig beroende av kommunister eftersom Socialdemokraterna även kommer söka stöd över blockgränsen. Nu när Alliansens saga med all sannolikhet är all (även om det kommer ta ett tag för de borgerliga partiledarna att ta till sig detta faktum) öppnas möjligheter för blocköverskridande överenskommelser.

Det var en rasande Sjöstedt som proklamerade att Vänsterpartiets nu går i opposition. Löfvens vägran att sätta sig vid förhandlingsbordet med dem kan tyckas onödigt hård. Men V lär inte fälla en S-märkt budget när alternativet är Alliansens budgetförslag. Inte heller kommer V att rösta för någon annan som statsminister än Löfven. S har därmed lite att förlora på att göra Sjöstedt upprörd.

Allt detta förutsätter dock att Sverigedemokraterna inte gör gemensam sak med Alliansen. Jimmie Åkesson har sagt att SD ska lägga sin egen budget. Jag tror därför inte att de kommer att rösta på Alliansens förslag för att fälla Löfven.

Efter detta succéval finns liten anledning för SD att tvinga fram ett nyval. Löfvens första budget bör därför vara någotsånär säker.

Men det blir en skakig regering. S+MP är mindre än allianspartierna och SD:s roll som vågmästare har stärkts. Räkna med oheliga allianser när allianstänket börjat släppa taget om borgerligheten.

Gårdagens mest positiva nyhet var att vi slipper kommunister i regeringen. Det är illa nog med gröna feminister.